BERGUNDA KYRKA

Kyrkan har en traditionell orientering med torn i väster och kor i öster. Genom de fyrkantiga
utbyggnaderna på långhusets syd- och norrsida skapas en planlösning som påminner om en
korskyrka. Det rektangulära långhuset avslutas med ett halvrunt korutsprång i öster. Fasaderna är
slätputsade ner mot mark där de dekorativa ansatserna är ytterst begränsade. Kyrkan saknar
egentlig sockel men beroende på skillnader i marknivån syns delar av grundmurens tillhuggna
marksten. Tornet som uppförts med gråsten av varierad storlek och form ger ett levande intryck
p.g.a. murverkets böljande former. Tornet är något bredare är långhuset, två indragningar är
tydligt synliga i dess fasad och markerar ungefär de olika våningsplanen. Det höga
pyramidformade taket är mycket karaktäristiskt och i dess topp är en svartmålad tupp placerad på
en spira med förgyllt klot. Takytorna är spåntäcka och i söder, väster och norr finns ljudluckor
som är utformade som takkupor.
I tornväggens södra och östra anslutning mot taket finns en mindre muröppning. Ungefär mitt på
sydväggen är en större portliknande öppning som användes när tornet främst hade en
försvarsfunktion. Sedan länge är den yttre trappan borttagen. Vid motsvarande plats på
norrväggen finns ett smalt fönster samt fyra små kvadratiska öppningar. Huvudentrén är ovanligt
enkel. Den i murverket djupt liggande dubbelporten fick 1904 ett nytt ytskikt bestående av
ramstycken i trä. Portomfattningen utgörs av ett slätputsat parti med ett utskjutande, profilerat,
överstycke. Ovanför är ett rundbågigt fönster med blyspröjsade rutor placerat. Ytterligare ett
fönster finns på västfasaden, dess stickbågade öppning ligger precis i anslutning till
mellanbjälklaget.
Långhuset har sex lika stora, stickbågiga fönster, vardera tre på norr- och sydsidan, dessa fick sin
nuvarande form 1825. Rutorna är blyspröjsade och försedda med färgat glas, solbänkarna är
täckta med kopparplåt. Det halvrunda absidutsprånget har ett liknande fönster som dock är
igensatt i murens innerliv men utvändigt bevarat. Den norra utbyggnaden som ursprungligen
fungerade som sakristia har endast ett fönster, placerat på norrväggen. Det rektangulära fönstret
med sina sex rutor ligger djupt i murverket där smygarna försetts med dekorativt måleri.
Den södra utbyggnaden tillkom 1825, dess sydsida domineras av två kopparklädda portar. Den
västra leder idag enbart till ett mindre redskapsförråd medan den östra porten fungerar som
ingång till sakristian och läktaren. Läktartrappan erhåller ljus från ett halvcirkelformat fönster på
sydväggen. På vardera öst- respektive västfasaden sitter två rektangulära fönster med
blyspröjsade, färgade rutor, dessa har en tydlig uppdelning i två bågar.
Långhus, absid och utbyggnaderna (korsarmarna) med sina valmade tak är alla spåntäckta. Utmed
tornets krön och långhusets takfot väster om utbyggnaderna finns målad dekor bestående av
akantusliknande slingor. Rester av en äldre målning finns även bevarad bakom en glasskiva på
korets sydvägg. Äldre bilder visar tydligt att exteriören har utarmats på måleri under 1900-talets
senare del genom vittring. Dekoren påminner om de målningar som finns under takfoten på
Alvesta kyrka.

Bergunda socken som ligger strax sydväst om Växjö är rik på fornlämningar och nämns i
skriftliga källor första gången 1401. Området präglas av skogsmark och närheten till
Bergundasjöarna, åker- och ängsmark upptar endast en mindre del av socknens areal.
Bergunda medeltida kyrka utgör en av länets märkligaste, dess ursprung är ännu höjt i dunkel.
Kyrkan har varit patronat till sätesgården Bergkvara fram till 1921 och är därför hårt knuten till
godsets utveckling. Dess historia är oerhört innehållsrik där omfattande exteriöra och interiöra
förändringar under århundradena skapat en högst annorlunda karaktär. Alla om- och
tillbyggnader har medfört att kyrkan kan uppfattas något oproportionerlig och asymmetrisk. Det
mäktiga västtornet som uppfördes senare än långhuset konstruerades troligtvis som ett
försvarsverk. Dess kraftfulla och tjocka murverk med ytterst sparsmakade öppningar andas
monumentalitet och motståndskraft.
Sockenstuga och prästgård ligger strax söder om kyrkan, åtskiljda endast av landsvägen.

