KILA KYRKA

Platsens ursprungliga stenkyrka byggdes omkring 1300, var ungefär tjugo meter lång, med en enkel rektangulär grundplan. Murarna uppfördes av natursten och taket spåntäcktes. Över kyrkorummet slogs ett tunnvalv av trä. Väggarna dekorerades, bland annat med kvadermålningar. Koret lystes upp av ett högt trekopplat fönster. I södra långhusväggen fanns två höga, möjligen tvåkopplade fönster.

Under senare hälften av 1400-talet slogs två stjärnvalv över kyrkorummet. För valvpelarnas skull ändrades fönsteröppningarnas lägen. Väggarna dekorerades med figurmålningar. Något senare tillkom även målningar i valven.

I mitten av 1600-talet byggdes en läktare över korets norra sida, där kyrkans första kända orgel placerades. Alltjämt befintlig predikstol tillverkades 1651 av Peder Arvidsson i Sala. Senare under 1600-talet förstorades de medeltida fönsteröppningarna och nya tillkom.

En stor, etappvis förnyelse inleddes 1780 med rivning av klockstapeln, södra vapenhuset och långhusets västra gavelmur. Ett västtorn restes, efter murmästare Pehr Westrells ritningar, med återanvändande av sten från de rivna murarna. Virke från den rivna klockstapeln användes till bjälklag och klockbockar. Långhusets medeltida, branta sadeltak ersattes i tidens anda med ett brutet tak. Fasaderna gjordes mer symmetriska, genom att gamla fönsteröppningar murades igen och nya, likformiga togs upp i regelbundna lägen. De gamla fönstren återanvändes i tornets lanternin. I förlängningen av östra gaveln lades grunden för ett utökat kor och ny sakristia, ett bygge som fick anstå till 1798. Då slogs korets valvkupol och invid bakre väggen murades alltjämt befintligt altare med träskiva. Under koret grävdes en vinkällare, med nedgång från sakristian. Predikstolen flyttades fram till triumfbågens norra pelare. Kyrkorummets bänkinredning och läktare färgsattes i blå och blågrå nyanser, samtidigt som valvens och väggarnas kvarvarande medeltida kalkmålningar överkalkades. Sakristian inreddes från början med väggfasta bänkkistor.

I det större, ljusare och striktare kyrkorummet framstod det medeltida altarskåpet och predikstolen från 1651 som otidsenliga. Icke prydlig respektive gammalmodig löd omdömena vid en visitation 1801. Därför insattes 1828 en altarpredikstol, tillverkad av bildhuggare Fahlcrantz.

Nästa modernisering genomfördes 1891, då 1600- och 1700-talens slutna bänkkvarter revs ut och ersattes med öppna bänkrader, ådrade i ljus ek. Cementgolv göts och kyrkorummet utrustades med en vedeldad kamin. Två år senare installerades läktarorgeln med fasad i nygotik. Vid samma tid täcktes yttertaket med järnplåt, istället för tidigare spån.
En både inre och yttre förnyelse genomfördes 1936, ledd av arkitekt Arre Essén. Fasaderna blev den gången spritputsade och ingångsdörrarna fick sin nuvarande kopparbeklädnad. I kyrkorummet frilades och restaurerades återstående medeltida kalkmålningar. Fönstren fick inre bågar med blyinfattat nyantikglas. Altarpredikstolen togs bort, trots skarpa invändningar av dåvarande riksantikvarien. Istället återinsattes predikstolen från 1651, i restaurerat skick. Även det medeltida altarskåpet återfick sin forna plats. I vapenhuset lades tegelgolv. Centralvärme med lågtrycksånga installerades i en betongkällare under sakristian. Två år senare fick korets två fönster sina glasmålningar. Centralvärmepannan var bara i användning till 1955, då den ersattes med elektrisk värme.

Den senaste stora förnyelsen genomfördes 1969, under ledning av arkitekt Lars Holmer och Bjerkings ingenjörsbyrå. Fasaderna lagades och avfärgades med en kalkfärg som brutits till en rödgul, närmast aprikosliknande nyans, vilken fastställts efter undersökning av äldre kalkskikt. Dessutom grundförstärktes kyrkans murar. I vapenhuset inreddes kapprum och sanitetsutrymmen. Korets golv belades med hyvlad kalksten. Kyrkorummets bänkinredning försågs med nya gavlar, hela ryggar, samt stoppning och klädsel. Bänkgavlarna målades med ljusgrön oljefärg, liksom altarringen. Den enda utseendemässiga förändringen sedan dess skedde vid omläggning av taket 1979, då de 90-åriga järnplåtarna ersattes med koppar.

