Hamnanläggning

Status: Den nutida, södra vågbrytaren är till hälften byggd på en stenrevel, vars utbredning sträcker sig in i den moderna hamnbassängen. Reveln är sannolikt naturlig, men har förbättrats genom pålavning av sten. Den kallas Store-kar av Kiviksborna. Den avslutas i SO vid en kanal kallad Hölen, vilken från land avskiljer två nästan cirkelformade stensamlingar kallade Gula-kar eller Sola-kar. Innanför den södra vågbrytaren finns två stora stenkistor (status 1980-talet).

Gula-kar är numera ca 200 meter lång, låg, gräsklädd halvö. På 1970-talet skall Gula-kar ha varit rikare på sten, och blocken låg som en bred, 1,5 meter hög vall längs hela ön.Av Stora-kar finns bara några stenblock och en mindre gräsklädd holme kvar. Största delen av de bägge karen har tagits upp och använts till hamnbyggen i senare tid.
Historik: Vid genomgång av kartor och gamla handlingat rörande Alunbruket i Andrarum påträffade Stoltz 1932 kartuppgifter från 1650-1677 av Johannes Mejer och Husman om en utanför Kiviksstranden liggande ö. Enligt kartorna skulle det på ön ha funnits ett "Packhaus" och i skydd av ön, vid Verkaåns mynning, ett "pramhauss", där förmodligen bruksprodukterna lagrades för utskeppning. Denna ö har sedermera försvunnit ur såväl sjön som senare kartor. Eventuellt kan det därför röra sig om en plan för en hamnanläggning, som aldrig kom till stånd. Det faktum att ön på kartorna benämns "Steinkaar-Land", kan emellertid syfta på de två vågbrytarna utanför Kivikskusten, nämligen Storakar och Gulakar. Dessa anläggningar kan ha fungerat som underlad för den sedermera anlaggda ön, eller som vågbrytare. Eventuellt kan Jockum Beck, som på 1660-talet satte igång en skånsk storindustri med aluntillverkning, ha låtit anlägga hamnen. Av skriftliga källor framgår dock att Kivik faktiskt haft en hamn, där fartyg erlade hamnpengar, redan på 1640-talet. År 1607 påbjuder kungen att man skall utreda möjligheterna att låta bygga en hamn i Kivik, och denna anläggning bör ha fullbordats någon gång innan 1617. Att kungen beslutade att anlägga en hamn i Kivik innan rapporten om förutsättningarna var klar kan dock tolkas som att en enklare hamnanläggning, vågbrytare eller dylikt, redan fanns på platsen.

HAMNANLÄGGNINGARNA UNDER 1800-TALET.

Ännu på 1870-talet påförde ortsborna sten på karen och underhöll hamnen. Den som inte infann sig vid dessa tillfällen fick böta.

Söder om nuvarande hamnen i Kivik ligger ett sumpigt och av block och stenar utfyllt område, som bär namnet Gula-kar. Gula-kar var förr betydligt rikare på sten och fortsattes norrut av Stora-kar eller Svarta-kar. På nordspetsen av Stora-kar stod ett inseglingsmärke, Korr-pelen. Stora-kar och Gula-kar utgjorde en vågbrytare för den innanförliggande kajen, Bryggan. Vågbrytaren var ca 300 meter lång och försedd med en öppning, Stora-lu, mellan Stora-kar och Gula-kar. Det är osäkert huruvida denna öppning är ursprunglig. I Gula-kar finns också en passage, Mellom-lu, och söder om Gula-kar en tredje passage, Sunre-lu eller Lilla-lu.

På 1860-talet byggdes ännu ett stenrev, till skydd för nordliga vindar. Detta rev var kort och kallades Drejareknudan eftersom initiativtagaren till bygget var drejare/svarvare.

Kajen Bryggan var byggd i vinkel med längsta utsträckningen och största vattendjupetungefär i NNV-SSO och med en kortare arm in mot SV. Något längre söderut gick en stenbrygga ut från land, den sk Sunre länning. Där utanför låg en stor sten, Ringasten, med en moring.

Norr om hamnen fanns ännu en stenbrygga, Norre länning. Innan kajen Bryggan byggdes torde flera dylika stenbryggor varit i bruk, av vilka man såg spår efter länningar och kåsor då en stormflod 1872 rev upp sanden innanför Bryggan. Även norr om hamnen, vid Gertebäcks utlopp, skall man på 1970-talet ha sett stockar och spår efter länningar.

1872 ramponerades hamnen av en svår storm. 1879 byggdes den om och förstorades med statens hjälp. Flera ombyggnader följde på 1890-talet samt 1903. En stormflod 1904 förstörde ånyo delar av hamnen. Ytterligare en ombyggnation gjordes på 1920-talet.
Bärgning: Under 1900-talet har Sjöstedt och Stoltz, den senare genom sin forskning om alunverket, forskat i hamnanläggningarnas ålder utifrån skriftliga källor och kartmaterial.

1978 företog SSHM en resa till Kiviksområdet, för att bistå Albo härads hembygdsförening med bedömning av hamnindikationer i Kiviksområdet.

Anläggningen kom att uppmärksammas i samband med undersökningarna av "Oskarshamnskoggen" på 1980-talet. Geologer och arkeologer från Stockholms universitet rekognoserade lämningen. Redan tidigare hade dock Sjöstedt och Stoltz, den senare genom sin forskning om alunverket, forskat i hamnanläggningarnas ålder utifrån skriftliga källor och kartmaterial.

Man anser att anläggningen som skydd för vågor och vind för fartyg i hamnen. De kan också ha tjänat som bas för lasting och lossning av fartyg.

Den historiska, topografiska och arkeologiska situationen i Kivikstrakten påminner om den vid Måckebo, NO Oskarshamn, varför anläggningen i Kiviks hamn har jämförts med den anläggning som finns vid Måckebo (SMA 6241:008).

Datering: De stora stenanläggningarna i hamnen är inte daterade, men man anser att Kiviks hamn i någon form existerat sedan medeltid, då platsen var centrum för sillfiske. Eventuellt kan pirarna eller stenkistorna byggts under medeltiden. Skriftliga källor och kartmaterial kan dock tolkas så att den sydliga delen av vågbrytaren anlades i början av 1600-talet och de övriga delarna på 1880-talet.
Övrigt: Namnet Kivik anses av ortnamnsforskare ursprungligen betyda "köpviken". I ett område söder om Kivik, vid Stallbackarna, finns lämningar efter en marknadsplats från tidig medeltid. Ett medeltida kapell skall ha funnits här. Området var troliget knutet till dåtida sillfiske och sjöfart. Mellan Kivik och Vitemölla har arkeologer undersökt lämningar av en tidigmedeltida säsongsboplats, troligen ett fiskeläge.

En gammal karta visar att kanalen Hölen, innan utfyllningen, varit en ca 100 m bred lagun eller hamnbassäng, som skyddats från havet av stenanläggningen. Höl är ett allmänt sydsvenskt dialektord av det germanska hjula och betyder fördjupning eller utvidgning i sjö eller å. Själva anläggningen går under namnet kar, vilket är ett germanskt ord som på fornsvenska och äldre tyska betdde kista, kar.

Kiviks nuvarande hamnplats nämns för första gången 1607 i bevarade källor. Historiker menar dock att Kivik och dess hamn har ett medeltida ursprung och troligen blivit anlagt av hanseatiska sjömän.
Byggnadsteknik: Troligen har naturliga stenrevlar byggts på med träkistor, som fyllts med sten.
Byggmaterial: Sten