Föra Kyrka

Sammantaget har den sammanhållna miljön kring kyrkan som uppvisar tidsskikt från medeltiden till idag och som har en lång kontinuitet om sockencentrum, ett stort kulturhistoriskt värde.

Föra gamla kyrka, av vilken endast tornet återstår idag, omtalas ofta som försvarskyrka och tornet rubriceras ofta som ett försvarstorn. Den äldre bilden av försvarskyrkorna består i att det utmed Ölands kust och längs Smålands östra kust under slutet av 1100-talet och början av 1200-talet skapades en linje bestående av den typ av kyrkor som kallats fästningskyrkor. För Ölands del handlade det främst om att komplettera befintliga kyrkor med en eller ett par extra våningar samt oftast ytterligare ett torn (så att man här fick klövsadelkyrkor). Dessa kyrkor fick en kärv och avvisande karaktär med små fönster och kast- och skottgluggar. Med fredlig-are tider, stigande folkmängd och en mer omfattande kyrklighet kom dessa kyrkor efterhand att återigen byggas om till rymliga gudstjänstrum.

Det poängteras i denna senare forskning att kyrkorna, förutom som gudstjänstrum, användes till försvar men att de även hyste andra funktioner som säkra magasin och utrymmen för hant-verksmässig produktion. Dessa andra användningar har i senare tid lyfts fram som minst lika viktiga och man talar idag hellre om den multifunktionella kyrkan.

Marit Anglert behandlar försvarskyrkornas tillblivelse i sin uppsats Vem försvarade vad?. Där skriver hon att det i kriget mot Danmark i början av 1500-talet användes befästa kyrkor på båda sidor om Kalmarsund och att man vid denna tid definitivt kan tala om nationen Sverige och därmed ett försvar mot yttre fiender. Vid försvarskyrkornas byggande kring år 1200 var dock förhållandet annorlunda och man befann sig i ett skede då den svenska centralmakten höll på att byggas upp. Många sockenkyrkor under den här tiden byggdes sannolikt av kungar, biskopar och enskilda stormän. Detta hade delvis sin förklaring i att kyrkorna, för den som innehade patronatsrätten, var goda inkomstkällor då man genom detta oftast förfogade fritt över både kyrkojordarna och tiondet.

Vidare refererar Anglert till Karin Andersson som skriver att dessa till- och ombyggda kyrkor, så som tidigare poängterats, inte bara bör ses som en försvarsanläggningar utan även som möjlig utgångspunkt för korståg, säkra magasin och andra profana ändamål. Eventuellt fyllde den fortifikatoriska dimensionen främst ett behov av att dels förvara de intäkter (sannolikt levererat i natura) som stormännen och kungarna fick genom bl.a. tiondet, dels viljan att behålla sin lokala makt från en allt starkare centralmakt.

Följaktligen byggdes och ombyggdes dessa kyrkor sannolikt i en brytningstid där ett äldre lokalt härskarsystem och den expanderande kungamakten möttes. De av dessa kyrkor som ännu är bevarade ger därmed fysisk gestalt åt ett viktigt skede i Sveriges historia.

Den äldsta kyrkan var sannolikt en stavkyrka. Vid mitten av 1100-talet byggdes ett absidkor i sten som troligen länkades samman med stavkyrkan. Efter detta uppfördes ett långhus i an-slutning till stenkoret samtidigt som de tre nedre våningarna i det västra tornet byggdes. Så snart västtornet (troligen provisoriskt avslutat vid tre våningar) och långhuset var klara börja-de man troligen förstärka absidkorets murar och uppföra ett östtorn ovanpå detta. Östtornet avgränsades mot långhuset med en trång triumfbåge. Gissningsvis övergick man efter att östtornets första etapp var klar men innan långhusets profanvåning påbörjades direkt till att färdigställa västtornet (genom att bygga på två eller tre våningar). När även västtornet stod klart fyrvälvde man långhuset kring en enda stor mittpelare och byggde på en våning över valven. Någon gång efter det att den ovan beskrivna klövsadelkyrkan stod klar sänktes väst-tornet och östtornet höjdes, något som även det sannolikt skedde samtidigt. I slutet av medel-tiden uppfördes ett vapenhus utanför den södra entrén och inte förrän 1756 byggdes en sakri-stia mot korets/östtornets norra mur.

År 1828 revs både långhuset med vapenhus och det östra tornet med sakristia och dessa ersattes av ett nytt längre långhus med en lägre, nästan kvadratisk sakristia i öster. Tidigare hade kyrkans enda entré varit upptagen i långhusets södra mur men vid renoveringen 1828 gjordes två nya entréer i tornets västmur. I samband med detta murades valvbågarna i tornets botten-våning igen så att bottenvåningens parallella tunnvalv fick en avskiljande mur emellan sig. Det norra valvet skildes helt från långhuset genom att valvbågen i den östra muren byggdes igen. Även det södra valvets östra valvbåge byggdes igen men här spardes en öppning till en smal dörr som ledde in i långhuset.

