TROLLHÄTTANS KYRKA

Trollhättan utbröts ur Gärdhems församling 1857 och blev eget pastorat. Man hade till en början gudstjänster i Friskolan Prins Oscar som låg strax norr om kyrkan. Detta var en expansiv tid för Trollhättan med tillkomsten av Trollhätte kanal och en framväxande industri med kraft vunnen ur vattenfallen. Nya Trollhätte Kanalbolag lät uppföra Trollhättans kyrka 1860-62 och överlämnade den efter invigningen 14 september 1862 till församlingen som en gåva. Friskolans lärare och predikant Per Gustaf Lundblad lär ha varit den som valde den natursköna, dramatiska platsen för kyrkan. Till arkitekt utsågs Adolf Wilhelm Edelsvärd, som verkat i Göteborg under 1850-talet och ritat bland annat Haga kyrka, Engelska kyrkan och stadens centralstation. Han var järnvägsstyrelsens arkitekt i omkring 40 år och det var som sådan Kanalbolagsdirektionens representant Nils Ericson, verksam vid anläggande av de svenska stambanorna, kommit i kontakt med honom. Edelsvärd hade gjort sig känd för att bygga i engelsk nygotik, vilket även tillämpades på Trollhättans kyrka. Kyrkorummet skulle rymma 700 personer. Arkitekten anpassade byggnaden för en möjlig framtida utvidgning med två korsarmar. Kyrkan har inte sedvanlig öst-västlig riktning, vilket troligen är en anpassning till bergsryggen som löper i nord-sydlig riktning. Kyrkan fick ett femsidigt kor i norr med en liten koringång och ett torn med vapenhus i söder. Edelsvärds målsättning med sin byggnadskonst sägs ha varit att söka sanning i konstruktion och materialanvändning, ändamålsenlighet genom god beräkning, goda proportioner och lagom enkelhet. Interiören var konsekvent nygotisk, ljus och mycket spartanskt inredd med trätak med dekorerade, synliga takstolar, en predikstol utan tak, korskrank med sakristia bakom och en högt placerad orgelläktare i söder. Väggarna var målade umbrabrutet vita, strävpelarna rent vita och taket, liksom den fasta inredningen, målades i ekfärg av olika nyanser. Skranket var ljust nötbrunt med mörkbruna lister och röd klädsel över. Läktarbarriären hade livligt skuren dekor. 1863 tillkom första kyrkklockan och tre mässingskronor. 1884 installerades den första orgeln, gjord av P.L. Åkerman & Lund, med nygotisk fasad och samma år fick tornet tornur med slagverk. Den första korprydnaden var ett högt kors i korets mittenfönster, synligt på en teckning gjord före 1885.
På bekostnad av Kanalbolaget tillbyggdes 1896-97 en sakristia i nordväst med uppgång till predikstolen. Folke Zetterwall från Stockholm gjorde 1895 ritningarna till såväl sakristian som blivande dekormålningar i interiören, men i somliga källor nämns ändå Adrian Pettersson från Göteborg som arkitekten bakom renoveringen. Det var dock till Zetterwall som en kyrkoherde Lundblad 1905 skickade ett brev med dåvarande färgsättning beskriven, med löfte om att stå till tjänst om arkitekten behövde fler uppgifter. Koret byggdes hursomhelst om 1896-97, då skranket avlägsnades, kordörren murades igen och fönstren fick färgade, småspröjsade glasrutor med Jesu födelse som motiv i det mellersta fönstret. Fönstren uppges ha varit ett arbete av Nya Glasmåleriaktiebolaget från Göteborg. Altaret flyttades fram till korväggen och fick som altaruppsats ett nygotiskt ramverk kring tre tavlor, dekorerade med ljusa slingor mot blå botten och ett krucifix i en trepassbåge. 1901 anskaffades en kraftfull dopfunt i cement och 1903 tillkom nummertavlorna. Dessa, läktarbarriären och orgeln hade kornblå fyllningar. 1905 fortsatte förnyelsen av interiören, ledd av Adrian Pettersson, med katedralglasförsedda innerfönster, predikstolstak, en ny port åt öster för utrymning och nya kaminer som medförde att de små taktornen murades om till skorstenar. Taket kläddes invändigt med pärlspontade bräder. Störst förändring torde den nya dekoren ha inneburit. Dittills fanns under korfönstren draperimålningar med jugendslingor överst, skira som tårtpapper, i ljusa nyanser av alla färgtoner. Arkitekt Zettervall var, som nämnts, sannolikt upphovsmannen till den nya heltäckande, färgrika dräkten som gav alla väggarna en tung, nyromansk kvaderindelning av rödbruna linjer och livliga jugendslingor i grönt och rött på blågrön botten på pelarkapitäl, väggfriser och runt konsoler. Tak och trävirke i övrigt målades i en ekliknande ton. Upptill skulle på väggarna limfärg användas och nedtill oljefärg, i skarven mellan dem en fris i rött och grönt. Inredningens lister målades med röd, vit och blå oljefärg. När Kanalverket på 1910-talet sprängde en ny kanal alldeles intill kyrkans västra sida uppstod både yttre och inre skador, som reparerades delvis på deras bekostnad. Arkitekt Pettersson ritade det järnstaket som uppfördes vid branten. 1922 tillkom ytterligare en kyrkklocka och vid slutet av detta årtionde uppsattes en ny minnestavla över tornporten, då den gamla rasat ned, möjligen vid sprängningen.
