Eksjö stads begravningsplats anlades på sin nuvarande plats utanför den dåvarande stadsgränsen
1841 och togs i bruk året därpå. Senare ändrades namnet till S:t Lars kyrkogård. Kyrkogården
har utvidgats vid tre tillfällen: 1893, 1915 samt 1960. Idag präglas begravningsplatsen främst av
de sammanhängande kvarteren med de många grusgravarna i den äldre delen. I detta område
finns en även en ovanligt stor andel äldre gravvårdar av högt konstnärligt värde och stor
variationsrikedom. Gravvårdarna visar en stor bredd i ålder och utforming men hålls samman
till en helhet genom att samtliga är försedda med vackert krattade grusytor och antingen
häckomgärdningar eller stenramar. Samtliga äldre kvarter är inordnade i ett regelbundet
rutnätssystem. Den nyare delen från 1960 skiljer sig tydligt från den övriga begravningsplatsen
genom en friare och mer upplöst kvartersindelning, att nästan samtliga vårdar är placerade
utmed så kallade rygghäckar och dels genom att samtliga kvarter är grästäckta. I detta område
finns även kyrkogårdens minneslund.
Allmän karaktär
S:t Larskyrkogården är unik i länet genom sina många bevarade grusgravar och omgärdningar.
Kyrkogården har utvidgats vid ett flertal tillfällen och visar utifrån detta upp främst två skilda
karaktärer båda renodlade och välbevarade exempel från sin tid. Nordvästra hörnet från 1960-
talet visar upp typiska rygghäckskvarter med enhetliga och moderna gravvårdar, medan de äldre
delarna i söder och öster visar upp en helt annan karaktär med grusgravar, häckomgärdade gravplatser
eller motsvarande med stenramar, samt stor variation i vårdarnas utformning och en stor
andel bevarade högresta vårdar av stort format. Vad gäller vegetationen är också skillnaderna
stora mellan den nyare delen och de äldre - de äldre delarna har en rik vegetation i form av stora
uppväxta träd och en mångfald buskar och mindre vårdträd, medan de nyare delarna främst
präglas av rygghäckarna och yngre träd. Den stora andelen grusgravar understryker karaktären
av stadskyrkogård, liksom den välbevarade rutindelningen.
Omgärdning
Kyrkogården omges av en mur, som utifrån olika utvidgningsperioder och renoveringsbehov ser
lite olika ut. Den ursprungliga muren bestod av kallmurad kluven granit och återfinns endast
delvis i västra muren utmed Stockholmsvägen, i sockeln till den nuvarande tegelmuren. Den
västra muren uppfördes i sitt nuvarande skick 1920 och utgör därmed den äldsta delen av kyrkogårdens
mur. Den är murad i munkförband med springande kopp, i rödflammigt ringugnsbränt
tegel, muren kröns av tegelpannor, medan sockeln består av tillvaratagen kluven gråsten från
den ursprungliga muren. Den södra, östra och delar av den norra muren är snarlikt utförda, men
teglet är nytt och tillkom vid en ombyggnad av muren 1991. Detta senare tegel saknar de skiftningar
som teglet från 1920 har. Muren kring den senast tillkomna delen i nordväst från 1960 är
murat i liknande tegel som omgivande murar men har en egen utformning. Muren kröns av
kalkstensskivor, under det ett rullskift av stående löpare, muren är uppförd i fack med indragna
vertikala band som skiljer facken åt samt en upprepning av rullskiftet precis över sockeln. Med
jämna mellanrum finns gluggar i muren som täcks av konstnärligt utförda smidesgaller.
Längs med muren växer lindar av olika ålder, äldst är de utmed gamla kyrkogårdens västra
mur, då de övriga fick huggas ner i samband med ombyggnad den östra delen av muren 1991.
Ingångar
Ingångar finns i samtliga väderstreck. Den äldsta ingången är den södra som även kallas Norrtullporten.
Grindstolparna och smidesgrindarna är dock senare, troligen från 1915 då den ursprungliga
granitmuren togs ner och ersattes av den nuvarande i tegel. I öster finns också en
grind i den nya muren med indraget rundat parti och smidda grindar. Norra grinden är också
indragen men i modernt 1960-tals utförande och grindarna har samma dekorativa lövverk i
smide på grinden som i murens gluggar. Likaså den västra murens öppningen men i smalare
utförande med bara en enkelgrind. Smidesgrindarna med lövverket (liksom gallret i gluggarna)
har formgivits av konstnären Sune Rooth som även lät göra kapellets altartavla
Vegetation
S:t Lars kyrkogård är stor och genom att den har utvidgats
vid ett flertal tillfällen under en lång period präglas
även växtligheten av olika ålder. Påtagligast är trädkransen
och de äldre träd som planterats i korsningarna
mellan de äldre kvarteren. Trädkransen har längs med
södra muren och delar av norra och östra muren nyplanteras
(1991), medan den är äldre längs med gamla delen
av västra muren. Samtliga träd är lindar. På nya kyrkogården
från 1960 i nordväst saknas en regelrätt trädkrans
utan här växer istället olika träd, främst björk, med
glesare mellanrum.