Vid renoveringen 1955 togs valvbågarna i bottenvåningen till tornet åter upp och gavs sin ursprungliga utformning.

Källor
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet.
KLM Kalmar läns museums arkiv.
JLM Inventeringsprotokoll för bemålade inventarier, Jönköpings läns museum
Fk Föra kyrka -historik och vägledning.
SK Föra kyrkor, Sveriges kyrkor.

De nedan redovisade uppgifterna utgör en sammanfattning av redovisad litteratur och genom-gångna arkiv och ska inte ses som en komplett beskrivning av händelser i kyrkobyggnadens historia.

Från mitten av 1100-talet till slutet av 1400-talet.
Den första kyrkan vilken sannolikt var en stavkyrka byggdes troligen kring år 1100.
Till denna kyrka fogades i mitten eller1100-talet ett absidkor i sten. Efter detta kom klövsadelkyrkan att uppföras i olika etapper med västtorn, långhus och östtorn. Efter detta, mot slutet av 1400-talet, byggdes ett vapenhus utanför sydportalen

1300-talet
Glasmålningar sattes in i koret

I slutet av 1500-talet
Kyrkans underhåll var starkt eftersatt och sannolikt var det under denna tid som droppstensbildningarna i valvet i västtornets andra våning tillkom. Efter en donation 1585 reparerades dock troligen det mest akuta och sannolikt var det i samband med detta som västtornet fick en huv i form av något som liknade ett säteritak.

Början av 1600-talet
Troligen var det vid denna tid som en klockstapel uppfördes på kyrkogården. Tidigare hade klockorna suttit i det västra tornets övre våning.

1632
På Rhezelius teckning från detta år ser vi att östtornets sadeltak pryds av två vindflöjlar. Västtornets dubbla takhuv avslutas med en stor vindflöjel.

1637
Storklockan omgöts av Sven Elle.

1655
En bokstol inskaffades (idag förkommen).

1661
Detta år avslutades en renovering som påbörjades i slutet av 1550-talet men som redan då var en fortsättning på en tidigare påbörjad renovering. Troligen var det vid denna renovering som västtornet försågs med sadeltak. Renovering avslutades med att en järnflöjel i form av en tupp placerades som krön på den södra gavelspetsen. Denna tupp blev kvar ända till ombyggnaden 1828.

1674
En läktare uppfördes i väster.

1694
Läktaren utvidgades.

1730- och 1740-talen
Omfattande reparationer på såväl långhus som torn genomfördes. Arbetena utfördes bl.a. av kyrkobyggaren Pär Nilson.

1742
Timglaset i dagens kyrka tillverkades.

1756
Stora arbeten genomfördes av murmästare Johan Forsman:
En sakristia byggdes norr om koret d.v.s. i den norra muren i botten-våningen på det östra tornet. Ett fönster utvidgades i den norra sidan Ett helt nytt fönster gjordes i den norra sidan vid den några år senare införskaffade predikstolen. Kyrkan rappades ut- och invändigt.

1762
Ny predikstol tillverkades.

1771
Vapenhusets golv täcktes med stenflisor.

1773
Fler bänkar inrättades i långhuset och på läktaren.
Vind inrättades över vapenhuset.

1776
Det medeltida altaret med altarskåp ersattes av dagens altarprydnad.

1778
Båtsmännen klagade på att deras hustrur inte hade några sittplatser i kyrkan varför fler bänkar insattes längst bak i kyrkan.

1790-talet
Omfattande takreparationer genomfördes på kyrkan.

1795
En tavla framställande golgatavandringen målades för kyrkan.

1796
Man utvidgade läktaren genom att flytta fram den.

1803
Två ljusgluggar togs upp i väster i de båda tunnvälvda utrymmena i tornets bottenvåning.

1811
Större fönster gjordes. Sannolikt rörde det sig om tillkomsten av de stora södra långhusfönstren.

1828
Kyrkan genomgick en stor ombyggnad efter ritningar av C. G. Blom Carlsson. Byggmästare vid ombygganden var Petter Ekholm, Borgholm. Förutom Ekholm var målaren Lundberg, smeden Strömberg, båtsman Jon Orre i Husvalla, snickaren Söderström samt smeden, Modig sysselsatta med kyrkobygget.
Långhuset med vapenhus och det östra tornet med sakristia revs. Valven i det västra tornets tredje våning togs ned liksom murkronan vilken ersattes med ett nytt murverk på vilket ett nytt torntak och lanternin placerades. Två entréer togs upp i tornets västra mur.
Samma år stod den nya kyrkan klar med ett nytt långhus med en lägre, i det närmaste rektangulär sakristia i öster och lanterninkrönt västtorn.

