HÄSSLEBY KYRKA

HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Kyrkan uppfördes av byggmästaren Pettersson 1857-59 strax väster om den medeltida kyrkan, som revs. Invigningen skedde 1861. På 1820-talet diskuterades tillbyggnad av torn, men ca 1850 beslutade man sig för nybyggnad. Fredrik Wilhelm Scholander utarbetade flera förslag 1854, bl a till en stor korsformad kyrka, men församlingen valde en mindre långhuskyrka med hänvisning till att folkökningen minskat på grund av emigrationen till Amerika. 1859 ändrades den fastställda ritningen vad gällde tornavslutningen till en hög spira istället för den lägre spetsgavel som först ritats. Spiran utfördes men förstördes av åskbrand 1891, varpå tornet återuppbyggdes enligt 1855 års ritning. Kyrkan är typisk för Scholanders måttfulla nyromanik. Interiören är förändrad särskilt beträffande altarväggens utformning och färgsättningen.

PLAN OCH MATERIAL - Rektangulärt kyrkorum med kvadratiskt torn i väster och sakristia i öster, utförd enligt 1855 års ritning. Ingångar mitt på långsidorna, i väster och i sakristians östvägg. Byggd i sten, spritputsad i vitt med slätputsade hörnlisener. Mörkgrå sockel. Taken täckta med kopparplåt.

EXTERIÖR - Långhuskyrka, förhållandevis kort och bred. Torn med spetsiga gavlar och sadeltak, krönt av två kors. Hörnlisener och taknock uppåt avslutade med markerade gavelkrön. Östväggens två fönster igensatta, i övrigt enligt ritningen från 1855.

INTERIÖR - Kyrksalens väggar är vita, tredingstaket melerat i svagt blått. Den raka korväggen domineras av altaranordningen i nyrenässans från 1920-talet, ändrad och försedd med nya målningar på 1960-talet. Den altarprydnad Scholander ritade 1858 med rikt utsirad nyromansk skärmfasad utfördes inte, endast ett enkelt kors stod på altaret fram till 1898, då det ersattes av en altartavla av E Erdtman, "Den samaritiska kvinnan", nu på norra långväggen. Korset finns nu på sakristians vind, liksom ett träkors från 1786 med svepduk och vackert marmorerad sockel. Predikstolen från 1600-talet, delvis kompletterad på 1920-talet, övertog man från gamla kyrkan istället för att bekosta en ny efter Scholanders ritning. Bänkkvarteren, ursprungligen fyra, nu två, är målade i grått med fronter och dörrar med spegelfält i gult i rödvit ram, säten och bokbräden i grågrönt. Orgelläktare med barriär i gult med listverk i rosa, blått, vitt och guld. Orgel från 1879 byggd av S och E Nordström i Eksjö, med ryggpositiv i anpassat utförande från 1951. Ej läktarunderbyggnad. Väggfasta bänkar mot västväggen.

Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993

Hässleby kyrkogård har medeltida ursprung. Enligt uppgift skall den medeltida kyrkan ha varit belägen
strax öster om nuvarande. Kyrkogårdens äldre del är klart avläsbar genom sitt något högre platåläge. 1909
beslutades om en utvidgning åt söder. Senast 1920 var denna kompletterad med ännu en utvidgning längs östra sidan. På fotografier från 1930- och 40-talen kan man se att de enskilda gravarna som regel har inhägnad grusbädd. De allmänna gravarna har resta träplankor som vårdar. De allmänna gravarna ligger kronologiskt allt efter den dödes frånfälle och var kostnadsfria. Den s.k. allmänna linjen upptog kvarteren öster om kyrkan. Troligen under 1940-talet tillkom trädplanteringarna på utvidgningen. Ett bårhus uppfördes 1944 efter ritningar av arkitekt Johannes Dahl, Tranås. 1964 togs en ny ingång upp i väster, mitt för kyrkporten. Nya grindar tillverkades i överensstämmelse med de gamla i norr. Samma år uppsattes lyktstolpar. Under 1960- och 70-talen började de allmänna linjerna i kyrkogårdens nordöstra del tagas i bruk för nya gravsättningar, varvid deras karaktär förändrades. Det är osäkert hur många trävårdar som ännu stod vid den tiden. Ett flertal granitvårdar är nu placerade i ett hörn av kyrkogården. 1970 tillstyrktes ett förslag till utvidgning, upprättat av stadsträdgårdsarkitekt Ivar Andersson. Denna utvidgning skedde längs den södra sidan. 1977 bestämdes att gravplatsernas kantstenar borde avlägsnas efterhand i en strävan att skapa lättskötta, sammanhängande gräsytor. Mer än hälften av alla grusbäddar med stenram försvann under de kommande åren, liksom järnstaketet kring Sjögrenska graven. 1987 godkändes ett förslag till fullbordan av minneslund i kyrkogårdens sydöstra hörn.

