Gamla kyrkogården i Kalmar anlades under 1200-talets första hälft i samband med att stadens
första kyrka, Bykyrkan, uppfördes. Första gången kyrkogården omnämns i källmaterialet är
1293 då ett avtal som minskade kyrkogården upprättades. En del av marken som tidigare varit
avsedd att användas som kyrkogård skulle upplåtas åt profan bebyggelse.
Medeltidens kyrkogårdar var väl avgränsade platser som ofta omgavs av någon form av
omgärdning kallad bogårdsmur. Namnet bogårdsmur försvann med tiden och ersattes av
begreppet kyrkogårdsmur. Under medeltiden var kyrkogården inte bara en begravningsplats
utan användes också för profana sammankomster t.ex. marknader. Hur kyrkogårdarna var
utformad vet vi endast lite om. Troligen saknade den struktur och planläggning. Uppgifterna
om hur eventuella minnesmärken såg ut är också få. Sannolikt fanns det inte många
planterade växter eller träd. De träd man kan tänka sig är inhemska arter t.ex. ask, alm och
lind som alla är arter omgärdade av ålderdomliga traditioner. Kyrkogårdarna anlades i direkt
anslutning till kyrkorna. Eftersom kyrkan var en viktig byggnad låg denna centralt placerad i
en by eller stad. Kyrkogårdarna kom på detta sätt att placeras centralt. I Kalmar är detta
tydligt. Bykyrkan, eller S:t Nikolaikyrkan som den också kallades, låg mitt i den medeltida
staden i anslutning till torget och rådhuset. För att avgränsa platsen och utestänga kreatur bör
den tidigt ha fått en mur eller annan form av omgärdning.
Kyrkogården kring Bykyrkan var inte den enda begravningsplatsen i Kalmar vid den här
tiden. Det ska ha funnits åtminstone en till. Denna kallades S:t Göran och omtalas som en
fattigkyrkogård. Den låg i det som idag är kvarteret Kastanjen vid S:t Göransgatan. Möjligen
fanns ytterligare en fattigkyrkogård kallad S:t Gertud. Denna kyrkogård låg i det som idag är
kvarteret Domherren i korsningen Norravägen Esplanaden. En utgrävning gjordes för några
år sedan på platsen i samband med byggnadsarbeten. Två av de skelett som hittades har
daterats till 1700-tal men kyrkogården kan ha medeltida anor. Utgrävningarna av kvarteret
Domherren finns dokumenterade i en rapport av Cecilia Ring, Kalmar läns museum.
När reformationen genomfördes i Sverige betydde det också en ny syn på kyrkogårdarna. De
blev nu Kronans ansvar vilket de formellt är än idag. Man fick en rationellare syn på
kyrkogården som plats vilket gjorde att respekten minskade. Klockaren skulle som
löneförmån få slå gräset på kyrkogården och det innebar att man inte ville ha träd och annan
växtlighet som skuggade platsen och försämrade gräsproduktionen. I det kyrkliga
källmaterialet kan man läsa hur klagomålen på ordningen på kyrkogårdarna ökar och det
förefaller ha blivit värre under 1600-talet. Kalmar drabbades i slutet av 1500-talet och 1600-
talets första hälft av flera krig. Staden och kyrkan utsattes för beskjutning. Vid flera tillfällen
fick Kalmarborna reparera sin kyrka. Området runt kyrkan d.v.s. kyrkogården kom då att
fungera som arbetsplats och upplag för byggmaterial. I kyrkans räkenskaper från den här tiden
kan man också hitta poster som utbetalats för att ställa i ordning kyrkogården och bättra på
omgärdningar och portar. Stora reparationer på den del av omgärdningen som bestod av en
mur gjordes i mitten av 1630-talet. Den del av omgärdningen som istället bestod av ett plank
brann ner vid den stora branden 1647 och ersattes 1652 liksom de två portarna som ska ha
funnits vid den här tiden.
Omgärdning och portar underhölls tämligen regelbundet men ordningen inne på kyrkogården
verkar ha lämnat en del övrigt att önska. Kanske bidrog det till att det blev allt viktigare att få
bli begravd inne i kyrkorummet. Denna sed förekom redan under medeltiden men betydelsen
ökade under 1600-talet. Det blev en förmån förbehållen de rika som hade råd att göra stora donationer till kyrkan och på så sätt kunde försäkra sig om de bästa platserna. I Bykyrkan ska
det ha funnits flera gravplatser under kyrkans golv. En del av de hällar som markerade
gravplatserna finns än idag kvar på kyrkogården. Ett antal hällar flyttades 1834 till
Domkyrkan på Kvarnholmen och inlades i kyrkans golv. Det finns också gravhällar från den
medeltida kyrkogården som förvaras på Kalmar slott. Traditionen att begrava under kyrkans
golv förbjöds 1813. Ett stort antal av de gravhällar som fanns på den medeltida kyrkogården
avbildades 1750 av Peter Frigelius. Dessa avbildningar förvaras idag på Kungliga biblioteket i
Stockholm.