Ca 1830
Den nya kyrkan målades interiört för första gången

1831
Korets östra vägg försågs med draperimålning av bygdemålare Peter Lundberg.

1837
Kyrkan invigdes.

1847
Den första sockenskolan uppfördes (ett par km öster om kyrkan).

1863
Lillklockan göts.
Portalen i vit och röd kalksten i den södra entrén sattes upp.
Även den östra entrén till sakristian fick en öppning med kalkstens-portal över vilken en minnesplatta av röd kalksten placerades.

1871
Orgeln byggdes av orgelbyggare C. A. Johansson, Näshult.

1873
Draperimålningen i koret från 1831 kompletterades av kyrkomålare N. J. Jonsson med pelare och valv samt dörröverstycken till kordörrarna och moln och änglar ovan lunettfönstret.
Även altaruppsatsens ursprungliga altartavla målad av Wadsten målades över av Johansson, med motivet Frälsaren på korset.

1923
Interiören renoverades efter ritningar av professor Martin Olsson. Färgsättningen gjordes av stadsarkitekt J. Fred. Olsson, Kalmar.
Målningsrestaurering på altare och altaruppsats genomfördes av de-korationsmålare C. L. Lundin. Han tog även fram draperimålningarna i koret.
Övrig interiör målades av målarmästare Gerhard Eriksson, Borgholm

1935
Restaureringsförslag innefattande följande åtgärder upprättades (det är dock osäkert om de utfördes):
Ny takstol invid tornet skall ersätta en skadad. Denna takstol göres lägre och förses med pappklädd panel på vilken läkten fästa och pannorna lägges. Alternativt hel omläggning av tegeltaket på pappklädd panel.
Nytt trägolv i bänkkvarteren. Ombyggnad av bänkarna för större bekvämlighet med bibehållande av bänkdörrarna och breddning av gavlarna samt ett minskat antal bänkar med två på var sida om mittgången. Dessutom avkortning av bänkarna så att en gång bildas vid ytterväggarna.
Målning av tak i långhuset, sakristian och under läktaren i vitt Kalkning av all invändig mur. Bänkinredningens dörrar målas med enkel marmorering eller lasering. Predikstol, altaruppsats, altarring, läktarbarriär, orgel, och nummertavlor samt dörrar och fönster bibehålls oförändrade men tvättas och påbättras där färgen blivit skadad. De befintliga färgtonerna behålls i allmänhet oförändrade i kyrkorummet.

1955
Kyrkan renoverades av byggmästare Elmer Axelsson, Föra, professor Erik Lundberg, Stockholm och konservator Sven Wahlgren.
Elektrisk värmesystem installerades. Bänkinredningen i långhuset byggdes om för större bekvämlighet med bibehållande av gavlar och dörrar. Det överblivna träet från sittbräderna slipades om och användes till tak i sakristian och under läktaren. I bänkkvarteren lades nytt furugolv.
Bänkkvarteren kortades av mot långhusväggarna så att sidogångar bildades. .
Läktaren byggdes om och dess gamla golv användes i sakristians inredning. Golvet i långhuset lades om och de finaste gravhällarna flyttades till koret. De båda symmetriskt placerade läktartrapporna byttes ut mot en i söder med en helt ny utformning. De igenmurade, medeltida valvbågarna i tornets bottenvåning togs åter upp och gavs sin ursprungliga storlek och utformning. Orgeln ombyggdes och försågs med 16 stämmor av Nils Hammarberg, Göteborg. Delar av den medeltida mittkolonnen fogades samman och placerades under läktaren. Interiört sågs putsen över och väggarna i kyrkan avfärgades i ljusgult. Långhusvalvet isolerades. Samtliga entréer försågs med vindfång och den södra entréns vindfångsdörrar kläddes med ljust läder. Nya trycken med beslag i gammal stil tillverkades. Fönstren försågs med innanfönster.
Bänkarna under läktaren togs bort.
Altaruppsats, predikstol, dopfunt och medeltida skulpturer konserverades.
I sakristian lades nytt golv och ny skåpsinredning byggdes.
Yttertakets pannor kompletterades. Exteriören omkalkades och den profilerade taklisten frigjordes från puts och lämnades bar. Samtliga fönsterbågar och ytterdörrar målades mörkgröna.
Restaureringen syftade till att i det inre klart markera 1820-talet för sig och medeltiden för sig. Interiörens färgsättning med gula väggar och grått tak är en del av denna markering.

1962
Lanterninen målades om i blått och kulan, tuppen och korset på lanterninens tak förgylldes.

1970
Kulturlagren i västtornet undersöktes och många fynd gjordes.
Ett föremål påminnande om ett gissel samt en tunn käpp med koppar-spets (lans?), sannolikt från det medeltida altarskåpet, återfanns.