Allmän karaktär
Hässleby kyrkogård har tre tydliga årsringar, den inre medeltida
delen, en utvidgning från 1909-20 åt söder och öster samt en sista
från 1970-talet åt söder. Innan den sista utvidgningen var
kyrkogårdens yttre grundform en öst-västlig rektangel, något vinklad
i väster, och i norr med ett utskjutande triangulärt parti mot skolan.
1970-talets kyrkogård utgör en trapetsoid form i söder, omslutande
den äldre delens sydöstra hörn. I sin helhet har kyrkogården en
klassiskt strikt uppbyggnad med rätvinkliga kvarter. Ett undantag
utgör det friare och mer parkbetonade partiet i nordväst och
minneslunden i sydost. Trädkransar och andra trädplanteringar
förtätar intrycket av kyrkogården, särskilt på 1909 års utvidgning.
Kyrkogården omges av murar med olika karaktär. Kyrkogårdens
äldsta del är helt rektangulär med kyrkan, öst-västligt lagd i dess
västra hälft. Nordväst om kyrkan är ett parkartat entréparti som av
hävd hålls fri från gravläggningar. Enskilda gravar sträcker sig längs
med kyrkogårdsmuren, utom i väster, och benämns här kvarter A.
Kvarteret öster om kyrkan utgörs av allmänna linjen och kallas
kvarter B. Öster om detta ligger kvarter C med typisk
efterkrigskaraktär. Utvidgningen från 1909-20 ligger lägre än den
äldsta delen. Den präglas av enskilda gravar med låga, breda vårdar
från framförallt 1930-50-talen i nord-sydliga dubbla rader. De tre
östra kvarteren som här kallas J, K och L har i varierande
utsträckning karaktär av allmänna linjer. 1970-talets utvidgning
karaktäriseras av mindre rum, skapade genom rätvinkliga häckar.

Omgärdning
Kyrkogården äldsta del omges av en kallmur av
otuktade granitblock, en dryg meter hög. Sannolikt
tillkom den under 1800-talet. Kring utvidgningen
från 1909-20 är muren försedd med en jordvall på
insidan. Gränsen för den äldre mursträckningen
markeras genom en nivåskillnad. Muren är
bibehållen mot 1970-talets utvidgning. Denna
avgränsas i sin tur mot söder och öster av en omkring
1,5 meter hög mur av råbruten röd kalksten, lagd
med breda fogar. Muren har avtäckning i samma
material, sluttande inåt. Med jämna avstånd
artikuleras muren genom tunna lisener. Längs västra
sidan har utvidgningen ett enkelt, brunmålat
trästaket.

Ingång
Kyrkogården har tre ingångar, en i väster mitt för
kyrkporten, en i nordväst mitt för f.d. skolan och en i
östra delen av senaste utvidgningen. Den
ursprungliga huvudingången är den norra. Denna har
en smidd pargrind mellan finhuggna, fyrkantiga
granitstolpar. Deras kanter är fasade och krönen
försedda med ett hålkäl. Överst reser sig ett
klöverbladskors i gjutjärn (det ena försvunnet). Hela
arrangemanget stammar från omkring 1900. Den
västra ingången från 1964 har en likartad grind
mellan kraftiga, låga stolpar av fogade granitkvadrar.
Stolparna är avtrappade upptill och kröns av samma
kors som ovannämnda. Ingången i sydost är markerad genom en indragning av muren. I dess mitt hänger
ett stramt grindpar i järn med spjälor och hjulkors. De fyrkantiga grindstolparna är av fogad, råbruten
kalksten. På ömse sidor sitter små enkelgrindar av samma karaktär. I kyrkogårdens nordöstra hörn är en
sentida trätrappa.