Den medeltida kyrkogården fortsatte att vara Kalmars begravningsplats även sedan
Domkyrkan stod klar. Oredan på kyrkogården förefaller ha bestått under 1700-talet. En
uppröjning gjordes 1710 då staden drabbades av en pestepidemi. På tre veckor grävdes 250
gravar. Man behövde därför få ordning på kyrkogården och frigöra plats. Under 1700-talets
andra hälft började det vaknade intresset för trädgårdsskötsel att märkas även på våra
kyrkogårdar. Främst gällde det planteringen av träd. Man hade vid den här tiden teorier om att
träd kunde rena såväl jord som luft. En kyrkogård ansågs vid den här tiden vara en ohälsosam
plats och var troligen också rätt otrevlig. De inhemska trädarterna var fortfarande populära
men nya trädslag som parklind och hästkastanj började användas. Om och i så fall vad man
planterade på kyrkogården i Kalmar vet vi inte.
Planteringen av träd och förbudet att begrava inne i kyrkorna var bara två av de förändringar
som begravningsväsendet genomgick vid sekelskiftet år 1800. Den medicinska vetenskapen
hade börjat få upp ögonen för hygienens betydelse för sjukdomars förlopp och risken för
smitta. Nya kyrkogårdar anlades därför utanför städerna. Dessa nya kyrkogårdar blev mycket
medvetet ordnade anläggningar med reglerad omloppstid och bestämda gravdjup. När de
förmögna inte längre kunde begravas inne i kyrkan växte krav på att kunna köpa sig en
gravplats på kyrkogården. Samtidigt måste kyrkan kunna erbjuda alla människor en gravplats.
Lösningen blev att ordna kyrkogården så att vissa områden avsattes för dem som ville eller
kunde köpa en plats och andra områden blev det vi kallar för linjegravsområden där man fritt
kunde få en gravplats. Denna plats uppläts vanligen på 25 år. Flera äldre kyrkogårdar
ordnades upp och snyggades till efter dessa principer men det förefaller inte ha gjorts med den
medeltida kyrkogården i Kalmar. Från den här tiden är två andra kyrkogårdar kända i Kalmar.
Båda förefaller ha varit fattigkyrkogårdar. Den ena av dessa är den tidigare omnämnda S:t
Gertrud i kvarteret Domherren medan den andras läge är okänt.
Kyrkogårdarna grävdes i äldre tider om regelbundet. De ben som då kom fram samlades ihop
och förvarades i en särskild byggnad, ett benhus, på kyrkogården. På Gamla kyrkogården
byggdes ett sådant benhus 1777 i kyrkogårdens nordvästra hörn. Det revs 1888.
Under 1800-talet växte Kalmar stad. Det medförde att den medeltida kyrkogården med tiden
blev trång. Det samma gällde för de båda fattigkyrkogårdarna. Situationen blev akut när
Kalmar i slutet av 1850-talet drabbades av en koleraepidemi. Man tog då beslutet att anlägga
en ny kyrkogård. Det blev Södra kyrkogården i anslutning till slottet. Nu blev den medeltida
kyrkogården den Gamla kyrkogården. Några år efter att Södra kyrkogården tagits i bruk
beslutade stadens styrande att Gamla kyrkogården skulle fredas och vårdas. Platsen fick alltså
ett slags skydd, vilket kunde behövas. Så sent som 1857 ska man ha sprängt och brutit upp
gravvalv i resterna av den gamla kyrkans golv.
Gamla kyrkogården har sedan 1600-talet i stort sett omfattat det område som idag utgör
kyrkogården. En smärre justering gjorde i slutet av 1600-talet när en skolstuga, som låg i
nordvästra delen av kyrkogården, revs. Sin nuvarande omfattning fick kyrkogården 1906. På
1870-talet hade ett lasarett byggts utmed Slottsallén. Denna byggnad utvidgades 1906 och i
samband med det lades Österlånggatan igen. Därmed fick kyrkogården en ny gräns i sydost.
År 1924 gjordes en stor utgrävning av Bykyrkans grundrester under ledning av arkitekten
Sven Rosman. Med utgångspunkt från grävningarna upprättades en karta över platsen som
visar kyrkogårdens utsträckning vid olika tidpunkter, kyrkan, skolstugan, benhusets och
Stagnellska gravkorets placering samt lasarettet. Under 1920-talet ska också Stagnellska
gravkoret ha renoverats liksom några av gravvårdarna. Enligt anteckningar av landsantikvarie
Manne Hofrén 1927 föreslogs särskilda åtgärder för 32 gravvårdar inklusive gravkoret.