1935 genomfördes nästa renovering av arkitekt Axel Forssén såsom kommunalt reservarbete med stadsbidrag. Kyrkans utsatta läge hade börjat fresta på exteriören och konstruktionen. Rötskadade tornbjälkar och mittstock fick bytas, taken läggas om och snickerierna målas om. Invändigt eftersträvades tidsenligt släta, rationella ytor, så tak, dörrar och bänkarnas och läktarundertakets pärlspåntsfyllning täcktes med masonit. Läktaren sänktes och pelarnas vingformade prydnader slopades. Sex läktarbänkar fanns då på var sida. Konstnären Albert Eldh utförde en altartavla som en triptyk och altaret byggdes om för anpassning till denna. Golven byttes eller reparerades och orgeln renoverades. Interiördekoren målades över i ljusare, enhetligare kalkfärg så puts med oljefärg fick huggas ned. Elvärme installerades och elbelysningen utökades. Bänkarna byggdes om för uppvärmning. Sakristian renoverades genomgående. Rummet hade haft öppet tak till nocken, vilket nu sänktes och blev plant. Mellan vapenhuset och långhuset gjordes ett vindfång och övre delen av trapporna ändrades. Under trapporna byggdes skrubbar. Efter genomförd renovering ansåg arkitekten att korfönstrens "förskräckliga" färger och mönster förtog hans ansträngningar och genom en donation kunde de bytas ut mot antikglas med inbränd patina (förlagorna fanns i Läckö slottskapell) lagom till en biskopsvisitation vid midsommar 1937. 1954 förnyades orgelverket, men både fasaden, några av de gamla stämmorna och icke ljudande pipor behölls. Förmodligen var det också under 1930-talet som emaljskyltar på bänkarna med förmaningen "Spotta ej på golvet", avlägsnades. Prosten Oscar Ryberg hade utan gehör motionerat om att få dem avlägsnade. Han sägs då ha tagit saken i egna händer och diskret ha skruvat bort dem en efter en vid sina besök. I renoveringsprojekteringen omtalas ett fönster i "valvöppningen" mot läktaren, som skall sättas på gångjärn i undersidan och vara öppningsbart med en stålwire från golvet. Det är oklart var detta fönster satt.
1962, efter ett nytt 30-års intervall, var det dags för nästa renovering, ledd av arkitekt Johannes Olivegren, Göteborg. Han var vid tiden aktiv i utbyggnaden av Göteborgs förorter och hade bland annat ritat Biskopsgårdens kyrka 1961. Trollhättans kyrka firade 100-års jubileum och en tidpunkt för avslutad renovering var satt från början. Murstommen var skadad åt sydväst så vittrade eller sprängda stenar fick bytas och de frostvittrade småtornen murades om med cementbruk. Skiffertaket var skadat och lagningsmaterial befanns svårt att uppbringa, eftersom det var av engelskt ursprung. Då man ansåg att det dessutom egentligen var för tungt för underlagets bjälkar lades i stället kopparplåt. Skifferplattorna var sexkantiga på sadeltaket och fyrkantiga på sakristians tak. Bortfallna bitar av takkammen ersattes. Alla fönster i kyrkorummet fick ny glaskonst av franskt glas med mycket tidstypiska mönster och färger av konstnärerna Ralph Bergholtz och Randi Fischer, utom det mellersta korfönstret med Betlehemsmotivet, som flyttades till västra långsidan. Färgskalan skulle djupna mot koret. Bänkarna förkortades så sidogångar uppstod och några rader avlägsnades vid koret. Smaken gällande färgsättning hade åter skiftat och interiören målades än en gång om, med nämnda konstnärer som rådgivare. Ledorden för dem var att den inte skulle vara orolig, eller förta koncentrationen mot koret, men ändå ha en festlig och "glatt tilldragande" karaktär. Riksantikvarieämbetet och Byggnadsstyrelsen fastslog att kyrkan tillhörde de värdefullare exemplen på nygotisk arkitektur från 1800-talets mitt och ville avlägsna senare tillskott, eller åtminstone inte tillåta förändringar som minskade rummets tidstypiska karaktär, särskilt interiörens färgsättning. En undersökning av den fasta inredningens originalfärger gjordes, men en framtagning och konservering ansågs inte vara skälig. De kulturmiljövårdande myndigheterna ansåg efter avslutat arbete att arkitekten inte följt deras anvisningar om att skapa en mer ursprunglig karaktär med milda färger och en svagare kontrast mellan mur- och träpartier. De menade att färgerna var för starka, särskilt träinredningens röda ton. Sakristian hade blivit för trång och behovet av ett samlingsrum hade uppstått. Därför gjordes en tillbyggnad söderut med samtalsrum och handkammare, men den blev inte klar till jubileet, utan invigdes först 1973.