Vegetation
Kyrkogårdens äldsta del har ingen sammanhängande trädkrans, och har enligt fotografi från förra
sekelskiftet inte haft det heller. En del trädrader finns dock som till stor del är sekelgamla. Längs den
gamla delens västra sida växer två gamla lönnar och en gammal ask. En allé av lönn, lind och hamlade
kastanjer leder från nordgrinden till kyrkporten. Detta entréparti har i sin östra del ett antal
prydnadsbuskar och tre s.k. sorgeträd med hängande grenar: en ask och två almar. Denna karaktär är
oförändrad åtminstone sedan 1909. Som rygghäck åt norra delen av kvarter A växer en syrenhäck invid
muren på denna sida. Här växer en rad med två äldre lönnar och två yngre. Slänten som utgör östra
begränsningen är bevuxen med olika stora prydnadsbuskar. Längs den södra slänten växer fyra gamla
lönnar och en yngre. Längst i väster står två gamla kastanjer. Mellan kvarter B och C reser sig två stora
cypresser. Inom 1909 års utvidgning är en rad av lind och lönn längs gravkvarterens västra gräns,
därutöver är lindar och lönnar planterade vid gångarnas skärningspunkter. Längs östra kyrkogårdsmuren
växer spridda träd och prydnadsbuskar, björk, rönn och tall. Rygghäckar av framför allt cypress nyttjas i
kvarter C och södra delarna av 1909-20 års utvidgning. Senaste utvidgningen har egen trädkrans av lind.
Därutöver växer några spridda rönnar på kyrkogården. Dess häckar utgörs av oxbär och berberis.

Gångsystem
Kyrkogården har behållit sitt rätvinkliga nät av grusgångar från
tidigt 1900-tal. På kyrkogårdens äldre del löper en gång längs med
kyrkogårdsmuren. Inom parkområdet i nordväst finns en böjd gång
som ansluter till engelska förebilder. Gångarna från grindarna i
väster och norr går rakt fram till kyrkporten. Den förra är helt
belagd med betongplattor, liksom den lilla gången fram till södra
mittporten och östra förbindelsen mot minneslunden. 1909 års
utvidgning genomlöps av en öst-västlig mittaxel som slutar vid
bårhuset i väster. Tvärgångarna inom dess kvarter utgörs av
betongplattor. Den senaste utvidgningen har likaså en axel som
börjar med en öppen kvadratisk grusyta innanför grinden. En gång
löper längs med muren och ansluter i ändarna till gamla
kyrkogården.

Gravvårdstyper
Kyrkogården uppvisar ett representativt spektrum över vanliga
gravvårdar från förra sekelskiftet till efterkrigstiden. Den större
delen utgör de enskilda gravarnas vårdar. Innan 1930-talet är de
resliga monument i granit. Vanliga former är obelisken och
bautastenen. Med mellankrigstidens bestämmelser om
maximihöjder blev de låga och breda, vanligen med
klassiserande drag i form av kolonner eller tempelgavlar.
Titlar är vanligt förekommande på dessa vårdar. De flesta
har haft grusbädd och stenram, idag är det endast ett fåtal
bevarade. Påfallande många med järnstaket finns dock
kvar. De allmänna gravarnas vårdar är enkla och av litet
format, föga mer än en halvmeter. Vanligaste materialet
är svart granit. Små strama liggare är vanliga vid sidan av
de resta vårdar som i form anspelar på de enskildas. Av
en äldre generation trävårdar återstår idag bara en. Från
efterkrigstiden fram till idag dominerar låga vårdar av
enhetligt format, ofta med rygghäck. Ljus granit är det
vanligaste materialet och variationerna i utformning små.
1900-talets låga vårdar är alla hämtade ur de kataloger som tillhandahölls av det begränsade antalet
stenhuggarindustrier.

Beskrivning av enskilda kvarter
Kvarter A
Allmän karaktär
Som kvarter A definieras här den rad av enskilda gravar som sträcker sig längs med norra
kyrkogårdsmuren, slänten mot östra utvidgningen, raden på ömse sidor om södra slänten och
sanatoriegraven i väster. Överlag rör det sig om påkostade familjegravar från decennierna kring förra
sekelskiftet, varav de flesta mist sin grusbädd. Raden i norr har en rygghäck av syren.

