Allmän karaktär
Kävsjö kyrkogård består av tre delar med olika karaktär. Den rektangulära,
från vägen något indragna, gamla kyrkogården är belägen
i norr. Söder om denna är en stor trapetsformig utvidgning från
1918 (norra delen) och 1956 (södra delen). Längs hela östra sidan på
denna södra kyrkogård breder den senaste utvidgningen från 1993
ut sig. Kyrkan är placerad i nordvästra delen av gamla kyrkogården
med koret mot öster. Gamla kyrkogården består av tre rätvinkliga
kvarter: längs kyrkogårdsmurarna (A), söder om kyrkan (B) och
öster om kyrkan (C). Kvartersbeteckningen är författarens egen.
Omgärdning
Gamla kyrkogården omgärdas av en ca en meter bred och hög kallmur
av marksten, till stor del block och hällar. I öster och delvis
i söder är den närmast en stödmur. Muren lades 1843, med undantag
för den östligaste delen som tillkom 1883. I de båda östra
hörnen är stentrappor i muren, den södra med ett stålrörsräcke. På
stenarna växer rikligt med mossor och sedum. Mot kyrkobacken
och landsvägen i väster begränsas södra kyrkogården av en drygt en
meter hög och bred kallmur av kilad, kanthuggen granit i två skift,
till sin norra hälft lagd 1918-19 och till sin södra 1955. Murkrönet
är beväxt med sedum. En i sen tid troligen omlagd kallmur av
marksten löper längs södra och östra sidorna. Östra utvidgningen
omges av lövhäckar längs ett Gunnebostaket.
Ingångar
Gamla kyrkogårdens ingång är mitt för kyrkporten. Den består av
en smidd pargrind med årtalet 1852, upphängd på två kanthuggna
granitstolpar från samma tid med fasade krön. Södra kyrkogården
har från kyrkobacken i norr en ingång med påkostad smidd pargrind
från 1918-19 mellan granitstolpar liknande ovannämnda.
I söder är en ingång från 1956 med pargrind av svartmålade stålstänger
mellan stolpar av kallmurad tuktad granit, avtäckta med
huvar av svartplåt. I anslutningarna mellan södra kyrkogården och
den senaste utvidgningen sitter i norr och söder två pargrindar av
samma typ som den nämnda från 1956. Dessa sitter mellan toppiga
granitstolpar av sekelskiftestyp.
Vegetation
Innanför gamla kyrkogårdens murar växer en till stor del sekelgammal
trädkrans av lönn. Utanför södra kyrkogårdens västmur växer
en rad med lindar från dess anläggningstid. Av en trädrad vid den
östra sidan återstår en stor gammal lind och fyra askar. Övrig växtlighet
behandlas nedan.
Gångsystem
Kyrkogårdens alla tre delar genomlöps av raka grusgångar som
bildar till stor del rätvinkliga gravkvarter. Ytan kring kyrkan är
helt grusad och framför porten öppnar sig en mindre plan med
njurformig gräsplätt i norr. Gångsystemet är i stort sett oförändrat
sedan sitt anläggande.
Gravvårdstyper
Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1600-talet fram till idag.
De äldsta är resta sandstenshällar med inskription i relief, uttryck
för den lokala gravkonsten innan dess försvinnande i och med industrialiseringen.
Flera exempel finns på den tidiga industrialismens
gjutjärnsvårdar från 1800-talet. Framträdande är de resliga gravvårdarna
på de enskilda gravarna från förra sekelskiftet. Dessa är
vanligen i form av en obelisk eller bautasten, tydliga statusmarkörer,
uttryck för sin tids individualism. Vanligaste materialet är polerad
svart granit. Med mellankrigstidens bestämmelser om maximihöjd
på vårdar fick dessa en annan form, låg och rektangulär. Ofta gavs
de klassiserande drag som tempelgavel eller kolonner. Endast en grav
har bevarat den fram till 1950-talet nästan allenarådande grusbädden.
Från allmänna linjen återstår idag bara ett fåtal av de typiskt
småskaliga vårdarna. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i
sina former samt mer och mer uniforma. Titlar användes mer sällan.
