MÖNE KYRKA

Kyrkogården är medeltida men den samtida kyrkan ersattes 1847 med en ny kyrka som brann precis hundra år senare och 1951 stod den nuvarande färdig. Vid klart väder ska man kunna se 14 kyrktorn från kyrkkullen. Kyrkan står på den högsta punkten av kyrkogårdens norra del med en äldre ekonomibyggnad strax öster därom. Marken sluttar upp mot sydöstra hörnet där gravvårdar saknas. Kyrkogården hägnas av kallmurad natursten. Murens höjd varierar och ett fåtal lövträd står innanför muren, men sluttningarna utanför muren kläs av lövskog utom åt väster som ramar in kyrkogården. Kraftiga, kvadratiska grindstolpar av murade granitblock med plana täckare finns i södra muröppningen (grindarna var i vinterförvaring vid besöket). Därifrån går en rak grusgång fram till en granittrappa med rörledstänger. Forsythia och andra buskar står på gångens östra sida men i övrigt är ytorna öppna och trädlösa. Tidigare fanns en lövhäck vid kyrkan i sydväst och fler prydnadsbuskar. Lyktstolpar med kupor i gammaldags stil av gult råglas i svart plåt på moderna förzinkade stolpar står vid gången som går vidare till tornporten på kyrkans södra sida och fortsätter österut runt koret till sakristians dörr åt öster. Gravstenarna står enbart väster om gången och väster om kyrkan i nord-sydliga rader och de är övervägande låga. Väster om kyrkan går en stentrappa utan räcken ned till en lägre marknivå med grusgång. Mitt i nordmuren finns en grindlös öppning och där utanför är det stupande branter.
DE ÄLDRE KYRKORNA - I en beskrivning av den medeltida kyrkan från 1829 ansågs den vara en av de äldsta i "denna landsort" och sades ha fått namnet Mö-rene kyrka från två jungfrur. Möne var tydligen en vallfartsort under medeltiden. Här fanns i gränsområdet mot Hällstad en källa som uppkallats efter Västergötlands beskyddare S:ta Elin av Skövde. Under biskop Hans Markvardssons (även benämnd Johannes Marqvardi) episkopat i Skara stift (1465-1478) utfärdade han ett brev som tillförsäkrade 40 dagars avlat, alltså förkortning av reningstiden i skärselden, åt dem som gav gåvor och offer till Möne kyrka. Enligt redogörelsen från 1829 var kyrkan av huggen sandsten och över en gammal igenmurad dörr satt skulpterade lejonhuvuden, ett med en människa i käftarna. Innertaket var välvt och målat. Två klockor hängde i en stapel, den lilla från 1687 kallades "Karin". Gravkor fanns på västra gaveln. Flera gravstenar låg på kyrkogården, vilken hade lagts om 1796. Utöver en sandstensdopfunt från 1200-talet från Södra Vånga kyrka med figurer stod en annan dopfunt utanför kyrkdörren som var rikt dekorerad med bland annat rundbågar, helgon, vidunder och en fågel. Den medeltida kyrkan ersattes 1847 med en gemensam stenkyrka för Möne och Södra Vånga på samma plats. Den byggdes i Karl Johansstil och hade glasfönster i lanterninen. Arkitekt var troligen J. F. Åbom och kyrkan rymde 430 personer. Två romanska halvkolonner med veckkapitäl överfördes från den gamla kyrkan. 1918 hade kyrkan ett gråmålat träaltare, svepkors och halvkolonnerna på var sida. Bänkarna var inbyggda och predikstolen härstammade från 1600-talet. Kyrkan brann ned i början av april 1947, natten till påskdagen. Arkivet, mässhakar och ett par malmstakar räddades. Klockorna smalt ned innan bjälken brann av, vilket visar att elden av okänd anledning började i övre delen av tornet.

Kyrkogården är medeltida men den samtida kyrkan ersattes 1847 med en ny kyrka som brann precis hundra år senare och 1951 stod den nuvarande färdig. Vid klart väder ska man kunna se 14 kyrktorn från kyrkkullen. Kyrkan står på den högsta punkten av kyrkogårdens norra del med en äldre ekonomibyggnad strax öster därom. Marken sluttar upp mot sydöstra hörnet där gravvårdar saknas. Kyrkogården hägnas av kallmurad natursten. Murens höjd varierar och ett fåtal lövträd står innanför muren, men sluttningarna utanför muren kläs av lövskog utom åt väster som ramar in kyrkogården. Kraftiga, kvadratiska grindstolpar av murade granitblock med plana täckare finns i södra muröppningen (grindarna var i vinterförvaring vid besöket). Därifrån går en rak grusgång fram till en granittrappa med rörledstänger. Forsythia och andra buskar står på gångens östra sida men i övrigt är ytorna öppna och trädlösa. Tidigare fanns en lövhäck vid kyrkan i sydväst och fler prydnadsbuskar. Lyktstolpar med kupor i gammaldags stil av gult råglas i svart plåt på moderna förzinkade stolpar står vid gången som går vidare till tornporten på kyrkans södra sida och fortsätter österut runt koret till sakristians dörr åt öster. Gravstenarna står enbart väster om gången och väster om kyrkan i nord-sydliga rader och de är övervägande låga. Väster om kyrkan går en stentrappa utan räcken ned till en lägre marknivå med grusgång. Mitt i nordmuren finns en grindlös öppning och där utanför är det stupande branter.