Hofrén rekommenderade också att de liggande hällar som var spruckna skulle lagas med
stenkitt eller bruk. De borde också få ett jämnt underlag så att inte fler sprickor kunde uppstå.
Stående vårdar borde förses med dubbar så att de inte riskerade att falla. Vintertid borde alla
liggande gravvårdar täckas över med trälådor. Av dessa förslag på åtgärder genomfördes
renoveringen av Stagnellska gravkoret samt ytterligare ett antal gravhällar, men vilka sägs
inte. Med tanke på platsens betydelse i den medeltida staden Kalmars historia ansåg Hofrén
att området var sorgligt försummad.
De gravvårdar Hofrén förslog skulle åtgärdas 1927 är inte helt lätta att identifiera eftersom
man vid den här tiden använde ett numreringssystem av gravplatserna som skiljer sig från det
som används idag. Det system som används idag upprättades av Harald Åkerlund 1944. Då
gjordes en noggrannare kartläggning av kyrkogårdens gravvårdar och samtidigt numrerades
samtliga gravplatser.
Landsantikvarie Manne Hofrén återkom vid flera tillfällen till skötseln av Gamla
kyrkogården. Han ansåg den vara en av det medeltida Kalmars viktigaste platser som borde
lyftas fram för stadens besökare. År 1935 skickade han en skrivelse till prosten Björk med en
lista på förslag till åtgärder som skulle gynna platsen. Han ville att förfulande staket,
taggtrådsstängsel och uthus i närheten av kyrkogården skulle snyggas upp eller tas bort. De
grindar av konstsmide som en gång hade funnits vid ingången till kyrkogården, men skänkts
till Solliden, borde ersättas av kopior. Tre gravhällar från 1500-talet som återförts från slottet
var verkliga rariteter, enligt Hofrén, och borde göras synligare och samtidigt förses med
skydd. När de återfördes till kyrkogården är inte känt. Benhuset, som rivits 1888, borde
återuppföras på den gamla grunden, tyckte Hofrén. De stenar som markerade Bykyrkans
grund borde tas bort och ersättas med en bra orienteringskarta över platsen. Hofrén ville också
återföra kyrkogårdsmark som hamnat inom lasarettets tomt och trycka upp en beskrivning av
platsen för besökare.
Hofréns initiativ verkar inte ha fått något gehör. Flera av de förslag han framlagt 1935 blev
dock åter aktuella 1950. I november detta år togs frågan om att restaurera en av
minnestavlorna vid Stagnellska gravkoret upp vid ett möte i Kalmar församlings kyrkoråd.
Från landsantikvarie Hofrén hade inkommit ett svar på en förfrågan från församlingen
angående Riksantikvarieämbetets roll vid en eventuell restaurering av kyrkogården. I
samband med detta lyfte Hofrén på nytt frågan om översyn och konservering av gravvårdar på
Gamla kyrkogården och återuppförandet av benhuset. I benhuset skulle man kunna förvara
skelett och skelettrester som ofta påträffades vid markarbeten runt om i Kalmar. Hofrén
föreslog också att man skulle göra nya portar till kyrkogården, nya planteringar samt en
inhägnad mot Biblioteksparken. För arbeten på Gamla kyrkogården hade Christophers Gillet
anslagit 1000 kronor. Kyrkorådet gillade förslagen och tillsatte en kommitté. Något benhus
uppfördes dock inte och några nya portar tillkom inte.
Den första mer dokumenterade restaureringen av gravvårdar på Gamla kyrkogården
genomfördes 1970. Arbetena utfördes av konservator Göte Svärd. Flera av gravvårdarna
rengjordes och spruckna vårdar lagades. Några hällar höjdes upp och andra fick nya
grundplattor. Stående vårdar säkrades och socklar lagades. Man ordnade också med
övertäckning av ett antal vårdar. Totalt åtgärdades 40 gravvårdar. Gravvårdarna
dokumenterades inte bara genom fotografering. Man gjorde också latexavgjutningar av ett
antal hällar. Dessa förvaras idag i Kalmar läns museums samlingar.
De övertäckningsskydd som användes för flera gravvårdar behövde lagas 1980. I samband
med det gjordes en besiktning av kyrkogården. Man konstaterade då att gravkapellet behövde
lagas och målas samt att muren som omgav kyrkogården behövde lagas. Det dröjde en tid
innan det sistnämnda arbetet påbörjades. Först 1987 lagades muren och i samband med det
gjorde arkeologiska utgrävningar i anslutning till muren. Man fann då en murklack som man
tolkade som resterna av en gammal husgrund. På denna hade kyrkogårdsmuren byggts. En
bengömma som innehöll en stor mängd ben påträffades också. En trolig förklaring är att dessa
ben påträffades vid utgrävningen av Bykyrkans grund på 1920-talet. I äldre handlingar sägs
att de ben som då påträffades återbegravdes på kyrkogården.