1983
Kyrkspiran och lanterninen målades och tuppen förgylldes.

2004
En mindre renovering gjordes av Westerlund arkitektkontor, Borgholm.
Kyrkan försågs med åskledare. Lanterninens träfasader ommålades. Lanternintakets svartplåt skrapades och målades. Dekorationerna på lanternintaket i form av en tupp, ett klot och ett kors byttes delvis ut och förgylldes. Kyrktuppen från 1939 byttes ut mot en ny med samma profil fast med årtalet 2004. Även träkulan byttes ut och förgylldes och korset

Dagens kyrka är en stor och rymlig salskyrka vars långhus och kor byggdes 1828 varvid det medeltida västtornet också försågs med en lanternin.

I samband med 1828 års ombyggnad valde man att ersätta kyrkogårdens fristående klockstapel i trä med en lanternin. Sannolikt hör detta samman med en kunglig förordning från 1759 om sparsamhet med virke. Denna förordning förbjöd uppförandet av nya trästaplar och var den direkta orsaken till att inte bara de nybyggda utan även de medeltida kyrktornen på Öland undan för undan försågs med lanterniner. Genom detta kom, liksom i Föra kyrkas fall, nyklassicistiska lanterniner (om än med en för ön typiskt grov utformning) att kröna de flesta öländska torn, vare sig de var medeltida eller inte. De lanterniner som utarbetades av Överintensdentsämbetet var i allmänhet lätta och öppna och endast tänkta som prydnad. De öländska lanterninerna skulle emellertid härbärgera två till tre klockor, varför de med nödvändighet kom att bli betydligt bastantare. I Köping byggde Johan Petersson en helt ny kyrka 1805, efter ritningar av Jacob Wulf och honom själv. Denna kyrkas robusta åttkantiga lanternin med sin halvsfäriska huv blev stilbildande på ön och har med största sannolikhet stått modell även för lanterninen i Föra. Det medeltida tornet är jämfört med liknande torn på Öland ovanligt kraftigt. Karakteristiskt för Föra kyrkas torn är även att det har en svag lutning inåt.

Långhuset har en för nyklassicismen typisk utformning. Denna representeras bl.a. av sadeltaket, den kraftiga taklisten, de stora rundbågiga och över fasaden jämt fördelade fönstren och den centrerade södra entrén krönt av ett lunettfönster. Motivet med ett fönster ovanför porta-len var mycket vanligt i de nyklassicistiska kyrkorna och varierades under hela perioden på olika sätt. Den förhållandevis släta putsen med mycket slätt strukna hörn, fönster- och dörromfattningar är även den uttryck för nyklassicismens stilriktning. Taklisterna på de nyklassicistiska kyrkorna brukar dock vara putsade och slätstrukna på samma sätt som hörn och omfattningar. I Föra kyrka togs dock taklistens puts bort vid renoveringen 1955 varvid den blev markerad på ett för stilen atypiskt sätt.

I Ölands nyklassicistiska kyrkor lades, liksom i Föra kyrka, de flesta sakristior öster om koret. Detta var en placering som på 1770-talet praktiserades av Adelcrantz (överintendent från 1757 och en av det svenska 1700-talets centralgestalter inom arkitektur och konstliv, med bl.a. fullbordandet av Stockholms slott i verksförteckningen). Från 1790-talet blev denna placering av koret det som Överintendentsämbetet fortsättningsvis under 1800-talet kom att förorda, ofta i kombination med rakt avslutat kor. Den östra placeringen av sakristian genom-fördes på Öland ofta med en sakristia med mindre bredd än långhuset, något som även åter-finns i Föra kyrka. Vanligt var även att man genom denna placering fick plats med ett par fönster i den östra gaveln en lösning som dock inte använts i Föra kyrka där den östra gaveln är fönsterlös.

Sakristian i Föra kyrka har, som ovan nämnts, givits en rak avslutning. Ursprungligen var sakristian liksom de flesta nyklassicistiska kyrkorna på Öland sluten och kunde bara nås från kyrkorummet. Denna entrélösa utformning tillkom ofta trots att ritningarna från Överintendentsämbetet inkluderade entréer och är ett särdrag som kommer sig av den starka medeltida traditionen på ön. Under 1800-talet började dock entréer till sakristiorna tas upp och en av de första gjordes 1863 till kyrkan i Föra. Denna typ av ombyggnad har sedan fortsatt ända in i vår tid så att nu alla yngre sakristior på ön har direkt entré.

Sakristians entré har givits en enkel utformning och liknar de äldsta portalerna i Ölands ny-klassicistiska kyrkor vilka fortsätter traditionen från det sena 1700-talet och är enkla muröppningar med diskret omfattning, ibland krönta av ett fönster eller som i Föra av en inskriftstavla. I dessa spartanska portaler utgör de ofta konstfullt utformade dörrarna det dekorativa inslaget. Även de båda entréerna i väster har givits en påfallande enkel utformning.