DE ÄLDRE KYRKORNA - I en beskrivning av den medeltida kyrkan från 1829 ansågs den vara en av de äldsta i "denna landsort" och sades ha fått namnet Mö-rene kyrka från två jungfrur. Möne var tydligen en vallfartsort under medeltiden. Här fanns i gränsområdet mot Hällstad en källa som uppkallats efter Västergötlands beskyddare S:ta Elin av Skövde. Under biskop Hans Markvardssons (även benämnd Johannes Marqvardi) episkopat i Skara stift (1465-1478) utfärdade han ett brev som tillförsäkrade 40 dagars avlat, alltså förkortning av reningstiden i skärselden, åt dem som gav gåvor och offer till Möne kyrka. Enligt redogörelsen från 1829 var kyrkan av huggen sandsten och över en gammal igenmurad dörr satt skulpterade lejonhuvuden, ett med en människa i käftarna. Innertaket var välvt och målat. Två klockor hängde i en stapel, den lilla från 1687 kallades "Karin". Gravkor fanns på västra gaveln. Flera gravstenar låg på kyrkogården, vilken hade lagts om 1796. Utöver en sandstensdopfunt från 1200-talet från Södra Vånga kyrka med figurer stod en annan dopfunt utanför kyrkdörren som var rikt dekorerad med bland annat rundbågar, helgon, vidunder och en fågel. Den medeltida kyrkan ersattes 1847 med en gemensam stenkyrka för Möne och Södra Vånga på samma plats. Den byggdes i Karl Johansstil och hade glasfönster i lanterninen. Arkitekt var troligen J. F. Åbom och kyrkan rymde 430 personer. Två romanska halvkolonner med veckkapitäl överfördes från den gamla kyrkan. 1918 hade kyrkan ett gråmålat träaltare, svepkors och halvkolonnerna på var sida. Bänkarna var inbyggda och predikstolen härstammade från 1600-talet. Kyrkan brann ned i början av april 1947, natten till påskdagen. Arkivet, mässhakar och ett par malmstakar räddades. Klockorna smalt ned innan bjälken brann av, vilket visar att elden av okänd anledning började i övre delen av tornet.

Kyrkogården är medeltida men den samtida kyrkan ersattes 1847 med en ny kyrka som brann precis hundra år senare och 1951 stod den nuvarande färdig. Vid klart väder ska man kunna se 14 kyrktorn från kyrkkullen. Kyrkan står på den högsta punkten av kyrkogårdens norra del med en äldre ekonomibyggnad strax öster därom. Marken sluttar upp mot sydöstra hörnet där gravvårdar saknas. Kyrkogården hägnas av kallmurad natursten. Murens höjd varierar och ett fåtal lövträd står innanför muren, men sluttningarna utanför muren kläs av lövskog utom åt väster som ramar in kyrkogården. Kraftiga, kvadratiska grindstolpar av murade granitblock med plana täckare finns i södra muröppningen (grindarna var i vinterförvaring vid besöket). Därifrån går en rak grusgång fram till en granittrappa med rörledstänger. Forsythia och andra buskar står på gångens östra sida men i övrigt är ytorna öppna och trädlösa. Tidigare fanns en lövhäck vid kyrkan i sydväst och fler prydnadsbuskar. Lyktstolpar med kupor i gammaldags stil av gult råglas i svart plåt på moderna förzinkade stolpar står vid gången som går vidare till tornporten på kyrkans södra sida och fortsätter österut runt koret till sakristians dörr åt öster. Gravstenarna står enbart väster om gången och väster om kyrkan i nord-sydliga rader och de är övervägande låga. Väster om kyrkan går en stentrappa utan räcken ned till en lägre marknivå med grusgång. Mitt i nordmuren finns en grindlös öppning och där utanför är det stupande branter.
DE ÄLDRE KYRKORNA - I en beskrivning av den medeltida kyrkan från 1829 ansågs den vara en av de äldsta i "denna landsort" och sades ha fått namnet Mö-rene kyrka från två jungfrur. Möne var tydligen en vallfartsort under medeltiden. Här fanns i gränsområdet mot Hällstad en källa som uppkallats efter Västergötlands beskyddare S:ta Elin av Skövde. Under biskop Hans Markvardssons (även benämnd Johannes Marqvardi) episkopat i Skara stift (1465-1478) utfärdade han ett brev som tillförsäkrade 40 dagars avlat, alltså förkortning av reningstiden i skärselden, åt dem som gav gåvor och offer till Möne kyrka. Enligt redogörelsen från 1829 var kyrkan av huggen sandsten och över en gammal igenmurad dörr satt skulpterade lejonhuvuden, ett med en människa i käftarna. Innertaket var välvt och målat. Två klockor hängde i en stapel, den lilla från 1687 kallades "Karin". Gravkor fanns på västra gaveln. Flera gravstenar låg på kyrkogården, vilken hade lagts om 1796. Utöver en sandstensdopfunt från 1200-talet från Södra Vånga kyrka med figurer stod en annan dopfunt utanför kyrkdörren som var rikt dekorerad med bland annat rundbågar, helgon, vidunder och en fågel. Den medeltida kyrkan ersattes 1847 med en gemensam stenkyrka för Möne och Södra Vånga på samma plats. Den byggdes i Karl Johansstil och hade glasfönster i lanterninen. Arkitekt var troligen J. F. Åbom och kyrkan rymde 430 personer. Två romanska halvkolonner med veckkapitäl överfördes från den gamla kyrkan. 1918 hade kyrkan ett gråmålat träaltare, svepkors och halvkolonnerna på var sida. Bänkarna var inbyggda och predikstolen härstammade från 1600-talet. Kyrkan brann ned i början av april 1947, natten till påskdagen. Arkivet, mässhakar och ett par malmstakar räddades. Klockorna smalt ned innan bjälken brann av, vilket visar att elden av okänd anledning började i övre delen av tornet.

