STORA SKEDVI KYRKA

Kyrkans inre miljö och inredning har under århundraden utvecklats och förändrats i takt med utbyggnadsetapper, förnyelser och restaureringar. Mittskeppet utsmyckades med målningar under 1500-talets första hälft. Norra sidoskeppet tillkom 1658 och det södra 1683, men inte förrän 1729 blir välvningen slutförd i norra skeppet. Redan 1669 påbörjades en utvidgning av befintliga fönster, ett arbete som pågick in på 1720-talet. Kortillbyggnaden utfördes under året 1735 och tornet stod färdigt 1764, därmed hade kyrkan också fått sitt vapenhus och sin orgelläktare. Ytterligare en förstoring av samtliga fönster utfördes på 1810-talet, med stor inverkan på upplevelsen såväl utvändigt som invändigt. På 1820-talet sker en omfattande förnyelse av kyrkorummet och inredningen; bl.a. berörs då bänkinredning, golv, altare, predikstol och färgsättning. Liknande åtgärder genomförs på 1870-talet; altare och läktare samt färgsättning ändras på nytt.

Sin nuvarande karaktär invändigt får kyrkan i samband med 1920-talets genomgripande re-staurering, vilken även märkbart berörde byggnadens exteriör. I synnerhet förändrades kyrko-rummets dekorativa prägel då mittskeppets 1500-tals överkalkade valvmålningar togs fram, medan stilmålningar utfördes av Filip Månsson på sidoskeppens valv samt i koret. Samtidigt revs sidoläktarna medan orgelläktaren byggdes om och allt trävirke ommålades.

Nuvarande kyrkorum är helt övervälvt; mittskeppet och sidoskeppen med stjärnvalv. Sido-skeppens valv saknar dock ribbor. Mitt- och sidoskepp åtskiljs av åttkantiga murpelare. Kyr-kan har tre travéer och ett tillbyggt kor med tresidig avslutning i förlängningen av mittskeppet.

Kyrkans ursprungliga golv anges ha varit utförda av tegel. Tegelgolven ersattes 1822 med brädgolv som förnyades vid senaste renoveringen på 1990-talet. Det förhöjda golvet i korpartiet har ett schackrutigt målat mönster i grått och brunt

Vapenhuset fick sitt nuvarande utseende i samband med restaureringen på 1920-talet. Den järnsmidda porten satt ursprungligen i den sydvästra ingången. Läktaren i väster uppfördes 1762 i samband med tornets tillkomst. Vapenhusets övervåning utgör bakre delen av orgelläktaren.

Sakristian uppfördes på 1690-talet, norr om koret. Den har sällsynta cellvalv, stora spröjsade fönster försedda med träluckor i norr och öster. Enligt källorna skall ett fönster ha igenmurats i sakristian 1849, i västra väggen. I anslutning till detta skapades en skiljevägg med dörringång i västra delen av sakristian. Den öppna spisen uppfördes 1735. Dörren mot kyrkorummet är sannolikt samtida med sakristians tillkomst.

Inredning och inventarier
Altaret präglas av 1920-talets restaurering och tillverkades 1924 av Johan Görsson. Altartavlan är däremot målad i Stockholm 1735 av hovmålaren Engelhardt Schröder och inköpt av församlingen året efter. Ramen med urtavla och urverk är samtida, ramen utfördes av Olof Gerdman och urverket av Georg Berglin i Kyrkbyn. Uppsättningen kompletterades 1867 med sniderier och kandelabrar. Samtidigt tillkom altarringen av trä med balustrader och knäfall.

Predikstolen är utförd 1827 av Johan Görsson, som några år tidigare (1822-24) även svarade för den nya bänkinredningen samt det nya altaret. Predikstolen är delvis uppförd med delar från den föregående, vilken daterades till 1633. Den nya predikstolen utsmyckades 1870 med förgyllda bildhuggeriarbeten utförda av Erik Andersson. Timglaset dateras till 1760.

Kyrkan har även ett sidoaltare, dopaltare, i norra skeppets avslutning mot ost. Ovanför detta hänger ett altarskåp med två dörrar. Skåpet med utsökta sniderier och figurer är från 1400-talet.
Dopfunten står numera i koret. Den är utförd av brun kalksten med huggen dekor och inköptes 1675, dopfatet är däremot från 1922.

Kyrkans triumfkrucifix är uppsatt i kortravén. Det härstammar från medeltiden men restaurerades 1738 och därefter 1922.