Inskriftstavlan över entrén till sakristian kan även ses som en del i en tradition där färgskiftningarna i den öländska kalkstenen medvetet har använts (redan i de senromanska portalerna) enligt mönstret att de vertikala delarna ofta är utförda i den grå kalkstenen medan den röda använts till de horisontala partierna, inskriftstavlor och baser.

Sammanfattningsvis kan sägas att exteriören i dagens kyrka i huvudsak består av delar från två olika tider, det medeltida tornet och det nyklassicitiska långhuset och koret från första hal-van av 1800-talet. Tornet försågs i samband med långhusets tillkomst även med en lanternin men har i övrigt i väsentliga delar behållit sin medeltida utformning.

Långhus och kor har givits en tidstypisk utformning på samma sätt som det medeltida tornet har ett för sin tid typiskt utförande. Lanterninen är även den ett för nyklassicismen typiskt element som dock givits en för Öland mycket karaktäristisk utformning.

Denna blandning av medeltida torn och nyklassicistiskt långhus är något som är typiskt för Öland där ungefär hälften av kyrkorna har byggts om på detta sätt. Genom att Föra kyrkas delar så tydligt illustrerar sina respektive tidsskikt kan kyrkans exteriör sägas vara en mycket tydlig representant för dessa öns medeltida/nyklassicistiska kyrkor.

Tornet är ett av vårt lands märkligaste medeltida kyrktorn. Även om de flesta av öns kyrkor bevarar sina medeltida torn är tornet i Föra öns i särklass kraftigaste och största. Det har dessutom en mycket välbevarad exteriör och är med denna och sin storlek unik på ön. Tornet är ytterligare intressant då det representerar en medeltida byggnadstradition där byggnadsverket i sig är den enda källa som finns att tillgå och har därmed ett stort byggnadstekniskt värde.

Det nyklassicistiska långhuset och koret är typiska representanter för de kor och långhus som från mitten av 1700-talet till slutet av 1800-talet byggdes till öns medeltida torn och tillsammans med det särpräglade tornet bildar de en på samma gång typisk och unik enhet med stort kulturhistoriskt värde.

Vapenhuset i tornets bottenvåning har två parallella tunnvalv i öst/västlig riktning. Dessa valv liksom de över de i de ovan liggande våningarna har med sina något tryckta valv och kraftiga, asymmetriska murar, en medeltida karaktär. Också de övre våningarnas råa murverkan bidrar till denna karaktär.

Mellan tornets våningar, upp till den fjärde våningen, löper smala, branta murtrappor. Den första tornvåningen har liksom bottenvåningen två parallella tunnvalv men i motsatt riktning. Murverket är oputsat från denna våning och uppåt vilket gör murverkan mycket påtaglig. Det inre rummet har en gång varit delat i två och bottensyll och takbjälke till det ena utrymmets avskiljande vägg är ännu bevarade. Eventuellt har dessa trästycken en gång ingått i den gamla stavkyrkan. I det yttre valvet har en träbalk inmurats som stöd för valvet. Troligen har även denna en gång varit en del av stavkyrkan vilket troligen är fallet för flera av de träbalkar som använts i tornets murar.

Murtrappan till den andra våningen avslutas bortom den andra våningens båda rum med ytter-ligare några trappsteg som leder upp till en enkel toalettanordning. Detta utrymme har en gång gått att stänga av från trapploppet med en dörr som hängt på trätappar inslagna i muren. Den nedersta av dessa tappar finns ännu kvar.
Också den tredje våningen består av två tunnvälvda rum, denna gång i samma riktning som bottenvåningens. Rummen har sannolikt ursprungligen varit bostadsrum. Det bortre rummet är idag inrett som ett musealt andaktsrum där flera av kyrkans äldre föremål placerats. I rummet finns märken efter fyra träbjälkar som löpt rakt över rummet. Idag finns endast två bjälkar kvar varav den ena är sekundär och mindre än avtrycket i väggen.

I det andra rummet på våningsplanet återfinns ännu fler äldre föremål fast de här är ordnade mer som i en utställning. Även valvet i detta rum har en rundad, inmurad ekbjälke vilken troligen kommer från den tidigare stavkyrkan. I den östra väggen finns ett par stensteg som leder till en brant, sentida, enkel trästege som upptill avslutas med en liggande, slarvigt utformad dörr. Stenstegen och passagen är ursprungliga och ledde en gång till våningen ovanför lång-huset. Idag kan man via trästegen istället komma in på långhusvinden. Från denna tornets tredje våning leder i rummets västra vägg ytterligare en murtrappa upp till den fjärde våningen.

Den fjärde våningen skiljer sig från de övriga genom att den består av ett enda stort rum och att dess tak består av ett öppet träbjälklag till de överliggande våningarna och lanterninen. Tidigare har rummet varit uppdelat i två liksom de underliggande våningarna men detta ändrades sannolikt i samband med lanterninbygget 1828. I rummets sydvästra hörn finns resterna av en stentrappa vilket tidigare ledde till tornets då översta våning som täcktes av en pyramidformig huv.