Flera äldre träd har genom sin storlek och ålder stora
miljövärden. Den struktur som märks är placeringen av
träd i de skärningspunkter mellan kvarteren där grusgångarna korsar varandra. Även här är det
främst lind som har planterats. En väldig ek märks i norra delen, som är ett arv från tiden innan
kyrkogårdsutvidgningen. Troligen har den stått intill lilla fastigheten Lövholmen som också
köptes in.
Samtliga rygghäckar i nya kyrkogårdsdelen från 1960 och samtliga häckomgärdningar på
de äldre delarna av kyrkogården är planterade med oxbär Cotoneaster. Det har inte hittats
några uppgifter om man tidigare har använt sig av andra häckmaterial. I övrigt förekommer gräs
endast på den nya kyrkogårdsdelen från 1960, bortsett från några ställen där det fortfarande
finns rester av allmänna-linjen i kvarter D (i rapporten kallat område C).
Gångsystem
Gångsystemet utgår från den äldsta kyrkogården som anlades 1841. Det bestod då av två korslagda
gångar som delade upp kyrkogården i fyra jämnstora kvarter, gräsbesådda. Varje del
delades sedan upp i ett mindre kvarter i mitten som avsattes för allmänna gravar och runt detta
större familjegravar på dubbla rader med ryggarna emot varandra. Rutnätssystemet och gångsystemet
förlängdes mot öster när kyrkogården utvidgades 1893 och likaså mot norr 1915 fast då
med mindre kvarter. Grusgångarna följer alltså samma rutnätssystem utefter regelbundet placerade
kvarter med huvudsakligen räta vinklar. Endast den nya kyrkogården med rygghäckar
avviker från detta gångsystem där gångarna istället följer en friare plan med fler oregelbundna
rumsbildningar som följd. Samtliga gångar på hela kyrkogården är gruslagda, utom gångsystemet
inne i de yngre rygghäckskvarteren som från början varit gräsbevuxna.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna spänner över ett brett register, speciellt i de äldre delarna av kyrkogården. På nya
kyrkogårdsdelen i nordvästra hörnet finns inga vårdar äldre än 1960, då kyrkogården anlades.
Gravvårdarna är enhetliga, i låga och breda format, men med typografisk och dekorativ variation.
Nästan samtliga vårdar är placerade utmed rygghäckar som består av cotoneaster. I urnlunden
består gravvårdarna av liggande stenhällar i mindre format.
På de äldre kyrkogårdsdelarna, som i detta fall omfattar
resten av kyrkogården, varierar utformningen. Den
typiska gravvården är en upprättstående sten med sockel,
framför en krattad grusplan som omgärdas av en stenram
eller oxbärshäck. På grund av kvarterens ålder har också
många gravar föryngrats och blandningen mellan äldre
och yngre gravar är idag genomgående, med en måttlig fördelning av respektive tidsepok. Bland
de yngre gravvårdarna är utformningen mer enhetlig och följer samma mönster som gravvårdarna
från samma tid på nya kyrkogården liksom på andra ställen låga, breda vårdar med samlad
tillbakadragen kontur, men med variation i typografi och dekor. De äldre gravvårdarna visar
genom sina många varianter på den bredd av vårdar och möjligheter till utformning som kunde
erbjudas innan stenhuggerierna började följa de nationellt spridda mönsterböckerna. Polerad
diabas, granit i olika färger och ytor, kalksten och gjutjärn förekommer, och formerna varierar
från små upprättstående block med olika former av klassiserande krön till korsformer, gotiska
spetsvalv, kolonner, avbrutna trädstammar, bautastenar, obelisker mm. I sluttningen mellan
kvarter D och E förekommer ett antal gravkammare. Till de mer anmärkningsvärda hör även
vårdar av gjutjärn, kalksten, vårdar med porslinsinfällningar, vårdar över manshöjd samt flera
som enbart utmärker sig genom hög konstnärlig bearbetning.
Minneslund, urnlund
En minneslund finns anlagd på nya kyrkogården, här
benämnd kvarter H. Minneslunden var ursprungligen
urnlund och ligger nedsänkt med inramande tujahäck
runt om. Längs häcken i det sluttande partiet ligger
även flera urngravar. I mitten finns en damm med
vattenspel, perennrabatter och en stensättning med
smågatsten samt bänkar och spaljé.