Kyrkan har fasta slutna bänkar med dörrar. Nuvarande bänkinredning härstammar från 1823, då bänkarna förnyades i samband med en genomgripande renovering av interiörerna. Bänkar-na är disponerade i fyra rader, varav de mittersta är sammanfogade. Sidoskeppens kvarter ligger mot de yttre väggarna. Bänkraderna delas av tvärgångar, mot bl.a. sidoportalerna i västra delen. Söder om koret kompletteras bänkarna med stolsrader.

I samband med senaste större inre restaureringen, 1991, avlägsnades främre bänkraden samt bänkar under läktaren. Samtidigt avkortades sidoskeppens bänkar. Till bänkinredningen hör träkandelabrar uppsatta på vissa bänkrader, de tillkom på 1860-talet.

Nummertavlorna på pelarna i kortravén är från 1867 och utförda av H.P. Damström.

Södra väggens innerdörrar, pardörrar, med masverk och inglasning i överdel är i nygotisk stil och marmorerade. De härstammar troligen från 1920-talets restaurering.

Över kyrkans mittgång hänger ljuskronor i mässing från 1656, 1672, 1700, 1711. Ljuskronor med glasprismor, av den typ som är bevarad i sakristian, lär tidigare ha förekommit i kyrkorummet.

Kyrkan fick sin första västra läktare 1682 då orgeln flyttades från högkoret. På 1760-talet, i samband med uppförandet av tornet, uppfördes en ny orgelläktare över den befintliga. Nuva-rande läktare sträcker sig in i tornet genom valvöppningen och över vapenhuset, där själva orgeln är uppsatt. Läktaren präglas till sin stil av barocken och har insvängt mittparti som bärs av marmorerade träpelare. Läktaren byggdes ut 1991 och anslöts med trappa till kyrkorummet. Del av utrymmet under läktaren inreddes för olika ändamål.

Kyrkan fick sin första orgel redan 1576. År 1652 tillkom en ny kororgel om 20 stämmor, vil-ken flyttades 1682 från högkoret (gapskulle?) till en läktare i väster. Denna orgel ombyggdes och tillbyggdes 1729. Ett nytt orgelverk uppförde 1838 av Gustav Andersson, som även till-förde nuvarande praktfulla orgelfasad. Den ombyggdes helt 1922 och utökades 1937 till 30 stämmor, av J. Magnusson. Den anses vara Dalarnas största orgel. En ny kororgel anskaffades 1970.

Mellanklockan och storklockan är omgjutna 1739 medan lillklockan är gjuten 1808.

Övriga upplysningar
På kyrkans södra mur finns ett inmurat solur som härrör från 1700-talet. Tornurets tavlor som endast har timvisare inköptes från Stjärnsund 1806 och installerades följande år.

Den nuvarande stenkyrkan är uppförd i olika etapper. Den äldsta delen kan vara uppförd un-der 1200-talet men är sannolik yngre (Bonnier). Denna första kyrka bestod av ett rektangulärt ovälvt långhus under sadeltak och med rak avslutning i koret. De äldre murdelarna är uppför-da av gråsten med inslag av röd sandsten. Under slutet av 1400-talet påbyggdes kyrkan, mu-rarna höjdes med tegelförband medan långhuset övertäcktes med valv.

Befolkningstillväxten under 1600-talet medförde behov att utvidga kyrkan. En första utbygg-nad utfördes i norr 1658 i form av ett ovälvt sidoskepp, kort därefter, 1683, stod södra sido-skeppet färdigt. Mellan 1691 och 1696 uppfördes sakristian, 1729 slutfördes valvet över norra sidoskeppet och 1735 utvidgades koret i öster. Slutligen 1764 avslutades arbetet med det mäktiga och påkostade tornet, samtidigt höjdes långhusets murar och taket förnyades. I och med detta hade kyrkan fått sin slutliga utformning.

Nuvarande kyrkobyggnad består av ett kvadratiskt, treskeppigt långhus, med smalare tresidigt kor, torn i väst och utbyggd sakristia i norr. Ingången är i väster genom tornet. Kyrkans plan-form är vriden något och murarna är ej vinkelrätta. Förhållandena kan vara en medveten sym-bolisering av Kristi förvridna kropp i dödsögonblicket.

Exteriören har blottade gråstensmurar, putsen avlägsnades vid 1920-års restaurering. Det är oklart hur gammalt putsutförandet var. I samband med putsborttagningen fick murarna slät-fogning mellan naturstenarna. Murarnas överdel har tegelförband som är överslammade med bruk.
År 1817 förstorades samtliga fönsteröppningar i långhuset och sakristian. I samband med det-ta fick de rundbågiga och djupa vitputsade fönsternischer. Solbänkarna har kopparplåttäck-ning. Fönstren har indelningar med tvärposter och mittposter samt rutindelning med bly-spröjsning. Karmar och ramar är gråmålade. Utöver torningången har långhuset två ingångar i södra muren. Pardörrarna har plåttäckning.