Ovan den fjärde våningen är bjälklagen öppna ända upp till lanterninens takstol, och i lanterninen hänger de två klockorna.

Indelningen av tornets olika våningar i flera välvda utrymmen har släktskap med liknande kyrktorn i Källa och Persnäs på Öland och Bjälbo i Östergötland. På flera ställen I tornet har putsen fått avtryck av fingrar och annat, något som ger en känsla av närhet till de människor som ursprungligen byggde och brukade tornet. Den enkla toalettanordningen, vilken i det närmaste torde vara unik i sitt slag, vittnar om att tornet byggts för att kunna fungera som bostad vilket även de fynd som gjordes i tornet på 1970-talet sannolikt är bevis för. Genom detta utgör tornets interiör förutom en bild av medeltida byggnadskonst och utformning även en bild av den multifunktionella kyrka som senare tiders forskning lyft fram.

Efter de medeltida valven i vapenhuset kommer man i in i det rymliga långhuset som till sin utformning är tydligt präglat av sin tillkomsttid, det tidiga 1800-talet. Här är det den rymliga ljusa och enkla nyklassicismen som fått sätta den starkaste prägeln. De nyklassicistiska kyrkorummen speglar en förändring som började med reformationen och som under 1700-talet satte allt tydligare spår i kyrkorummens utformning.

Förändringen bestod i att prästen kom ses som en pedagog som i samhällets tjänst upplyste medborgarna. Detta gjorde att kyrkobyggnaden i allt lägre grad kom att uppfattas som en helig plats där sakramenten och Guds nåd utdelades och i allt högre grad som en sal där stats-makten, representerad av prästen, undervisade menigheten. Detta fick till följd att kyrkorummen utformades allt mer som auditorier, ljusa, rymliga och överskådliga.

De släta väggarna, de stora rundbågiga fönstren utefter fönsteraxlar på jämnt avstånd liksom långhusets, i det närmaste oförmedlade, övergång i koret är alla delar av nyklassicismens ty-piska utformning. Till denna kan även läggas den kraftiga taklisten i övergången mellan väggen och det förhållandevis högt tunnvälvda brädtaket. De tunnvälvda taken i öns nyklassicistiska kyrkor var annars många gånger flackare än de framställdes på Överintendentsämbetets ritningar där de ofta var i det närmaste halvcirkelformade.

Bänkinredningen är ordnad i tre kvarter, ett i norr och två i söder där de södra avdelas av gången till den södra entrén. Denna uppdelning är också den typisk för tiden och det interiöra konsekvensen av den tidstypiska placeringen av den södra entrén mitt på långhuset. Också bänkinredningens slutna utformning mot mittgången hör till nyklassicismen. Ofta gick bänk-kvarteren ursprungligen hela vägen ut till långväggarna men byggdes senare om så att gångar bildades mellan yttervägg och bänkkvarter. Detta gäller även för Föra kyrka vars ursprungliga bänkinredning byggdes om och drogs in från väggarna vid renoveringen 1955. I samband med detta togs även bänkraderna under läktaren bort. Bänkkvarteren behöll dock sin ursprungliga svängda form mot koret, sina korbänkar liksom sammanbyggnaden av långhus- och korbänkar vilken är en viktig del av bänkinredningens utformning.

Det vanligaste golvtäckningsmaterialet på Öland var kalksten och golvet i Föra kyrka är inget undantag. Särskiljande för kyrkan och dess kyrkorum och vapenhus är dock att dess golv är täckt med gravhällar. De flesta är från 16- och 1700-talen och flera av dem har ursprungligen legat på kyrkogården men flyttades vid den stora ombyggnaden 1828 in i kyrkorummet som golvstenar. Speciellt för dessa stenar är att de flesta, förutom initialer och dödsår även är för-sedda med den dödes bomärke/gårdsmärke. Idag kan de ses som den fysiska representationen av alla de gravar som vid utgrävningen år 1955 återfanns i koret ända fram till absiden. Här låg gravarna tätt och i flera lager och sannolikt fortsatte de även västerut under långhusgolvet, men detta undersöktes aldrig.

Den östra väggens utformning med det rakt avslutade koret är vanlig för de nyklassicistiska kyrkorna på ön och understryker kyrkorummets salskaraktär. Den stora väggytan fungerar även som en bra bakgrund för stora altaruppsatser och målningar, något som tillvaratagits i Föra genom de stora, och för kyrkorummet mycket karaktäristiska, draperimålningarna som bryter av mot kyrkorummets i övrigt enkla utformning. Målningarna är utförda både kring altaruppsatsen, kring lunettfönstret ovan uppsatsen och bakom predikstolen. De tillkom 1831 för att få altaruppsatsen och predikstolen, som båda kom från den gamla kyrkan och därför tedde sig ganska små i det nya, stora kyrkorummet, att bättre passa in i sitt nya sammanhang. År 1873 kompletterades draperimålningarna med ett något ljusare arkitektoniskt måleri kring altaruppsatsen, änglar ovan lunettfönstret och dörröverstycken till sakristiedörrarna. Alla dessa målningar sätter tillsammans en stark prägel på kyrkorummet.