1982 vidtogs åtgärder för att förhindra fuktinträngning i murverket, bland annat fogbrukskompletteringar och täckande med blyplåt på tornkontreforernas kalkstensavtäckare, torngesimsen och de kalkstenstäckta gavlarna över korfönstren. Kyrkan var invändigt i behov av allmän rengöring och förnyelse. Jerk Altons Arkitektkontor anlitades. 1984 byggdes sakristian ut ytterligare söderut med en samlingssal, som förbands med en ny öppning till långhuset under läktaren i sydväst. Fönstren förefaller då ha blivit bytta i utbyggnaden från 1962. En ny läktartrappa byggdes intill passagen i sydväst och i sydöst uppfördes en handikappanpassad toalett. Utrymmet avgränsades mot långhuset med skärmväggar med kapphängning och ny möblering för kyrkto

Kyrkan ligger i svag nordöstlig-sydvästlig riktning, men för tydlighetens skull används i det följande raka väderstreck, som om koret låg rakt i norr.
Trollhättans kyrka är nygotisk med ett polygonalt, fullbrett kor i norr, en utskjutande, centrerad portal åt öster och ett tvåvånings torn i söder, samt tillbyggnader av olika ålder längs västra sidan. Höjdsträvan är markerad genom strävpelare, fialer, spiror och spetsbågar, samt högre fasader med sadeltak på var och en av korets fem sidor. Muren är genombruten av stora fönster med masverksliknande karmar av gjutjärn upptill. Entré till kyrkorummet finns i öster och söder. På västra sidan i norr är en sakristia med dörr åt norr. Tillbyggnaden söderut från sakristian har en del i liv med denna med låg stensockel och ett burspråk, samt en bredare och nyare del längst i söder med två burspråk, varav ett med nödutgång och entré åt söder på gaveln. Längs nordvästra fasaden löper regnvattensrännor av cement i marken.

FASAD - Sockeln är av gråsten klädd med kalkstensskivor från Kinnekulle som har skråhuggen överkant. Samtliga fasader är av brunrött tegel i kryssförband, utom sakristian, som har koppförband. Teglet har olika beskaffenhet: kyrkan uppfördes i ett hårdbränt, handslaget tegel med många olika toner som ger en levande yta, men på senare tid har muren lagats med maskinslaget tegel, främst i sydväst som har en enhetlig färg och slät yta. Sådana är också sakristians och den sydligaste tillbyggnadens stenar, medan den mellersta tillbyggnadens tegel harmonierar med det äldsta teglet. Fasaden kragar ut något nedtill, utom på de senaste tillbyggnaderna och upptill löper på långsidorna en slät takgesims av tegel. Över alla öppningar, utom på tillbyggnaderna, är en utkragande tegellist som följer öppningens form med svarta anfanger nedtill, gjorda för ändamålet av särskilt format och välbränt tegel, liksom tornfrisen. Fasaden rytmiseras med raka strävpelare mellan varje fönster och på hörnen. Strävpelarna är inte riktigt lika höga som fönstren, utom på tornet där de är högre, och sluttar kraftigt, avtäckta med kalkstensskivor. I hörnen på både långhus och torn avtrappas strävpelaren till en stenavtäckt lisen och på den skjuter fialer av tegel upp över taket med korstak och spira. På öst- och västfasaden har tornet en svartmålad försänkning i form av ett grekiskt kors med trepass i ändarna. Tornet är kraftfullt och delas på höjden i två delar med en något smalare och hälften så hög del upptill med två ljudgluggar på varje sida och över dem små urverk från 1884 under vinkelbrutna krön. Torngluggarna har sluttande solbänkar av kalksten med blyplåtsavtäckning från 1982 som möter hörnlisenernas små sadeltakskrön med samma täckning. Nedanför detta är en korsbågsfris mellan hörnlisenerna. Övre delen av tornet är artikulerad med olika förtagningar och teglet är lagt åt olika håll. Lyktor finns på strävpelarna åt söder. En minnestavla från 1920-talet över sydporten erinrar om tillkomsten 1862 under Karl XV:s regeringstid; den ersatte den ursprungliga tavlan.