En äldre urnlund finns även i kvarter G, omgiven
av en vintergrön häck och huvudsakligen med liggande
gravvårdar från 1950-talet och framåt.
Byggnader
På kyrkogården finns två byggnader; dels S:t Lars kapell samt där bredvid en expeditionsbyggnad.
Kapellet uppfördes 1962 efter ritningar av stadsarkitekt Börje Stigwall. Kapellet har en hög
arkitektonisk kvalitet och omfattas idag av Kulturminneslagen. Expeditionsbyggnaden uppfördes
1996 på en plats öster om kapellet nära västra kyrkogårdsmuren. Byggnaden ansluter i material
och utförande till kapellet i väster och är ritat av Lennart Karlsson. Mellan dessa byggnader
finns även en klockstapel, ritad av Börje Stigwall, som uppfördes 1966.
Beskrivning av enskilda kvarter
Kvarter A-G
Allmän karaktär
Kvarter A-G omfattar egentligen sju olika kvarter tillkomna vid tre olika tillfällen men har här beskrivits
under en gemensam rubrik. Området utgör den största delen av S:t Lars kyrkogård och uppvisar en
mångfald olika gravvårdar med stora variationer. Framförallt karakteriseras området av de
många grusgravarna och deras häckomgärdningar eller motsvarande stenramar. I området är
samtliga ytor grustäckta, kvarteren är regelbundet indelade i ett rutnätssystem, större träd är placerade
i skärningspunkterna mellan kvarteren, gravvårdarna visar en stor variationsrikedom i storlek, utformning och material. Området är de äldsta delarna av kyrkogården och har tillkommit vid tre olika tillfällen; 1842, 1893 samt 1915. Det som skiljer de olika kvarteren åt är främst de äldsta gravvårdarnas olika karaktär från respektive område. Likheterna är annars påtagliga och beror främst på inramningarna, grusytorna och de många bevarade ålderdomliga gravvårdarna.
Gravvårdstyper
Området visar upp en stor bredd och variationsrikedom vad gäller gravvårdarnas utformning.
Trots bredden och alla skillnader upplevs området som enhetligt tack vare att samtliga gravar
har grustäckta ytor och är omgärdade, antingen av oxbärsbuskar, stenramar eller i enstaka fall
gjutjärnskättingar.
Allmänt sett är de största gravvårdarna placerade utmed gångarna och de mindre längre in i
kvarteren. Här förekommer bautastenar och stenkors betydligt högre än manshöjd, vårdar av
kalksten, granit och gjutjärn, gotiserande och klassiserande stilar och modernt utformade gravvårdar
med stilistiskt enkla linjer. Obelisken är en vanlig form, speciellt utförd i polerad diabas
som blev ett statusfyllt material kring slutet av 1800-talet. Omgärdningarna är med och utan
grindar, stenramar eller häckar, smidda staket eller gjutna kättingar. De sentida gravvårdarna
från efterkrigstid och framåt är allmänt sett utformade i tidens smak, alltså låga och breda och
med betydligt enklare framtoning än de äldre högresta vårdarna. Titlar är relativt vanligt förekommande,
speciellt på de äldre gravvårdarna och här dominerar officerstitlar och andra som
anknyter till garnisonsstaden.
Del av kvarter G, allmänna linjen
Allmän karaktär
Under denna rubrik beskrivs tre skilda platser på den äldre delen av kyrkogården, omfattande
gravarna G 1002-1204, 666- 695, 696-722, 313-321, 568- 665. Platserna har det gemensamt
att de tidigare har varit delar av den så kallade allmänna linjen och ännu visar särdrag från detta gravskick. Samtliga tre beskrivna platser ligger i den nordöstra delen som togs i anspråk för
kyrkogård 1915. De har idag blandats upp med senare familjebegravningar och därför står
endast enstaka ursprungliga gravvårdar från allmänna linjen kvar idag. Dock är linjegravskaraktären med rygghäckar och gräsmattor tydlig, speciellt som omgivande kvarter varken har rygghäckar eller några grästäckta ytor. Originalritningar från 1915 saknas men man har delvis använt sig av samma plan som i kvarter A-F där de allmänna gravarna placerats i mitten av kvarteren och större bekostade familjegravar utmed kanterna, samtidigt som vissa kvarter helt har reserverats åt allmänna linjen.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna är av två slag; de ursprungliga allmännalinjengravarna (1930-50-tal) som är
små och endast avsedda för en person, samt de lite senare gravvårdarna av bredare format
som ofta även fungerar som familjegrav eller åtminstone för två personer. Antalet bevarade
allmännalinjen-gravar är ytterst få i jämförelse med de senare kompletterande gravvårdarna
från ungefär 1960-talet och framåt.