Utformningen med sakristia bakom koret gav även möjlighet att infoga de två symmetriskt placerade sakristidörrarna (ett för nyklassicismens kyrkor typiskt motiv) i korväggens dekorativa ensemble, en samkomposition som underströks ytterligare i och med att dörrarna försågs med målade överstycken. Även kordörrarna i sig bör särskilt uppmärksammas då de har en säregen utformning med ett utanpåliggande listverk som delar in den enkla bräddörren i tre fält påminnande om försänkta spegelfyllningar.

Predikstolen tillverkad av Jonas Berggren 1762 representerar den gamla kyrkan och utgör samtidigt, genom sin tillverkare, en del av en småländsk och öländsk bildhuggartradition från 1700-talet. Berggren var från år 1740 och ett femtiotal år fram i tiden en väl anlitad bild-huggare som genom ett stort antal altaruppsatser och predikstolar kom att prägla många kyrkointeriörer i Östergötland, Småland och på Öland. År 1741 fick han möjlighet att studera i den s.k. bildhuggarsalen på byggnadshyttan vid Stockholms slott där bl.a. de franska skulptörer som Carl Hårleman inkallat för att utföra de kungliga inredningarna, var verksamma. Från början var hans stil en ganska frodig bygdekonst, men under stockholmstiden tillägnade han sig den senbarocka stilen med inslag av rokoko. Denna stil höll han fast vid fram 1776 då Överintendentsämbetet bildades och kom att styra utformningen av landets kyrkor och han övergick till den av ämbetet påbjudna nyklassicismen.

Förutom predikstolen härrör även altaruppsatsen av A. G. Wadsten från det sena 1700-talet, och har flyttats över från den gamla kyrkan.

Dagens läktare är samtida med långhuset och har givits en för tiden typisk utformning. Sidor-na är raka medan mittpartiet skjuter in i kyrkorummet med en halvcirkelform. Bröstningen delas upp av kannelerade pilastrar och mitt fram är en förgylld lyra placerad, båda mycket tidstypiska dekorelement. Även klövsadelkyrkan hade en läktare och gemensamt för de båda är att man från dem kunde, och kan, nå tornet via en öppning i den andra tornvåningens östra mur. Dagens läktartrappa är ritad av Lundberg, tillkom vid renoveringen 1955 och har en för sin tillkomsttid typisk karaktär. Denna trappa ersatte de två ursprungliga läktartrapporna vars bröstningar bestod av ett spjälverk som svarade mot altarringens utformning.

I den västra delen av kyrkan sätter, förutom läktarbröstningen även, orgelfasaden sin prägel. Orgelfasaden är från 1872 och har en nyklassicistisk utformning. Dess mittparti med en rund-båge flankerad av två rakt avslutade sidoöppningar är ett av den internationella nyklassicismens käraste motiv kallat serliana eller palladianskt motiv.

Läktaren har inte underbyggts (något som blir allt mer ovanligt i länets kyrkor) vilket bidrar till interiörens kulturhistoriska värde. Underbyggnaderna på Öland är dock över lag något färre och, där de gjorts, mindre i förhållande till de i övriga länet.

Sakristans interiör består av det ursprungliga rum som skapades 1828 men har i övrigt en 1950-tals karaktär. Denna karaktär härrör främst från den skåpsrad som täcker hela den östra väggen. Skåpsraden är ritad av E. Lundberg och tillkom vid renoveringen 1955. Troligen är den, liksom taket, tillverkad av virket från de gamla bänkarna vilka hyvlades om och användes dels i sakristian, dels som takpanel under läktaren. Utformningen av skåpsraden är tidstypisk men något robustare än vanligt, vilket sannolikt kommer sig av materialets förut-sättningar. Också takpanel och parkettgolv tillkom vid renoveringen 1955 varför det främst är detta årtionde som satt sin prägel på rummet. Interiören representera genom detta främst en period då många kyrkor på ön renoverades och omgestaltades interiört.

Sammantaget spänner kyrkans interiör med tillkomsttiden hos sina olika delar från medeltid till, i det närmaste, nutid. De olika delarna är stilmässigt mycket typiska för sina respektive byggnadsperioder och dess utformning ger oss nycklar till den tid de formats av. Tornets välbevarade interiör är särskilt värdefull som del av ett av landets största bevarade medeltida torn. Den bevarade toalettanordningen kan sannolikt i det närmaste betraktas som unikt för ett bevarat medeltida kyrktorn av idag. De båda tunnvalven i tornets bottenvåning är synliga från kyrkorummet vilket gör kyrkans medeltida del till ett påtagligt element i rummet. Detta är möjligt genom att kyrkan saknar läktarunderbyggnad varigenom de båda viktigaste erorna i kyrkans historia blir tydligt avläsbara något som är en stor kvalitét i interiören.