Kyrkogården är medeltida men den samtida kyrkan ersattes 1847 med en ny kyrka som brann precis hundra år senare och 1951 stod den nuvarande färdig. Vid klart väder ska man kunna se 14 kyrktorn från kyrkkullen. Kyrkan står på den högsta punkten av kyrkogårdens norra del med en äldre ekonomibyggnad strax öster därom. Marken sluttar upp mot sydöstra hörnet där gravvårdar saknas. Kyrkogården hägnas av kallmurad natursten. Murens höjd varierar och ett fåtal lövträd står innanför muren, men sluttningarna utanför muren kläs av lövskog utom åt väster som ramar in kyrkogården. Kraftiga, kvadratiska grindstolpar av murade granitblock med plana täckare finns i södra muröppningen (grindarna var i vinterförvaring vid besöket). Därifrån går en rak grusgång fram till en granittrappa med rörledstänger. Forsythia och andra buskar står på gångens östra sida men i övrigt är ytorna öppna och trädlösa. Tidigare fanns en lövhäck vid kyrkan i sydväst och fler prydnadsbuskar. Lyktstolpar med kupor i gammaldags stil av gult råglas i svart plåt på moderna förzinkade stolpar står vid gången som går vidare till tornporten på kyrkans södra sida och fortsätter österut runt koret till sakristians dörr åt öster. Gravstenarna står enbart väster om gången och väster om kyrkan i nord-sydliga rader och de är övervägande låga. Väster om kyrkan går en stentrappa utan räcken ned till en lägre marknivå med grusgång. Mitt i nordmuren finns en grindlös öppning och där utanför är det stupande branter.
DE ÄLDRE KYRKORNA - I en beskrivning av den medeltida kyrkan från 1829 ansågs den vara en av de äldsta i "denna landsort" och sades ha fått namnet Mö-rene kyrka från två jungfrur. Möne var tydligen en vallfartsort under medeltiden. Här fanns i gränsområdet mot Hällstad en källa som uppkallats efter Västergötlands beskyddare S:ta Elin av Skövde. Under biskop Hans Markvardssons (även benämnd Johannes Marqvardi) episkopat i Skara stift (1465-1478) utfärdade han ett brev som tillförsäkrade 40 dagars avlat, alltså förkortning av reningstiden i skärselden, åt dem som gav gåvor och offer till Möne kyrka. Enligt redogörelsen från 1829 var kyrkan av huggen sandsten och över en gammal igenmurad dörr satt skulpterade lejonhuvuden, ett med en människa i käftarna. Innertaket var välvt och målat. Två klockor hängde i en stapel, den lilla från 1687 kallades "Karin". Gravkor fanns på västra gaveln. Flera gravstenar låg på kyrkogården, vilken hade lagts om 1796. Utöver en sandstensdopfunt från 1200-talet från Södra Vånga kyrka med figurer stod en annan dopfunt utanför kyrkdörren som var rikt dekorerad med bland annat rundbågar, helgon, vidunder och en fågel. Den medeltida kyrkan ersattes 1847 med en gemensam stenkyrka för Möne och Södra Vånga på samma plats. Den byggdes i Karl Johansstil och hade glasfönster i lanterninen. Arkitekt var troligen J. F. Åbom och kyrkan rymde 430 personer. Två romanska halvkolonner med veckkapitäl överfördes från den gamla kyrkan. 1918 hade kyrkan ett gråmålat träaltare, svepkors och halvkolonnerna på var sida. Bänkarna var inbyggda och predikstolen härstammade från 1600-talet. Kyrkan brann ned i början av april 1947, natten till påskdagen. Arkivet, mässhakar och ett par malmstakar räddades. Klockorna smalt ned innan bjälken brann av, vilket visar att elden av okänd anledning började i övre delen av tornet.

Kyrkogården är medeltida men den samtida kyrkan ersattes 1847 med en ny kyrka som brann precis hundra år senare och 1951 stod den nuvarande färdig. Vid klart väder ska man kunna se 14 kyrktorn från kyrkkullen. Kyrkan står på den högsta punkten av kyrkogårdens norra del med en äldre ekonomibyggnad strax öster därom. Marken sluttar upp mot sydöstra hörnet där gravvårdar saknas. Kyrkogården hägnas av kallmurad natursten. Murens höjd varierar och ett fåtal lövträd står innanför muren, men sluttningarna utanför muren kläs av lövskog utom åt väster som ramar in kyrkogården. Kraftiga, kvadratiska grindstolpar av murade granitblock med plana täckare finns i södra muröppningen (grindarna var i vinterförvaring vid besöket). Därifrån går en rak grusgång fram till en granittrappa med rörledstänger. Forsythia och andra buskar står på gångens östra sida men i övrigt är ytorna öppna och trädlösa. Tidigare fanns en lövhäck vid kyrkan i sydväst och fler prydnadsbuskar. Lyktstolpar med kupor i gammaldags stil av gult råglas i svart plåt på moderna förzinkade stolpar står vid gången som går vidare till tornporten på kyrkans södra sida och fortsätter österut runt koret till sakristians dörr åt öster. Gravstenarna står enbart väster om gången och väster om kyrkan i nord-sydliga rader och de är övervägande låga. Väster om kyrkan går en stentrappa utan räcken ned till en lägre marknivå med grusgång. Mitt i nordmuren finns en grindlös öppning och där utanför är det stupande branter.
