Kashgar; vävare, mattknytare och mössmakare, Kashgar; weavers, rug knotters and cap makers

Basaren i Kashgar var en betydande handelsplats för tyger, kläder och mattor. Tygerna vävdes av bomull, ull eller siden och mattorna knöts av samma material. Detta gav upphov till små familjeföretag såväl som lite större väverier.

En man i Kashgar går sällan eller aldrig utan huvudbonad gjord av skinn och/eller tyg. De senare huvudbonaderna tillverkades i många färger och mönster - männens eget mode.
Den omfattande samling av föremål från Kashgar i västligaste Kina, som missionären Lars Erik Högberg och hans medarbetare systematiskt byggde upp, var avsedd för missionsutställningen i Stockholm 1907.

Avsikten var att visa upp den miljö i vilken missionärerna verkade. Eftersom de, vid sidan av det kristna förkunnandet, närmade sig lokalbefolkningen genom sjukvård och vad man skulle kunna kalla ”utvecklingsarbete” skulle utställningen spegla detta. Den skulle visa att Sinkiangs befolkning var i behov av undervisning, men att man i detta avlägsna hörn av innersta Asien också hade kunskap att bygga på, inte minst inom hantverken.

The bazaar in Kashgar was an important place for the trading of fabric, clothes and rugs. The fabrics were woven from cotton, wool or silk and the rugs were knotted from the same materials. There were small family enterprises as well as larger weaving mills.

In Kashgar a man seldom or never is seen without his cap, made of leather and/or fabric. The latter headdresses were made in many colors and patterns – the men’s own fashion.

The extensive collection of objects from Kashgar in the most western part of China formed by the missionary Lars Erik Högberg and his collaborators was intended for the mission exhibition arranged in Stockholm 1907.

The aim was to present the working environment of the missionaries. Apart from their Christian evangelization they were getting closer to the local population by way of health care and what could be named “development work”. The idea was to let this be mirrored in the exhibition; to show that the population of Sinkiang was in need of education, and that even in this remote corner of Asia there was existing knowledge to draw on, particularly in the crafts.