Trots de olika tidsskikten bildar interiören en harmonisk helhet där tornet främst representerar medeltiden, kyrkorummet nyklassicismen och sakristian modernismen från mitten av 1900-talet. Predikstolen och altaruppsatsen tillsammans med målningarna kring dessa är kyrkorummets mest tongivande inredning. Predikstolen från mitten av 1700-talet är utförd av Jonas Berggren och är genom detta del av en småländsk, östgötsk och öländsk bildhuggartradition. Altaruppsatsen är även den från 1700-talet och bidrar liksom predikstolen med sin tillkomsttid till att synliggöra 1700-talet i kyrkans historia. Ett århundrade som med sina många förändringar och förbättringar näst medeltiden tycks ha varit något av en uppsvingsperiod för kyrkan.

Inventarier
Kyrkan har förhållandevis många äldre inventarier. Dessa är framförallt placerade under läk-taren i kyrkans bakre del vilken fungerar som ett slags kyrkomuseum. Här återfinns en medel-tida altarskiva av gotländsk kalksten på ett modernt altare. Där finns också en dopfunt från 1200-talets förra hälft med uttömningshål, även den gjord av gotländsk kalksten (den är även
kompletterad med ett skaft i öländsk kalksten). I kyrkan finns också en modern dopfunt från 1933
tillverkad i polerad, öländsk kalksten, denna är dock placerad i koret.

Förutom detta återfinns under läktaren även ett kors ritat av E. Lundberg 1955, försett med en Kristusgestalt från 1400-talet. Troligen har Kristusbilden ursprungligen utgjort mittfigur i det idag förkomna altarskåp som nämns av Hardop och sannolikt ännu år 1673 stod på altaret. Förutom denna Kristusbild finns under läktaren även två andra snidade bilder vilka också de troligen härrör från medeltida altarskåp. Den ena är ett svenskt arbete från slutet av 1400-talet och föreställer en biskop. Den andra är ett svenskt eller nordtyskt arbete från omkring år 1475, föreställande en apostel och har sannolikt hört till samma altarskåp som Kristusbilden.

Också pelaren som vid mitten av 1200-talet bar upp de valv som då slogs i kyrkans långhus hör idag till inredningen och är placerad under läktaren. Vid byggandet av det nya långhuset plockades pelaren isär och spreds över området kring kyrkan. Inte förrän vid renoveringen 1955 fogades de bäst bevarade delarna åter samman och placerades i kyrkorummet. Där av är pelaren idag mindre än den ursprungligen var men förmår trots sitt något minskade format vara en stark bild, iscensättning och symbol för kyrkans medeltida långhus. Också dopfunten från 1200-talet bidrar till förståelsen av det medeltida kyrkorummet. Under läktaren står även en kyrkkista av ek från 1670-talet.

Förutom detta har kyrkan även ett påfallande stort antal ljuskronor och inte mindre än tolv stycken mässingskronor hänger i kyrkorummet. Den stora mittkronan är från mitten av 1700-talet och övriga kronor är främst från 17- och 1800-talen.

Förutom ljuskronorna hänger i långhuset, på den södra väggen, en tavla från 1700-talet fram-ställande golgatascenen. Speciellt för tavlan är dess ram bestående av ett skuret lagerkransmotiv.

I sakristian förstärks 1950-talets renovering dels av oljemålningen från samma årtionde i den västra nischen, dels av det stora skrivbordet i rummets mitt också det från 1950- talet. För-utom detta är sakristians skåp från slutet av 1700-talet en karaktärsskapande del av inredning-en liksom stolarna från samma århundrade.

I tornet förvaras ytterligare ljusredskap från 17- och 1800-talen. Av bänkljusstakarna, en gång 36 till antalet (uppgift från slutet av 1800-talet) finns endast tre bevarade. Ytterligare flera ljuskronor och ljusstakar som en gång köpts in eller skänkts till kyrkan är idag förkomna. Flera äldre inventarier förvars i tornet, av dessa föremål kan nämnas emaljerade korsskyltar, en nummertavla, en äldre bibel, några ljusbärare, ett par kyrktuppar, en likbår mm.

Kyrkans inventarier representerar främst av medeltiden, 1600- och 1700-talet. Då de allra flesta föremålen är placerade under läktaren fungerar de dock mest som rekvisita från äldre tider i något som kan ses som ett litet kyrkomuseum. Ljuskronorna i långhuset förmår dock delta och sätta sin prägel på dagens kyrkorum.