DE ÄLDRE KYRKORNA - I en beskrivning av den medeltida kyrkan från 1829 ansågs den vara en av de äldsta i "denna landsort" och sades ha fått namnet Mö-rene kyrka från två jungfrur. Möne var tydligen en vallfartsort under medeltiden. Här fanns i gränsområdet mot Hällstad en källa som uppkallats efter Västergötlands beskyddare S:ta Elin av Skövde. Under biskop Hans Markvardssons (även benämnd Johannes Marqvardi) episkopat i Skara stift (1465-1478) utfärdade han ett brev som tillförsäkrade 40 dagars avlat, alltså förkortning av reningstiden i skärselden, åt dem som gav gåvor och offer till Möne kyrka. Enligt redogörelsen från 1829 var kyrkan av huggen sandsten och över en gammal igenmurad dörr satt skulpterade lejonhuvuden, ett med en människa i käftarna. Innertaket var välvt och målat. Två klockor hängde i en stapel, den lilla från 1687 kallades "Karin". Gravkor fanns på västra gaveln. Flera gravstenar låg på kyrkogården, vilken hade lagts om 1796. Utöver en sandstensdopfunt från 1200-talet från Södra Vånga kyrka med figurer stod en annan dopfunt utanför kyrkdörren som var rikt dekorerad med bland annat rundbågar, helgon, vidunder och en fågel. Den medeltida kyrkan ersattes 1847 med en gemensam stenkyrka för Möne och Södra Vånga på samma plats. Den byggdes i Karl Johansstil och hade glasfönster i lanterninen. Arkitekt var troligen J. F. Åbom och kyrkan rymde 430 personer. Två romanska halvkolonner med veckkapitäl överfördes från den gamla kyrkan. 1918 hade kyrkan ett gråmålat träaltare, svepkors och halvkolonnerna på var sida. Bänkarna var inbyggda och predikstolen härstammade från 1600-talet. Kyrkan brann ned i början av april 1947, natten till påskdagen. Arkivet, mässhakar och ett par malmstakar räddades. Klockorna smalt ned innan bjälken brann av, vilket visar att elden av okänd anledning började i övre delen av tornet.

Kyrkogården är medeltida men den samtida kyrkan ersattes 1847 med en ny kyrka som brann precis hundra år senare och 1951 stod den nuvarande färdig. Vid klart väder ska man kunna se 14 kyrktorn från kyrkkullen. Kyrkan står på den högsta punkten av kyrkogårdens norra del med en äldre ekonomibyggnad strax öster därom. Marken sluttar upp mot sydöstra hörnet där gravvårdar saknas. Kyrkogården hägnas av kallmurad natursten. Murens höjd varierar och ett fåtal lövträd står innanför muren, men sluttningarna utanför muren kläs av lövskog utom åt väster som ramar in kyrkogården. Kraftiga, kvadratiska grindstolpar av murade granitblock med plana täckare finns i södra muröppningen (grindarna var i vinterförvaring vid besöket). Därifrån går en rak grusgång fram till en granittrappa med rörledstänger. Forsythia och andra buskar står på gångens östra sida men i övrigt är ytorna öppna och trädlösa. Tidigare fanns en lövhäck vid kyrkan i sydväst och fler prydnadsbuskar. Lyktstolpar med kupor i gammaldags stil av gult råglas i svart plåt på moderna förzinkade stolpar står vid gången som går vidare till tornporten på kyrkans södra sida och fortsätter österut runt koret till sakristians dörr åt öster. Gravstenarna står enbart väster om gången och väster om kyrkan i nord-sydliga rader och de är övervägande låga. Väster om kyrkan går en stentrappa utan räcken ned till en lägre marknivå med grusgång. Mitt i nordmuren finns en grindlös öppning och där utanför är det stupande branter.
DE ÄLDRE KYRKORNA - I en beskrivning av den medeltida kyrkan från 1829 ansågs den vara en av de äldsta i "denna landsort" och sades ha fått namnet Mö-rene kyrka från två jungfrur. Möne var tydligen en vallfartsort under medeltiden. Här fanns i gränsområdet mot Hällstad en källa som uppkallats efter Västergötlands beskyddare S:ta Elin av Skövde. Under biskop Hans Markvardssons (även benämnd Johannes Marqvardi) episkopat i Skara stift (1465-1478) utfärdade han ett brev som tillförsäkrade 40 dagars avlat, alltså förkortning av reningstiden i skärselden, åt dem som gav gåvor och offer till Möne kyrka. Enligt redogörelsen från 1829 var kyrkan av huggen sandsten och över en gammal igenmurad dörr satt skulpterade lejonhuvuden, ett med en människa i käftarna. Innertaket var välvt och målat. Två klockor hängde i en stapel, den lilla från 1687 kallades "Karin". Gravkor fanns på västra gaveln. Flera gravstenar låg på kyrkogården, vilken hade lagts om 1796. Utöver en sandstensdopfunt från 1200-talet från Södra Vånga kyrka med figurer stod en annan dopfunt utanför kyrkdörren som var rikt dekorerad med bland annat rundbågar, helgon, vidunder och en fågel. Den medeltida kyrkan ersattes 1847 med en gemensam stenkyrka för Möne och Södra Vånga på samma plats. Den byggdes i Karl Johansstil och hade glasfönster i lanterninen. Arkitekt var troligen J. F. Åbom och kyrkan rymde 430 personer. Två romanska halvkolonner med veckkapitäl överfördes från den gamla kyrkan. 1918 hade kyrkan ett gråmålat träaltare, svepkors och halvkolonnerna på var sida. Bänkarna var inbyggda och predikstolen härstammade från 1600-talet. Kyrkan brann ned i början av april 1947, natten till påskdagen. Arkivet, mässhakar och ett par malmstakar räddades. Klockorna smalt ned innan bjälken brann av, vilket visar att elden av okänd anledning började i övre delen av tornet.