År 1993 påbörjades ett mera omfattande arbete med kyrkogården. Ett åtgärdsprogram för
vegetation, murar, gravkor och gravvårdar togs fram med hjälp av stenkonservator Karl-
Gustaf Eliasson, Stenkultur i Stockholm AB och rekommendationer från
Riksantikvarieämbetet. Arbetet med att konservera gravvårdarna utfördes 1997 och 1999.
Flera vårdar lagades och rengjordes. För mindre sprickor användes ett stenlagningsbruk med
tillsats av akrylatdispertion tillverkat av Stenteknik, Stegesund Waxholm. Vid större lagningar
där stenlagningsbruket ersatt förlorat stenmaterial användes ett hydraliskt bruk som även det
hade tillsats av akrylatdispertion. I båda typerna av bruk tillsattes också 7-8% vit cement för
att göra bruket hållbarare. Båda typerna av bruk är reversibela med aceton. I en del fall
användes stenlagningslim. Detta är ett tvåkomponentslim bestående av omättad polyesterhats
löst i 10-30% styren och med härdare i form av 50% bensonylperoxid samt konsistensgivare.
Detta lim tillverkas av Stenteknik, Stegesund Waxholm och är irreversibelt.
Spjälkningsskador lagades med praloidlim som injicerade vid de spjälkade områdena.
Produkten består av paraloid B-72 som lösts i aceton. År 2000 lagades ytterligare tre
gravvårdar som skadats under en storm hösten 1999.
Redan år 2000 visade det sig att flera av de lagningar som gjorts under 1990-talet inte hållit.
En diskussion togs upp mellan berörda parters representanter Hans-Erik Hansson,
Riksantikvarieämbetet, Karl-Gustaf Eliasson, Stenkultur AB, Birgitta Linåker,
Kyrkogårdsförvaltningen, Birgitta Eriksson, Länsstyrelsen samt Richard Edlund, Kalmar läns
museum. Samtliga inblandade var eniga om att lagningsarbetena som utförts inte kunde anses
hålla måttet. För liggande hällar som inte täcktes vintertid var de åtgärder som gjorts inte de
bästa. Enligt en tjänsteanteckning från ett möte i Kalmar den 30 oktober 2000 skulle
Riksantikvarieämbetets representant undersöka möjligheten om de skulle kunna bidra med
metodutvecklingspengar. Dessa pengar samt konservatorns garantitid, kyrkans skötselpengar
och vårdanslag från Länsstyrelsen skulle bekosta nya åtgärder. Riksantikvarieämbetets
representant och Karl-Gustaf Eliasson skulle också fortsätta att diskutera lämpliga metoder.
Under 2001 påbörjade Riksantikvarieämbetet ett projekt på Källa gamla kyrkogård för att
prova olika metoder och typer av produkter som kunde användas för lagning av gravhällar
som ligger utomhus. I väntan på resultaten från dessa undersökningar sköts åtgärderna på
Gamla kyrkogården i Kalmar på framtiden.
Under 2003 utsattes en del av gravvårdarna på Gamla kyrkogården för skadegörelse. Ett antal
gravvårdar vältes omkull. I tillståndet att återställa dessa vårdar ges också tillstånd att åtgärda
de arbeten som gjorts under 1990-talet och som visat sig vara undermåliga.
Under senare år har ett antal träd tagits ner och i de flesta återplanterats. De gunnebostängsel
som omgärdade kyrkogården i sydost har tagits bort. Under 2005 lagades två gravvårdar av
konservator.
ARKIV OCH LITTERATUR
Antikvariskt Topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet
Kalmar läns museums topografiska arkiv, för arbetena genomförda under 1990- och 2000-
talet är följande handlingar av vikt: dnr 30-583-99, ej diareiförd tjänsteanteckning av Birgitta
Eriksson 2000-10-30, dnr 39-659-03 samt 39-764-04
Lantmäteriet
Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992
Bååtth-Holmberg, Cecilia, På minnenas mark, Stockholm 1919
Hammaskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm
2001
Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-Kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län.
Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985
Hammarströ, Ingrid (red), Kalmar stads historia del I, Karlshamn 1979
Näslund, Rolf och Olsson, Martin, Kalmar Gamla kyrkogård m.m. i serien Sveriges kyrkor,
Småland, Uppsala 1976
Rahmqvist, Sigurd (red), Det medeltida Sverige, Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999
Selling, Dagmar, Mekanikus Balabrega och Hälsan, Kring Kärnan XI, Helsingborgs
museums publikation 1974-75.
Ullén, Marian, Medeltida träkyrkor, 1 Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland.
Stockholm 1983
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