Kvarter H
Allmän karaktär
Området omfattar den nordvästra delen av S:t Lars kyrkogård. Det avgränsas i söder av kapellet och
expeditionsbyggnaden och i öster av de äldre gravkvarteren i kvarter A-F. Området har en tydlig karaktär och skiljer sig gentemot övriga kyrkogården, främst genom sin oregelbundna och fria struktur med uppdelade rygghäckar och gräsytor, men även genom sina enhetliga gravvårdar från 1960-talet och framåt. Området innehåller även en minneslund från samma tid (som beskrivs separat).
Gravvårdstyper
Gravvårdarna är enhetliga och nästan samtliga placerade utmed rygghäckar av oxbär. Äldre
gravvårdar än 1960-talet finns ej, den stora majoriteten är låga, breda och har en jämn, enkel
och rektangulär kontur. Ibland är gravvårdarna försedda med klassiserande detaljer som gavelfält,
kolonner och liknande, dessutom finns ett flertal variationer inom de gemensamma ramarna
vad gäller typografi och detaljrikedom.
Minneslund, urnlund
Allmän karaktär
S:t Lars kyrkogård har två urnlundar, varav den senare numera även fungerar som minneslund.
Minneslunden ligger i den nyaste delen från 1960 (kvarter H), är nedsänkt från övrig kyrkogårdsmark och avgränsas med hjälp av en tujahäck. Utmed sluttningen innanför häckarna förekommer en del urngravar med liggande hällar, annars förekommer inte några separata vårdar. Minneslunden består av en damm med vattenspel och perennrabatt med bland annat funchia. Platsen framför är stenlagd med smågatsten, övriga ytor utom grusgångarna är grästäckta. Den äldre urnlunden i kvarter G är troligen anlagd på 1930-talet, av de äldsta gravvårdarna att döma. Urnlunden avgränsas av en vintergrön häck, gravvårdarna
ligger utmed linjer med gångar av kalkstensplattor och i mitten finns en större kruka med blomsterplantering. Urnlunden ger med sina små grusgravar allmän ett intryck av vanliga familjegravkvarter fast i mindre skala.
Gravvårdstyper
På minneslunden inskränker sig gravvårdarna till urngravarnas liggande stenhällar i litet format. Platsen var från början avsedd som urnlund men har sedan ändrats och gjorts om till minneslund. Gravvårdarna
ligger utmed sluttningen nedanför häckarna och är helt omgivna av gräs. På urnlunden i kvarter G finns det både liggande stenhällar och stående gravvårdar. Båda är i litet och lågt format, med små grusytor
och stenramar runt om. De äldsta är från 1938, flertalet dock från 1940-talet och senare. Titlar är inte ovanligt.
Byggnader
På S:t Lars kyrkogård finns även två byggnader samt en klockstapel, uppförda under 1960-talet
samt 1990-talet. Byggnaderna och klockstapeln ligger i den nya kyrkogårdsdelen som tillkom
1960 och har en tidsenligt modern utformning. S:t Lars kapell omfattas av kulturminneslagen.
S:t Lars kapell
Kapellet uppfördes 1962 något nordväst om det gamla kapellet i nygotik från 1894. Det gamla
kapellet revs kort därefter och från detta finns idag inga synliga spår på kyrkogården. Det nya kapellet
ritades av arkitekt Kurt von Schmalensee vars ritningar sedan slutfördes av stadsarkitekt Börje
Stigwall. Kapellet består av två enkla byggnadskroppar i vinkel med bärande väggar i rött tegel.
Taket är lagt med kopparplåt och fasaderna är sparsamt artikulerade med fönsterslitsar, kors i
metall och mönstermurning. I vinkeln finns en upphöjd stensatt plats med planteringar. Kapellet omfattas
sedan 1990 av Kulturminneslagen.
Klockstapel
Klockstapeln uppfördes 1966 efter ritningar av kapellets arkitekt, stadsarkitekt Börje Stigwall. Klockstapeln är öppen, uppförd med fyra hörnstolpar och snedsträvor i tjärat trä, och kröns av en kopparklädd
överbyggnad.
Expeditionsbyggnad
Expeditionsbyggnaden uppfördes 1996 efter ritningar av Lennart Karlsson. Byggnaden är uppförd av rött tegel i munkförband, huvudfasaden är förlagd till södra gaveln med en indragen entré och viss mönstermurning. Sadeltaket är lagt med kopparplåt, helfönster med laserade bågar, obefintlig sockel, raka
rullskiftsvalv över fönster- och dörröppningar. Byggnaden ansluter i material och utförande till
kapellet bredvid.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