Kyrkogården är medeltida men den samtida kyrkan ersattes 1847 med en ny kyrka som brann precis hundra år senare och 1951 stod den nuvarande färdig. Vid klart väder ska man kunna se 14 kyrktorn från kyrkkullen. Kyrkan står på den högsta punkten av kyrkogårdens norra del med en äldre ekonomibyggnad strax öster därom. Marken sluttar upp mot sydöstra hörnet där gravvårdar saknas. Kyrkogården hägnas av kallmurad natursten. Murens höjd varierar och ett fåtal lövträd står innanför muren, men sluttningarna utanför muren kläs av lövskog utom åt väster som ramar in kyrkogården. Kraftiga, kvadratiska grindstolpar av murade granitblock med plana täckare finns i södra muröppningen (grindarna var i vinterförvaring vid besöket). Därifrån går en rak grusgång fram till en granittrappa med rörledstänger. Forsythia och andra buskar står på gångens östra sida men i övrigt är ytorna öppna och trädlösa. Tidigare fanns en lövhäck vid kyrkan i sydväst och fler prydnadsbuskar. Lyktstolpar med kupor i gammaldags stil av gult råglas i svart plåt på moderna förzinkade stolpar står vid gången som går vidare till tornporten på kyrkans södra sida och fortsätter österut runt koret till sakristians dörr åt öster. Gravstenarna står enbart väster om gången och väster om kyrkan i nord-sydliga rader och de är övervägande låga. Väster om kyrkan går en stentrappa utan räcken ned till en lägre marknivå med grusgång. Mitt i nordmuren finns en grindlös öppning och där utanför är det stupande branter.
DE ÄLDRE KYRKORNA - I en beskrivning av den medeltida kyrkan från 1829 ansågs den vara en av de äldsta i "denna landsort" och sades ha fått namnet Mö-rene kyrka från två jungfrur. Möne var tydligen en vallfartsort under medeltiden. Här fanns i gränsområdet mot Hällstad en källa som uppkallats efter Västergötlands beskyddare S:ta Elin av Skövde. Under biskop Hans Markvardssons (även benämnd Johannes Marqvardi) episkopat i Skara stift (1465-1478) utfärdade han ett brev som tillförsäkrade 40 dagars avlat, alltså förkortning av reningstiden i skärselden, åt dem som gav gåvor och offer till Möne kyrka. Enligt redogörelsen från 1829 var kyrkan av huggen sandsten och över en gammal igenmurad dörr satt skulpterade lejonhuvuden, ett med en människa i käftarna. Innertaket var välvt och målat. Två klockor hängde i en stapel, den lilla från 1687 kallades "Karin". Gravkor fanns på västra gaveln. Flera gravstenar låg på kyrkogården, vilken hade lagts om 1796. Utöver en sandstensdopfunt från 1200-talet från Södra Vånga kyrka med figurer stod en annan dopfunt utanför kyrkdörren som var rikt dekorerad med bland annat rundbågar, helgon, vidunder och en fågel. Den medeltida kyrkan ersattes 1847 med en gemensam stenkyrka för Möne och Södra Vånga på samma plats. Den byggdes i Karl Johansstil och hade glasfönster i lanterninen. Arkitekt var troligen J. F. Åbom och kyrkan rymde 430 personer. Två romanska halvkolonner med veckkapitäl överfördes från den gamla kyrkan. 1918 hade kyrkan ett gråmålat träaltare, svepkors och halvkolonnerna på var sida. Bänkarna var inbyggda och predikstolen härstammade från 1600-talet. Kyrkan brann ned i början av april 1947, natten till påskdagen. Arkivet, mässhakar och ett par malmstakar räddades. Klockorna smalt ned innan bjälken brann av, vilket visar att elden av okänd anledning började i övre delen av tornet.

Kyrkogården är medeltida men den samtida kyrkan ersattes 1847 med en ny kyrka som brann precis hundra år senare och 1951 stod den nuvarande färdig. Vid klart väder ska man kunna se 14 kyrktorn från kyrkkullen. Kyrkan står på den högsta punkten av kyrkogårdens norra del med en äldre ekonomibyggnad strax öster därom. Marken sluttar upp mot sydöstra hörnet där gravvårdar saknas. Kyrkogården hägnas av kallmurad natursten. Murens höjd varierar och ett fåtal lövträd står innanför muren, men sluttningarna utanför muren kläs av lövskog utom åt väster som ramar in kyrkogården. Kraftiga, kvadratiska grindstolpar av murade granitblock med plana täckare finns i södra muröppningen (grindarna var i vinterförvaring vid besöket). Därifrån går en rak grusgång fram till en granittrappa med rörledstänger. Forsythia och andra buskar står på gångens östra sida men i övrigt är ytorna öppna och trädlösa. Tidigare fanns en lövhäck vid kyrkan i sydväst och fler prydnadsbuskar. Lyktstolpar med kupor i gammaldags stil av gult råglas i svart plåt på moderna förzinkade stolpar står vid gången som går vidare till tornporten på kyrkans södra sida och fortsätter österut runt koret till sakristians dörr åt öster. Gravstenarna står enbart väster om gången och väster om kyrkan i nord-sydliga rader och de är övervägande låga. Väster om kyrkan går en stentrappa utan räcken ned till en lägre marknivå med grusgång. Mitt i nordmuren finns en grindlös öppning och där utanför är det stupande branter.