Tornets murverk är förstärkt i sin nedre del med kraftiga dragband. Tornet har i bottenvåning-en fönsteröppningar i norr och söder. Öppningarna upprepas strax ovanför i samma väder-streck samt i väster ovanför portalen. Mitt emellan fönstervåningarna finns ett mindre runt fönster i norr och även i söder. I sin översta del har tornet ljudöppningar med träluckor, en i varje väderstreck. Tornets takfot är kraftigt profilerad och vitputsad. Tornhuven är klockfor-mad och kröns av en kvadratisk lanternin, vilken har spröjsade rundbågiga fönster. Lanterni-nen kröns av ett förgyllt kors. Själva tornhuven har runda takfönster med infällda urtavlor; de kröns av förgyllda klot.

Det brutna sadeltaket är avvalmat över koret. Takens nuvarande utförande med kopparbe-läggning i plåtförband är av sen härkomst, tornspirans koppartak är från 1981 och långhusets från 1989. Långhusets tak har ett kors av plåt, över mittskeppets östra taknock. Sakristian har sadeltak, valmat i norr. Taket har en komplicerad anslutning till sidoskeppets tak

Stora Skedvi kyrka är en av Dalarnas äldsta kyrkor. Bygden kring Dalälven med sin bördiga jord lockade tidigt människor att bosätta sig där. Mycket tyder på att en offerplats fanns på platsen under förhistorisk tid. Kring mitten av 1100-talet spreds kristendomen längs med älven. Möjligtvis redan under följande sekel, men kanske först under 1300- eller 1400-talet, uppfördes den äldsta delen av nuvarande kyrkobyggnad, på den gamla kultplatsen som låg vid en viktig färdväg. Den första kyrkobyggnaden bestod av en enkel salkyrka uppförd av gråsten. Kyrkan utvidgades, välvdes samt pryddes med kalkmålningar under senmedeltiden. I dagens byggnad utgör den medeltida delen det befintliga långhusets mittskepp
Skedvibygden har alltid präglats av jord- och skogsbruk.

Byarna ligger i anslutning till älvdalen medan fäbodarna är förlagda till storskogen i norr. Socknen har även präglats starkt av bergsbrukets näringar. I ett bälte från Klingsbo mot Fiskarbo och Nyberget förekom koppar- och silverhyttor, i Nyberget även en betydande gruva. I sen tid har malm brutits även vid Forsbo och Tomtebo.

Bergshanteringens utveckling medförde en stark befolkningstillväxt under 1600- och 1700-talen. En följd av detta blev återkommande utvidgningar av kyrkan. Sidoskeppen tillkom under 1600-talets andra hälft och nuvarande korparti 1735. Kyrkans befintliga planform blev fullständig 1764, när tornet fogades till västgaveln.

Vid en omfattande restaurering 1920-22, under ledning av arkitekt L. I. Wahlman, knackade man bort fasadernas puts samt frilade valvens senmedeltida målningar. Vid samma tillfälle utförde Filip Månsson dekorativa målningar i mittskeppets västra travé samt i korpartiet.

Gravplatsen vid kyrkan anses vara äldre än själva kyrkan. Under århundraden har kyrkogården utvidgats i flera etapper, mot norr och sydost. Den äldsta och minsta delen ligger kring själva kyrkan, där det bevarade benhuset vittnar om äldre gravskick.

Källor och litteratur
Ahlberg, H. 1996. Dalarnas kyrkor i ord och bild.
Backman, Hilmer. 1907. Ett besök i Stora Skedvi kyrka. I julboken för Västerås stift, 1907:49
Berthelson, Bertil. 1965. Stora Skedvi kyrka. I Dalarnas hembygdsbok, 1965:25
Carlsson, Sven. 1976. Kyrkogården (Stora Skedvi, D.2.)
Ekström, Gunnar. 1952. Stora Skedvi kyrka.
Gustafsson, Paul. 1922. Ett återuppståndet medeltidstempel. I Julbok för Västerås stift, 1922:130.
Hyenstrand, Åke. 1972. Den synliga kyrkan (Stora Skedvi. D.1.)
Norberg, Rune. 1933. Valvmålningarna i Stora Skedvi kyrka. I Dalarnas hembygdsbok, 1933:112.
Stora Skedvi, kyrkan. 1922. I Julbok för Västerås stift, 1922:130.
Sjögren, Josef. 1952. Orgelverken i Västerås stift.