Källor och litteratur

Otryckta källor

Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Konserveringsrapport 1930, diverse skrivelser
Ihrfors, Eric: Westmannia sacra, handskrift färdigställd 1899-1902, baserad på församlingsarkivens handlingar från äldsta tid fram till omkring 1900.

Kila kyrkoarkiv (KK)
O I a: 4 Program 14/10 1954, offert 21/5 1955
O I a: 8 Arkitekt Arre Esséns arbetsbeskrivning, daterad januari, mars 1936

Västerås stifts arkiv (VS)
E IV A: 37 b, protokoll från inventering 28-29/11 1785
E IV A: 37b, inventarium upprättat den 13/11 1801
F III a: 3, protokoll från biskopsvisitation den 5/11 1630
F III a, 11, protokoll från visitation 1672
F III a: 19, inventarium upprättat vid visitation den 20/2 1740
F III a: 20, inventarium upprättat vid visitation den 19/2 1756
F III a; 38, visitation den 19-20/8 1893
F III a; 40, visitation 1-2/10 1904

Litteratur
Ahlberg, Hakon och Björklund, Staffan: Västmanlands kyrkor i ord och bild - Förlag: Staffan Björklund 2000
Brundin, E: Kila kyrka restaurerad. /Västerås stiftsblad 1937, s 5-18/
Jansson, Assar: Kila kyrka och församling. /Kila socken del II, Offentlig verksamhet, s 9-41/ Redelius, Gunnar: Kila kyrka - nr 41 Utgiven av Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté - Västerås 1992
Sjögren, Josef: Orgelverken i Västerås stift En historisk översikt 1952, Nordiska museet/Stockholm 1952

För detaljerad information kring kyrkans historia med historiska händelser, årtal och specifika källhänvisningar hänvisas till bifogad PDF med händelselista

I långhuset finns stora delar av 1300talets takstolar kvar. 27 takstolar finns totalt, varav 21 är medeltida. De 6 över koret är yngre. 0,90 m i cc avstånd. I långhusets nedre takfall är högbenen av sprättäljt virke. Bågarna efter trätunnvalvet och nedre hanbjälke är också medeltida. En del äldre taktrobrädor ligger upplagda på hanbjälkarna. Någon är kransågad, någon sprättäljd. I övrigt är flertalet behuggna men inte med medeltida tekniker.

I tornet påträffades inga medeltida virkesdelar.
, Vapenhuset som är i tornet består av två delar: ett yttre, ursprungligt vindfång och en hall som avdelades 1936. Genomgående ligger tegelgolv och i taket sitter en slät panel av handhyvlade bräder. En pardörr med blyinfattade rutor leder in mot kyrkorummet, täckt av två medeltida stjärnvalv med delvis bevarade kalkmålningar, mest i det västra. Över koret i öster är en slät valvkupol, slagen 1798. Fönstren fick 1936 sina inre bågar med blyinfattat antikglas. I mittgången ligger sedan 1969 ett enkelt brädgolv, täckt med nålfiltmatta. Samtida är de öppna bänkraderna, målade i skarpt grönt med terrafärgade detaljer. Längst i väster är en orgelläktare på fyrkantiga pelare, med spegelindelad, grön barriär, samt förgyllda sniderier. Orgeln har fasad från 1893 i nygotik, ljusgrå med förgyllda detaljer.

På norra sidan om triumfbågen är predikstolen från 1651, rikt smyckad med träsniderier och målning i grönt, rött och guld. Koret täcks av en vitkalkad valvkupol och är belagt med hyvlade kalkstensgolv. Altaret är murat och täckt med en träskiva. På denna står ett altarskåp med flygeldörrar, troligen ett svenskt arbete från omkring 1500. Framförvarande altarring är femsidig, spegelindelad, målad i gröna nyanser, samt dekorerad med förgyllda pilastrar. I korets södra och norra väggar finns fönster med glasmålningar, utförda 1938 av konstnären Hugo Gehlin.

Från koret leder en välvd dörr klädd med smidda, svartmålade plåtar mot sakristian. Den har slätputsade väggar, profilerad taklist och slätputsat, plant tak. De höga fönstren är på insidan försedda med smidda järnluckor. Skåpinredningen är från 1936, ritad av Arre Essén. På golvet ligger sedan 1969 en heltäckningsmatta. Vinden över sakristian är ett förråd med gamla bokskåp, åldrade eller uttjänta böcker och andra lösa föremål.

I tornkammaren två trappor upp blev ett litet kyrkomuseum iordningställt 1936. Där finns föremål och inredningsdetaljer, vilka tagits ur bruk, bland annat en altarpredikstol från 1828