DE ÄLDRE KYRKORNA - I en beskrivning av den medeltida kyrkan från 1829 ansågs den vara en av de äldsta i "denna landsort" och sades ha fått namnet Mö-rene kyrka från två jungfrur. Möne var tydligen en vallfartsort under medeltiden. Här fanns i gränsområdet mot Hällstad en källa som uppkallats efter Västergötlands beskyddare S:ta Elin av Skövde. Under biskop Hans Markvardssons (även benämnd Johannes Marqvardi) episkopat i Skara stift (1465-1478) utfärdade han ett brev som tillförsäkrade 40 dagars avlat, alltså förkortning av reningstiden i skärselden, åt dem som gav gåvor och offer till Möne kyrka. Enligt redogörelsen från 1829 var kyrkan av huggen sandsten och över en gammal igenmurad dörr satt skulpterade lejonhuvuden, ett med en människa i käftarna. Innertaket var välvt och målat. Två klockor hängde i en stapel, den lilla från 1687 kallades "Karin". Gravkor fanns på västra gaveln. Flera gravstenar låg på kyrkogården, vilken hade lagts om 1796. Utöver en sandstensdopfunt från 1200-talet från Södra Vånga kyrka med figurer stod en annan dopfunt utanför kyrkdörren som var rikt dekorerad med bland annat rundbågar, helgon, vidunder och en fågel. Den medeltida kyrkan ersattes 1847 med en gemensam stenkyrka för Möne och Södra Vånga på samma plats. Den byggdes i Karl Johansstil och hade glasfönster i lanterninen. Arkitekt var troligen J. F. Åbom och kyrkan rymde 430 personer. Två romanska halvkolonner med veckkapitäl överfördes från den gamla kyrkan. 1918 hade kyrkan ett gråmålat träaltare, svepkors och halvkolonnerna på var sida. Bänkarna var inbyggda och predikstolen härstammade från 1600-talet. Kyrkan brann ned i början av april 1947, natten till påskdagen. Arkivet, mässhakar och ett par malmstakar räddades. Klockorna smalt ned innan bjälken brann av, vilket visar att elden av okänd anledning började i övre delen av tornet.

Kyrkogården är medeltida men den samtida kyrkan ersattes 1847 med en ny kyrka som brann precis hundra år senare och 1951 stod den nuvarande färdig. Vid klart väder ska man kunna se 14 kyrktorn från kyrkkullen. Kyrkan står på den högsta punkten av kyrkogårdens norra del med en äldre ekonomibyggnad strax öster därom. Marken sluttar upp mot sydöstra hörnet där gravvårdar saknas. Kyrkogården hägnas av kallmurad natursten. Murens höjd varierar och ett fåtal lövträd står innanför muren, men sluttningarna utanför muren kläs av lövskog utom åt väster som ramar in kyrkogården. Kraftiga, kvadratiska grindstolpar av murade granitblock med plana täckare finns i södra muröppningen (grindarna var i vinterförvaring vid besöket). Därifrån går en rak grusgång fram till en granittrappa med rörledstänger. Forsythia och andra buskar står på gångens östra sida men i övrigt är ytorna öppna och trädlösa. Tidigare fanns en lövhäck vid kyrkan i sydväst och fler prydnadsbuskar. Lyktstolpar med kupor i gammaldags stil av gult råglas i svart plåt på moderna förzinkade stolpar står vid gången som går vidare till tornporten på kyrkans södra sida och fortsätter österut runt koret till sakristians dörr åt öster. Gravstenarna står enbart väster om gången och väster om kyrkan i nord-sydliga rader och de är övervägande låga. Väster om kyrkan går en stentrappa utan räcken ned till en lägre marknivå med grusgång. Mitt i nordmuren finns en grindlös öppning och där utanför är det stupande branter.
DE ÄLDRE KYRKORNA - I en beskrivning av den medeltida kyrkan från 1829 ansågs den vara en av de äldsta i "denna landsort" och sades ha fått namnet Mö-rene kyrka från två jungfrur. Möne var tydligen en vallfartsort under medeltiden. Här fanns i gränsområdet mot Hällstad en källa som uppkallats efter Västergötlands beskyddare S:ta Elin av Skövde. Under biskop Hans Markvardssons (även benämnd Johannes Marqvardi) episkopat i Skara stift (1465-1478) utfärdade han ett brev som tillförsäkrade 40 dagars avlat, alltså förkortning av reningstiden i skärselden, åt dem som gav gåvor och offer till Möne kyrka. Enligt redogörelsen från 1829 var kyrkan av huggen sandsten och över en gammal igenmurad dörr satt skulpterade lejonhuvuden, ett med en människa i käftarna. Innertaket var välvt och målat. Två klockor hängde i en stapel, den lilla från 1687 kallades "Karin". Gravkor fanns på västra gaveln. Flera gravstenar låg på kyrkogården, vilken hade lagts om 1796. Utöver en sandstensdopfunt från 1200-talet från Södra Vånga kyrka med figurer stod en annan dopfunt utanför kyrkdörren som var rikt dekorerad med bland annat rundbågar, helgon, vidunder och en fågel. Den medeltida kyrkan ersattes 1847 med en gemensam stenkyrka för Möne och Södra Vånga på samma plats. Den byggdes i Karl Johansstil och hade glasfönster i lanterninen. Arkitekt var troligen J. F. Åbom och kyrkan rymde 430 personer. Två romanska halvkolonner med veckkapitäl överfördes från den gamla kyrkan. 1918 hade kyrkan ett gråmålat träaltare, svepkors och halvkolonnerna på var sida. Bänkarna var inbyggda och predikstolen härstammade från 1600-talet. Kyrkan brann ned i början av april 1947, natten till påskdagen. Arkivet, mässhakar och ett par malmstakar räddades. Klockorna smalt ned innan bjälken brann av, vilket visar att elden av okänd anledning började i övre delen av tornet.