Exteriöra förändringar
Att översiktligt beskriva de exteriöra förändringar som utförts är komplicerat samtidigt som vissa
uppgifter är oklara. Kyrkans äldsta parti är med största sannolikhet långhusets sträckning, väster
om korsarmarna, samt den norra utbyggnaden. Det fästningslika tornet tillkom något senare och
har genom sin funktion som försvarsanläggning troligtvis haft skyttegångar. Huvudentrén
tillskapades först 1688 i tornets västvägg samtidigt som nord-portalen murades igen. Tornet
kunde dessförinnan endast nås via en yttre trätrappa som ledde upp till tornkammaren, bortsett
från en inre förbindelse, detta av försvarsskäl då trappan enkelt kunde dras undan.
I samband med kyrkans renovering och ombyggnad 1825 revs ungefär halva långhuset med
tillhörande kor. Därefter uppbyggdes det nuvarande östpartiet samtidigt som en ny utbyggnad åt
söder tillkom, sakristian omvandlades då till gravkor. Fönstrens placering och utformning har
ändrats, dagens fönstersättning härstammar från 1825. De blyspröjsade rutorna med sina färgade
glaspartier tillkom dock 1904. Enligt kyrkans arkivalier uppfördes ett vapenhus i trä omkring
1705, troligtvis förlades denna byggnad vid långhusets södra portal. Då nämnda port murades
igen 1825 revs antagligen vapenhuset.
Exteriören har trots alla förändringar bibehållit en medeltida karaktär. De något osymmetriska
byggnadskropparna och västtornets imposanta och kärva resning förstärker detta intryck. De
flesta medeltida kyrkor fick under 1700- och 1800-talet sina fönster förstorade och utbytta, så
även Bergunda. Taktäckningsmaterialet har sedan tidigt 1600-tals utgjorts av ekspån.

Interiöra förändringar
Dagens interiör är i huvudsak resultatet av fyra stora renoveringar, dessa utfördes under åren
1825, 1904, 1939 och 1989. Större utrymmesbehov och en donation från ätten Posse innebar att
man 1825 rev delar av kyrkan för att därefter tillskapa nytt kor och en utbyggnad åt söder. Den
s.k. greveläktaren uppfördes på sydväggen och det tunnvälvda innertaket tillkom. Samtidigt fick
fönstren sin nuvarande utformning och placering. Dessa åtgärder medförde att kyrkorummet
omgestaltades och erhöll en uttalad nyklassicistisk prägel. Bänkarna var slutna, likaså altarringen,
och färgsättningen utgick i huvudsak från vitt, grått och guld. Vid 1904 års renovering skedde en
kraftig omdaning där inredningen förnyades eller byggdes om. Nya bänkar med konturskurna
gavelstycken insattes och taket fick sin nuvarande boasering. Väggarna målades grågula varefter
de kvaderindelades i en rödbrun färg, under taklisten tillkom även en i rutor indelad fris med
skilda mönster. Orgelläktaren byggdes ut varvid en ny läktarbarriär tillkom, samma typ av barriär
uppsattes även på greveläktaren. Dess baluster-dockor är identiska medan altarringen som också
byttes 1904 har dockor av något smäckrare utformning.
Då korfönstret i öster försågs med måleri, bl.a. föreställande Den gode herden, flyttades det stora
svepta korset från fönsterbänken till greveläktaren. Inredningen målades överlag i rödbruna
nyanser vilket avsåg efterlikna domkyrkans färgsättning. I korets halvkupolvalv plockades ett
förgyllt strålfält med en mittplacerad gudssymbol bort, istället fästes lodräta träribbor utmed hela
taket. Målade i guld på blå botten så fungerade dessa träribbor som markerade strålar.
Resultatet av 1904 års renovering är idag påtaglig i kyrkorummet då mycket av inredningen
härstammar från denna tid. Tydligt är att arkitekten påverkats av nationalromantiska strömningar
där även jugendstilens växtornamentik framträder i måleriet. Detta måleri försvann närmast helt
vid renoveringen 1939 som utfördes under ledning av arkitekt Paul Boberg. Intentionen var att
skala bort de dekorativa ansatser som tillskapats 1904 och återknyta till mer nyklassicistiska ideal.
Innerväggarna vitkalkades varvid kvaderindelningen försvann liksom strålmarkeringarna i
korvalvet. All inredning och övriga träytor målades om med stort inslag av gråa nyanser.
Bekvämligheten förbättrades genom att elektriskt ljus installerades och värmesystemet förnyades.
De mest påtagliga omgestaltningarna i kyrkorummet utgörs av igensättandet av korfönstret samt
att den vida valvbågen mellan vapenhus och långhus muras igen och förses med en dubbelport.
Därmed erhölls ett regelrätt vapenhus, denna åtgärd tillsammans med korfönstrets igensättande
innebar samtidigt att den medeltida karaktären förvanskades. Först 1943 uppsattes en altartavla,
målad av Simon Gate, på den plats där korfönstret suttit.
Nästa stora interiöra renovering utfördes 1989 under ledning av arkitekt Arne Pettersson.
Bänkinredningen gavs en mörkrosa kulör som sades fånga upp kulörelement i altartavlan. Vid
greveläktaren togs dekorativt måleri från 1904 fram och konserverades vilket skapar en färgstark
bård bland de annars kalkvita väggarna. Två öppna kapprum av enklaste slag tillkom längst bak i
långhuset varvid två bänkrader borttogs. Då det fasta altaret upplevdes alltför statiskt och
svårutnyttjat gavs tillstånd att bygga ett nytt fristående altare. Resultatet blev mycket lyckat där
den tunga granitskivan vilande på sina stadiga ben av ek fångat upp en medeltida tradition och
känsla. Den ger samtidigt ett proportionerligt, stilrent och modernt intryck som korresponderar
med kyrkorummet och förstärker korets monumentalitet. Renoveringen utfördes med stor
varsamhet där den något ovanliga kulören på bänkarna ändå smälter väl in och uppfattas som
behaglig.