björnspjut, vandringsstav

Björnspjut med gammal stav. Köpt av lantbrukaren Edvard Svensson. Övre Kalix. Ej säkert lappskt, enligt Ernst Manker.

(1990 a). Spjutet har tillhört avlidne Johan Ersson, Övre Kalix, fader till den nu även avlidne förre hemmansägaren L.H. Johansson.
"Ersson var en del av de bästa björnägare, som omtalats". Flera björnar stuckits med detta spjut.. Se även 39.70.24.

Överförd från Historiska Avdelningen.

Om björnjakten:

Björnen är störst, starkast och klokast bland djuren. ”Den har tio mäns styrka och tolv mäns vett”. Dessutom har han ett ben i snoppen, vilket lär säga något om hans potens också. (Manker, 1965: 43)
Björnen jagades främst för sitt goda kötts skull. Detta gjordes på vårvintern i april, just när den vaknade ur sin vintersömn. Den tidiga våren var alltid en kritisk tid, då vinterns matförråd höll på att sina och naturen ännu inte gav människorna någon mat. Trots att björnen inte hade ätit på hela vintern hade den samma fett kvar på våren. Alla andra djur var denna årstid mager, och knappt ens lönt att slakta, men inte björnen. Därför blev det stor glädje och en stor fest när man hittat och ringat in en björn. (Ryd, 2007: 147) Jägaren som hade hittat björnen gick med sitt mässingrings prydda spjut först i raden på väg till björnidet. Jägarna ställde sig runt idets öppning, medan några störar slogs ner framför öppningen så att björnen inte skulle kunna rusa ut alltför fort. Därefter väckte man björnen ur sin vintersömn med rop och stampande och dunkande. Yrvaken och irriterad rusade björnen till slut ut ur idet. Den som hade ringat björnen fick göra första stöten. De andra stod beredda att med sina spjut göra slut på björnen. Konsten med att döda en björn var att jägaren modigt måste vänta tills kolossen störtade sig över honom. Då i sista ögonblicket, ställde han upp spjutet pekande mot björnen, samtidigt som han rammade skaftändan med hjälp av foten in i marken. På det sättet föll den attackerande björnen med hela sin fart och vikt på spjutet och spetsade sig själv till döds. Jägarna jojkade nu björnsången och tackade björnen för att ha givit sig själv till dem, utan att någon jägares blod hade spillts. (Manker, 1965: 44)
När björnen tagits hem till samebyn blev det en stor fest som varade i flera dagar. Det var en fest som var omgärdad av ritual och religiösa tabun. Kvinnorna vågade inte titta på björnen och jägarna annat än genom en mässingring. Björnen hade en viss farlighet för kvinnorna. (Detta visas väldigt fint i den norsk-samiske regissören Nils Gaups oskarsbelönade filmen ”Vägvisaren” (samiska ”Ofelas”/ eng. ”Pathfinder”) från 1987.) Björnfesten avslutades med att björnskelettet (respektfullt, likt i en mänsklig begravning) grävdes ner i jorden, så att björnen i den andra världen skulle kunna återuppstå till nytt liv. (Jämför med hur man behandlade vargen!)
Nu när alla var styrkta och full av kraft av björnens kött, hängde nåjden björnens klo, tand och penisben (uppenbarligen en symbol för potens och fertilitet!) på trolltrumman. - Efter allt, så var det ju vår...då kunde nog ett sådant ben behövas!
(ur Saga du Nord ”Trolltrummans hemlighet. En socialantropologisk rekonstruktion av samernas förlorade naturreligion.”, Göteborgs Universitet, 2010 manuskript u.a. )

Relaterade sökningar:

Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
jakt
rituella-religiösa föremål

Björnspjut: 1939.70.0023 och 1939.70.0024.

Källor:
Ryd, Yngve Ren och varg. Samer berättar. Natur och Kultur, 2007. ISBN 978-91-27-02685-8.
Manker, Ernst Trolltrummans bildvärd. LTs förlag: Stockholm, 1965.
du Nord, Saga ”Trolltrummans hemlighet. En socialantropologisk rekonstruktion av samernas förlorade naturreligion.” Göteborgs Universitet. Manuskript 2010, u.a.
För roliga teckningar av björnjakten och björnfesten, se: Ossian Elgström Björnfesten, Norbottens Museum: Luleå, 1970, 1971. (Finns på VKMs bibliotek.)

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)

Om vandringsstaven (såbbe):

Om somrarna vandrade samerna gärna med en vandringstav i handen. På vintern hade man skidstaven. En vandringsstav kunde utgöra ett stöd i backen eller när man vadade över ett vattendrag. Det gick att stå och vila sig mot den. Man kunde bära den över axeln med ett bylte fäst på den eller som ett ok när han bar vattenhinkar. Det gick att hänga upp kläderna på tork på den eller bygga sig ett vindskydd med den. Man kunde plocka den heta kaffepannan ur elden med den eller förvara sig mot vilda djur med den. Speciellt vargen fick ta sig i akt för renherdens stav. (Läs om vargspjutet: 1939.70.0174, 1939.70.0177!)
Det var egentligen bara fantasin som satte gränser för vad man kunde använda staven till. Som de flesta redskapen hos samerna, var även staven ett praktiskt multifunktionsredskap. (Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM, 2010)

Stavknopparna brukade vara vackert snidade. I de centrala och sydliga svenska lappmarkerna var det vanligt med en rund knopp på mansstaven och en bladformig på kvinnostaven. Kvinnostavens knopp kunde också göras ihålig och förses med rassel, vilket kanske var till hjälp när kvinnorna hjälpte till med att driva in renarna i hagen eller för att skrämma bort vilda djur. Stavens längd var ungefär bärarens. (Manker, 1947: 118f)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
transport
vandringsstav

Källa: Manker, Ernst. De svenska fjällapparna. STF:s handböcker om det svenska fjället nr 4, Svenska Turistföreningens förlag: Stockholm, 1947. Finns på VKM’s bibliotek.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)