Kyrkogården är medeltida men den samtida kyrkan ersattes 1847 med en ny kyrka som brann precis hundra år senare och 1951 stod den nuvarande färdig. Vid klart väder ska man kunna se 14 kyrktorn från kyrkkullen. Kyrkan står på den högsta punkten av kyrkogårdens norra del med en äldre ekonomibyggnad strax öster därom. Marken sluttar upp mot sydöstra hörnet där gravvårdar saknas. Kyrkogården hägnas av kallmurad natursten. Murens höjd varierar och ett fåtal lövträd står innanför muren, men sluttningarna utanför muren kläs av lövskog utom åt väster som ramar in kyrkogården. Kraftiga, kvadratiska grindstolpar av murade granitblock med plana täckare finns i södra muröppningen (grindarna var i vinterförvaring vid besöket). Därifrån går en rak grusgång fram till en granittrappa med rörledstänger. Forsythia och andra buskar står på gångens östra sida men i övrigt är ytorna öppna och trädlösa. Tidigare fanns en lövhäck vid kyrkan i sydväst och fler prydnadsbuskar. Lyktstolpar med kupor i gammaldags stil av gult råglas i svart plåt på moderna förzinkade stolpar står vid gången som går vidare till tornporten på kyrkans södra sida och fortsätter österut runt koret till sakristians dörr åt öster. Gravstenarna står enbart väster om gången och väster om kyrkan i nord-sydliga rader och de är övervägande låga. Väster om kyrkan går en stentrappa utan räcken ned till en lägre marknivå med grusgång. Mitt i nordmuren finns en grindlös öppning och där utanför är det stupande branter.
DE ÄLDRE KYRKORNA - I en beskrivning av den medeltida kyrkan från 1829 ansågs den vara en av de äldsta i "denna landsort" och sades ha fått namnet Mö-rene kyrka från två jungfrur. Möne var tydligen en vallfartsort under medeltiden. Här fanns i gränsområdet mot Hällstad en källa som uppkallats efter Västergötlands beskyddare S:ta Elin av Skövde. Under biskop Hans Markvardssons (även benämnd Johannes Marqvardi) episkopat i Skara stift (1465-1478) utfärdade han ett brev som tillförsäkrade 40 dagars avlat, alltså förkortning av reningstiden i skärselden, åt dem som gav gåvor och offer till Möne kyrka. Enligt redogörelsen från 1829 var kyrkan av huggen sandsten och över en gammal igenmurad dörr satt skulpterade lejonhuvuden, ett med en människa i käftarna. Innertaket var välvt och målat. Två klockor hängde i en stapel, den lilla från 1687 kallades "Karin". Gravkor fanns på västra gaveln. Flera gravstenar låg på kyrkogården, vilken hade lagts om 1796. Utöver en sandstensdopfunt från 1200-talet från Södra Vånga kyrka med figurer stod en annan dopfunt utanför kyrkdörren som var rikt dekorerad med bland annat rundbågar, helgon, vidunder och en fågel. Den medeltida kyrkan ersattes 1847 med en gemensam stenkyrka för Möne och Södra Vånga på samma plats. Den byggdes i Karl Johansstil och hade glasfönster i lanterninen. Arkitekt var troligen J. F. Åbom och kyrkan rymde 430 personer. Två romanska halvkolonner med veckkapitäl överfördes från den gamla kyrkan. 1918 hade kyrkan ett gråmålat träaltare, svepkors och halvkolonnerna på var sida. Bänkarna var inbyggda och predikstolen härstammade från 1600-talet. Kyrkan brann ned i början av april 1947, natten till påskdagen. Arkivet, mässhakar och ett par malmstakar räddades. Klockorna smalt ned innan bjälken brann av, vilket visar att elden av okänd anledning började i övre delen av tornet.

Kyrkogården är medeltida men den samtida kyrkan ersattes 1847 med en ny kyrka som brann precis hundra år senare och 1951 stod den nuvarande färdig. Vid klart väder ska man kunna se 14 kyrktorn från kyrkkullen. Kyrkan står på den högsta punkten av kyrkogårdens norra del med en äldre ekonomibyggnad strax öster därom. Marken sluttar upp mot sydöstra hörnet där gravvårdar saknas. Kyrkogården hägnas av kallmurad natursten. Murens höjd varierar och ett fåtal lövträd står innanför muren, men sluttningarna utanför muren kläs av lövskog utom åt väster som ramar in kyrkogården. Kraftiga, kvadratiska grindstolpar av murade granitblock med plana täckare finns i södra muröppningen (grindarna var i vinterförvaring vid besöket). Därifrån går en rak grusgång fram till en granittrappa med rörledstänger. Forsythia och andra buskar står på gångens östra sida men i övrigt är ytorna öppna och trädlösa. Tidigare fanns en lövhäck vid kyrkan i sydväst och fler prydnadsbuskar. Lyktstolpar med kupor i gammaldags stil av gult råglas i svart plåt på moderna förzinkade stolpar står vid gången som går vidare till tornporten på kyrkans södra sida och fortsätter österut runt koret till sakristians dörr åt öster. Gravstenarna står enbart väster om gången och väster om kyrkan i nord-sydliga rader och de är övervägande låga. Väster om kyrkan går en stentrappa utan räcken ned till en lägre marknivå med grusgång. Mitt i nordmuren finns en grindlös öppning och där utanför är det stupande branter.