FÖNSTER - Alla fönsterbågar och karmar på själva kyrkan är brunmålade och original med klarglas i ytterbågen och sitter i grunda, kraftigt vidgade nischer med nygotiskt sluttande, inmurade stenbänkar (saknas på de runda fönstren). Kyrkan har fyra spetsbågade fönster på var långsida och fem i koret som är högre. En kraftig, profilerad mittpost delas till två masverksliknande, taggiga spetsbågar upptill med en toppig, krysspröjsad trepassform och mellan dem ett likadant spetsigt fyrpass. Under masverket är rutorna tunt spröjsade till fyra kvadrater, fem i korfönstren. Karmarna är av gjutjärn upptill och trä i övrigt. Tornet har ett liknande, men smalare, spetsbågigt fönster åt öster respektive väster, samt ett runt fönster på andra våningen åt söder. Över östporten sitter också ett runt fönster och båda de runda fönstren sitter i utkragande tegelomfattningar. Det södra har en grundare nisch och ett masverk likt en snöflinga, troligen av järn, medan östfönstret är enkelt spröjsat till nio rutor. Ljudgluggarna är spetsbågiga och har träluckor med glas upptill i samma utformning som fönstren. Tornportens överljus har ett kraftigt "masverk" med två spetsbågar med spröjsade trepass och en cirkel med spröjsat fyrpass. Östportens spetsbågiga överljus delas in i fem lika breda rutor av lodräta träspröjsar. Tillbyggnadens burspråk har blyspröjsade glas i grönmålade snickerier med raka överkanter. Sakristian har åt väster två spetsbågsfönster med tegeltrymå och delad solbänk, samt ett runt fönster, alla med rombformade spröjsverk av gjutjärn. Dörrens spetsbågiga överljus är likadant indelad som överdelen på kyrkfönstren med gjutjärnskarm och solbänk.

PORT - Fyra tresidiga, krysshamrade stentrappsteg med smidesräcken leder upp till portarna i öster och väster. Östra portalen är från 1905 och har ett kopparplåtklätt sadeltak krönt av en nygotisk gjutjärnskrabba, likadant som på alla småtorn. Smygen är spetsbågig i två raka språng med ett överljus och en stickbågig pardörr av stående, brunmålad pärlspåntspanel med två snirkliga smiden av nationalromantisk karaktär på dörrbladen, sparkplåtar och ett grovt handtag av svart metall. En lykta sitter över valvspetsen. Sydporten sitter i en smal, spetsbågad portal med en arkivolt med tre rundstavar. En pardörr med rak översida ansluter till ett överljus. Porten har stående, brunmålad träpanel med tre liknande smiden som öster, där det i mitten är ännu snirkligare och ett likadant vred. En sentida ramp med likadant räcke som trapporna leder åt öster. Tillbyggnadens port åt söder är en grönmålad, spetsbågad trädörr med fiskbenspanel och åt norr en trädörr med frästa spår likt stående panel, troligen från 1970-talet. Dörren sitter i en rak omfattning som kragar ut något med ett överljus och en stentrappa med räcke likt övriga trappor.

TAK - Alla tak täcks av ärgad, stor kopparplåt i skivtäckning med förskjuten hakfals. Samtliga fialer toppas av en gjutjärnsspira med en krabba, en typiskt gotisk dekoration. Sadeltaket över långhuset har en ursprunglig takkam av gjutjärn med vågigt galler försett med trepass på topparna. Tornets tak och nordnocken kröns av likadana kors med trepass i ändarna. Hörnfialerna täcks med plåthuvar med korstak, vilka ersatte originalen under 1980-90-talen. Tornet har ett fasetterat kägeltak med ett litet spetsbågigt treluftsfönster, lukarn, med sadeltak åt varje väderstreck. En utvändig klocka som slår sitter åt öster. Korets fem sidor har var sitt sadeltak med blyplåt på kalkstensavtäckningen sedan 1982 och valmning upp till långhusets nordkrön. Sakristian har ett trearmat korstak och en takgesims av lågerhuggen sten. På långsidorna finns ståndrännor och stuprör av kopparplåt. Den norra av de två nyare tillbyggnaderna har ett troligen plant tak och den södra ett flackt, valmat sadeltak med långa taksprång med vitmålade taksparrar.