En orsak till enhetligheten var det begränsade utbudet av tillverkare,
vilka ofta nyttjade samma kataloger. En annan orsak var tidens
betoning av kollektivet och likheten inför Gud. Genomgående
under hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som
material, ofta med polerad yta. Svart och grå granit har dominerat,
men under främst de senaste tio åren har nya stensorter dykt upp,
vilket är ett tecken på ökad individualism. På fl era barngravar står
enhetliga små marmorkors från 1900-talet. Ortsnamn och bibelord
har varit vanliga på vårdarna under 1800- och 1900-talen men
förekommer idag mer sällan.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.
Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarter A utgörs av gravraderna längs kyrkogårdsmuren. Dessa
upptogs sedan 1906 helt av enskilda gravar med grus- eller singelbelagd
yta och häckinramning. Idag är det gräsyta i hela kvarteret.
Vårdarna står med ryggen mot muren.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är blandat, yngre låga stenar är insprängda mellan
de gamla familjegravarna. Vårdarna spänner i tid från 1891 till
idag. Bland de äldre finns högresta bautastenar och obeliskformer
i svart granit. Titlar är vanligast förekommande på dessa. Hemmansägare
och lantbrukare utgör merparten men där finns även
ett par nämndemän. Granitkorset från 1927 över predikanten Emil
Andersson berättar om det sena 1800-talets stora väckelse i bygden,
liksom fl era vårdar med referens till Missionsförbundets sångbok
(Sv. Mfb.). Även bland de låga efterkrigstida vårdarna finns några
intressanta titlar: grenadjär, industriidkare, komminister och missionär,
kyrkovärd, banbiträde. I det sydöstra hörnet har 13 borttagna
granitvårdar samlats. Dessa är från 1884-1950 och uppvisar bl.a.
titlarna kommunalnämndsordförande och handlande.
Kvarter B
Allmän karaktär
Kvarter B är beläget söder om kyrkan och till detta räknas här även
den lilla gräsplätt med äldre vårdar som ligger norr om entréplanen.
Vårdarna står i nord-sydliga rader, vända mot öster och väster. I mitten
är det glest med vårdar, med stor sannolikhet ytan för den gamla
allmänna linjen. Alla gravar längs med gångarna och i östra hälften
har tidigare haft grusbädd och häckinramning. Idag är kvarteret en
enda sammanhängande gräsyta.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är mycket varierat och spänner i tid från 1672
till 2000. Äldst är åtta stycken resta sandstenshällar från 1672-1781.
Fem av dessa och en reslig granithäll från 1646 står norr om tornet
och invid sakristiväggen. Dessa vårdar vittnar liksom ett smideskors
från 1768 över en rusthållare (återuppsatt på ursprunglig plats
1879 efter flytt 1843) om den hantverksmässiga framställningen av
gravkonst innan industrialismen. Sex stycken gjutjärnsvårdar är från
tiden 1871-1906. Fyra stycken av dem bär nygotiska drag, varav
tre i korsform. Två identiska vårdar är av en typ som tillverkades
vid Häryds bruk, den ena är rest över socknens klockare och skol-
lärare. På några hemmansägares familjegravar fi nns högresta vårdar
av svart granit från 1900-talets början. Ett par plattor och en liten
rest vård från 1920-talet i kvarterets till synes glest utnyttjade mitt
kan tolkas som rester av allmänna linjen. I övrigt rör det sig om
låga efterkrigstida vårdar av vanliga typer.
Kvarter C
Allmän karaktär
Kvarter C utgör en rektangulär gräsyta öster om kyrkan. Liksom i
B var det tidigare familjegravar med grusbäddar mot gångarna och
invändigt en smal gräsyta som kan ha varit allmänning. Gravarna
ligger i nord-sydliga rader vända mot gångarna i väster och öster.
Ännu är det glest i mitten.
Gravvårdstyper
Hälften av vårdarna är äldre högresta från 1865 till 1920-talet. Den
andra hälften är låga, rektangulära vårdar från 1930-talet till idag,
av vanliga typer. Svart och grå granit är det förhärskande materialet.
De äldsta vårdarna utgör en rad med gjutjärnskors från 1865-79
över kyrkoherde A F Ling med familj och sjömannen Hjalmar
Ling. I gjutjärn fi nns även en på Häryds bruk tillverkad vård från
1880 över en hemmansägare, ett gjutjärnskors från 1895 över en
nämndeman och en liten nygotisk vård av samma typ som också
fi nns i B. Direkt öster om koret är kyrkogårdens enda bevarade
grusgrav, tillhörig folkskolläraren och organisten Slettengren med
familj. Graven som anlades 1902 har en låg vård och omramas av
en stenram med pollare och stålrör. Invid denna är en komministergrav
från 1957.
Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Nya kyrkogården har en trapetsoid form och kan grovt indelas i en
nordlig och en sydlig hälft. Norra delen är något äldre (1919) och
består av öst-västliga dubbla gravrader inom rektangulära gräskvarter
som inramas av grusgångar. Gravraderna har rygghäckar av måbär
med små utlöpare som markerar varje gravplats. Längs muren i väster
är en rad utan häck, vänd mot öster. En öst-västlig allé av hamlade
almar markerar en nu igenlagd gång. Vitoxlar bildar en trädrad i en
av områdets södra gravrader. Kyrkogårdens södra halva (1956) har
dubbla nord-sydliga gravrader med rygghäckar av måbär i två östvästligt
utsträckta gräskvarter utan gångar mellan raderna. Mellan
de båda kvarteren är rester av en vitoxelallé. Längs muren i väster
står vårdarna i korta öst-västliga rader med rygghäck. I öster finns
en öppen gräsyta som på sen tid tagits i bruk för gravsättningar.
Gravvårdstyper
På södra kyrkogården rör det sig nästan uteslutande om de låga
vårdtyper som blev vanliga från och med 1930-talet. Ett fåtal av
de äldre gravarna har mer högresta vårdar. Vårdarna i den norra
hälften är från 1921 till idag med tyngdpunkt på 1930-, 40- och
50-talen. En av de äldsta gravarna vid norra muren framhävs av två
karaktärsskapande hängalmar, s.k. sorgeträd. Samtliga gravar har
ursprungligen haft sandad yta inhägnad av häck. Detta är särskilt
tydligt på några få äldre vårdar, vars proportioner är förryckta sedan
inramningens borttagande. Vårdarna är annars av likartad storlek
med viss variation i dekor och val av granit. Många uppvisar klassiska
element som kolonner och tempelgavlar. Ett fåtal har en rent
individuell utformning. På en vård fi nns exempelvis emaljerade
porträttfotografi er. I fl era fall rör det sig om familjegravar. Titlar
förekommer på åtskilliga vårdar: hemmansägare, snickaremästare,
fabrikör, byggmästare, lantbrukare, folkskollärare, lärarinna, furir,
skomakaremästare, åkeriägare, grävmaskinist, gjutmästare, kyrkovaktmästare.
Ett par vårdar bär referens till Missionsförbundets
sångbok och en obelisk är rest 1921 över väckelsepredikanten
Magnus Pettersson.
Den södra hälftens vårdar är från 1950-talet till idag. Dessa har
samma låga proportioner och enklare former. Ortsnamn är mindre
vanligt förekommande medan bibelord fi nns på åtskilliga vårdar.
Användandet av titlar är mer sparsamt: målaremästare, hemmansägare,
banvakt, lantbrukare, omnibussägare, direktör, pastor, kapten
och svärdsman, montör, fabrikör, byggmästare. På både norra och
södra hälften fi nns några strama små kors och plattor av marmor
på barngravar från 1950- och 60-talen.Vid östra muren fi nns två
grupper av 15 borttagna vårdar av svart granit från 1929-61. De
har som regel stått på familjegravar och de få titlarna minner om
hemmansägare, trafi kbiträde och industriidkare. En av vårdarna
refererar till Missionsförbundets sångbok.
Östra utvidgningen
Allmän karaktär
Kyrkogårdens nyaste del (1993) består av en liten nordlig och stor
sydlig rektangel, vinklade mot varann med en minneslund i mitten.
Mot vägen som löper längs gamla kyrkogårdsmuren är en lövhäck
och korta sträckor av kallmurar. De båda gravkvarteren utgörs
av stora rektangulära gräsytor med rygghäck i mitten, inramade
av grusgångar. Minneslunden är en av prydnadshäckar inhägnad
gräsyta med stensatt plats i sydost, mot söder och öster avgränsad
med stående granithällar. Platsen rymmer en stram vattenlek i granit,
parkbänk och smideshållare för blommor.
Gravvårdsbestånd
Endast enstaka gravsättningar har utförts på nya utvidgningen.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