DE ÄLDRE KYRKORNA - I en beskrivning av den medeltida kyrkan från 1829 ansågs den vara en av de äldsta i "denna landsort" och sades ha fått namnet Mö-rene kyrka från två jungfrur. Möne var tydligen en vallfartsort under medeltiden. Här fanns i gränsområdet mot Hällstad en källa som uppkallats efter Västergötlands beskyddare S:ta Elin av Skövde. Under biskop Hans Markvardssons (även benämnd Johannes Marqvardi) episkopat i Skara stift (1465-1478) utfärdade han ett brev som tillförsäkrade 40 dagars avlat, alltså förkortning av reningstiden i skärselden, åt dem som gav gåvor och offer till Möne kyrka. Enligt redogörelsen från 1829 var kyrkan av huggen sandsten och över en gammal igenmurad dörr satt skulpterade lejonhuvuden, ett med en människa i käftarna. Innertaket var välvt och målat. Två klockor hängde i en stapel, den lilla från 1687 kallades "Karin". Gravkor fanns på västra gaveln. Flera gravstenar låg på kyrkogården, vilken hade lagts om 1796. Utöver en sandstensdopfunt från 1200-talet från Södra Vånga kyrka med figurer stod en annan dopfunt utanför kyrkdörren som var rikt dekorerad med bland annat rundbågar, helgon, vidunder och en fågel. Den medeltida kyrkan ersattes 1847 med en gemensam stenkyrka för Möne och Södra Vånga på samma plats. Den byggdes i Karl Johansstil och hade glasfönster i lanterninen. Arkitekt var troligen J. F. Åbom och kyrkan rymde 430 personer. Två romanska halvkolonner med veckkapitäl överfördes från den gamla kyrkan. 1918 hade kyrkan ett gråmålat träaltare, svepkors och halvkolonnerna på var sida. Bänkarna var inbyggda och predikstolen härstammade från 1600-talet. Kyrkan brann ned i början av april 1947, natten till påskdagen. Arkivet, mässhakar och ett par malmstakar räddades. Klockorna smalt ned innan bjälken brann av, vilket visar att elden av okänd anledning började i övre delen av tornet.

Kyrkogården är medeltida men den samtida kyrkan ersattes 1847 med en ny kyrka som brann precis hundra år senare och 1951 stod den nuvarande färdig. Vid klart väder ska man kunna se 14 kyrktorn från kyrkkullen. Kyrkan står på den högsta punkten av kyrkogårdens norra del med en äldre ekonomibyggnad strax öster därom. Marken sluttar upp mot sydöstra hörnet där gravvårdar saknas. Kyrkogården hägnas av kallmurad natursten. Murens höjd varierar och ett fåtal lövträd står innanför muren, men sluttningarna utanför muren kläs av lövskog utom åt väster som ramar in kyrkogården. Kraftiga, kvadratiska grindstolpar av murade granitblock med plana täckare finns i södra muröppningen (grindarna var i vinterförvaring vid besöket). Därifrån går en rak grusgång fram till en granittrappa med rörledstänger. Forsythia och andra buskar står på gångens östra sida men i övrigt är ytorna öppna och trädlösa. Tidigare fanns en lövhäck vid kyrkan i sydväst och fler prydnadsbuskar. Lyktstolpar med kupor i gammaldags stil av gult råglas i svart plåt på moderna förzinkade stolpar står vid gången som går vidare till tornporten på kyrkans södra sida och fortsätter österut runt koret till sakristians dörr åt öster. Gravstenarna står enbart väster om gången och väster om kyrkan i nord-sydliga rader och de är övervägande låga. Väster om kyrkan går en stentrappa utan räcken ned till en lägre marknivå med grusgång. Mitt i nordmuren finns en grindlös öppning och där utanför är det stupande branter.
DE ÄLDRE KYRKORNA - I en beskrivning av den medeltida kyrkan från 1829 ansågs den vara en av de äldsta i "denna landsort" och sades ha fått namnet Mö-rene kyrka från två jungfrur. Möne var tydligen en vallfartsort under medeltiden. Här fanns i gränsområdet mot Hällstad en källa som uppkallats efter Västergötlands beskyddare S:ta Elin av Skövde. Under biskop Hans Markvardssons (även benämnd Johannes Marqvardi) episkopat i Skara stift (1465-1478) utfärdade han ett brev som tillförsäkrade 40 dagars avlat, alltså förkortning av reningstiden i skärselden, åt dem som gav gåvor och offer till Möne kyrka. Enligt redogörelsen från 1829 var kyrkan av huggen sandsten och över en gammal igenmurad dörr satt skulpterade lejonhuvuden, ett med en människa i käftarna. Innertaket var välvt och målat. Två klockor hängde i en stapel, den lilla från 1687 kallades "Karin". Gravkor fanns på västra gaveln. Flera gravstenar låg på kyrkogården, vilken hade lagts om 1796. Utöver en sandstensdopfunt från 1200-talet från Södra Vånga kyrka med figurer stod en annan dopfunt utanför kyrkdörren som var rikt dekorerad med bland annat rundbågar, helgon, vidunder och en fågel. Den medeltida kyrkan ersattes 1847 med en gemensam stenkyrka för Möne och Södra Vånga på samma plats. Den byggdes i Karl Johansstil och hade glasfönster i lanterninen. Arkitekt var troligen J. F. Åbom och kyrkan rymde 430 personer. Två romanska halvkolonner med veckkapitäl överfördes från den gamla kyrkan. 1918 hade kyrkan ett gråmålat träaltare, svepkors och halvkolonnerna på var sida. Bänkarna var inbyggda och predikstolen härstammade från 1600-talet. Kyrkan brann ned i början av april 1947, natten till påskdagen. Arkivet, mässhakar och ett par malmstakar räddades. Klockorna smalt ned innan bjälken brann av, vilket visar att elden av okänd anledning började i övre delen av tornet.