Gravvårdstyper
Den vanligaste gravvårdstypen är en bautasten av grå granit, följt av vinkelbrutna resta hällar av polerad
svart granit. Några av dem har utpräglad jugenddekor. Det finns även inslag av låga vårdar från 1930-
talet och framåt. Den äldsta vården på kyrkogården är av kalksten och rest 1863 över A M von
Krusenstjerna och hennes make M G Hammarskjöld. Kvarterets mest påkostade grav är den Nordenskjöldska i sydöstra hörnet. Inom en kvadratisk grusbädd
med lågt järnstaket reser sig två flata obelisker över
överstelöjtnanten O H Nordenskjöld (död 1888) och översten
Gustaf Nordenskjöld (död 1902) med makor. Nedanför dessa
finns ett litet marmorkors över två barn. Kvarterets andra
järnstaket tillhör hemmansägaren A P Svenssons grav från 1908.
Järnstaketet kring brukspatronen C V Sjögrens och Ulla
Hammarskölds granitkors från 1882 är borttaget i sen tid. Norra
sidans enda bevarade stenram tillhör handlanden S A Petterssons
familjegrav från 1908. Dess breda grusbädd omges av en
välartikulerad cementram, vid vars kortsidor cypresser växer.
Själva vården utgörs av en flat obelisk i polerad svart granit. I
södra raden nedanför den gamla kyrkogårdens gräns finns fyra
grusbäddar. Den västligaste är den mest påkostade på hela
kyrkogården och tillhör A F Danielssons familjegrav. Ur en
kraftfull ram i ljus granit reser sig en vård från 1927 i stram
jugend. Handlanden G E Carlgrens vård från 1925 omges av ett
järnstaket. Resterande två grusbäddar är från 1930-talet och
liksom sina vårdar av slipad svart granit. Den mest personliga
vården är rest av församlingen 1891 till minne av J A Vangler, vilken offrade livet vid åsknedslag i
kyrktornet. I vårdens krön är en relief med stiliserade blixtar. Särpräglad är även den altarliknande
vården i grå granit över makarna Lindahl från 1913. Flera titlar finns på vårdarna. De vittnar om olika
hantverk och befattningar: smedmästaren, apotekaren, kronojägaren, stationsinspektören, trumpetaren,
nämndemannen, kyrkovärden, gjutmästaren, landsfiskalen samt folkskolläraren och organisten.
Hemmansägaren är vanligaste titeln. Över komminister J P Ljung finns en liten vård av svart granit med
polerad jugenddekor, rest 1872 av barn och församlingsbor. En annan intressant, likartad vård är rest
över predikanten Fritiof Nilsson 1889, bördig från Hudiksvall. Av särskilt intresse är Hässleby
sanatoriums gravplats. I dess mitt reser sig en närmast tre meter hög bautasten av röd granit med
inhugget bibelord. I marken är fem öst-västliga rader av små granitliggare från åren 1909-86 över
patienter. Dessa är enkla i utformningen. Ett undantag utgör marmorhällen över en officer i
Frälsningsarmén.

Kvarter B
Allmän karaktär
Med kvarter B avses den öppna ytan direkt öster om koret och den smala remsa som löper norr om koret.
Kvarteret består av allmänna linjegravar i nord-sydliga rader med vårdarna vända mot öster. Vårdarna
står glest och i den östra hälften är det nästan tomt. Mot kvarter C är en gång av betongplattor. Ännu på
1940-talet upptogs hela ytan av de en gång så vanliga trävårdarna. Strängen i norr består av barngravar
med enbart liggare i två rader.

Gravvårdstyper
Vårdarna är i liten skala, sällan högre än en halvmeter. Materialet är vanligen grå granit och formerna
anspelar på mer påkostade vårdar. En stor mängd är små liggare i svart granit med föga dekor, framför
allt på barngravarna. På dessa står oftast endast förnamnet. Barngravsvårdarna är 16 till antalet och
härrör från 1918-27. De övriga är från 1907-21. Den enda trävården som bevarats är från 1914 och rest
över soldaten Samuel Ström. Titlar förekommer i övrigt inte. Det låga antalet vårdar, endast ett 20-tal,
koncentrerade till östra delen kan förklaras med att övriga var av trä och har ruttnat bort. Dessa var också
de äldsta.

Kvarter C
Allmän karaktär
Med kvarter C avses det östliga rektangulära kvarteret på kyrkogårdens
äldsta del. Området präglas helt av efterkrigstidens rygghäckskantade
rader med låga vårdar. De tre dubbla raderna sträcker sig från norr till
söder. Ursprungligen torde kvarteret ha varit en del av allmänna linjen.
Den äldsta allmänna linjen öster om sakristian med
barnkvarter norr om långhuset.

Gravvårdstyper
Kvarteret består uteslutande av låga rektangulära granitvårdar från 1965-72. Ett flertal av dem är
familjegravar. Ett fåtal bär titlar: inspektor, lantbrukare, hemmansägare, fabrikör, ingenjör. Endast en
äldre vård finns kvar. Det är en liten vinkelbruten sten av polerad svart granit från 1930, rest över en
hemmansägare. Typen påminner om allmänna linjens vårdar och skulle kunna indikera kvarterets äldre
historia. Ett stort antal vårdar av samma typ från 1910-40-talen finns bevarade i norra hörnet av
kyrkogården.

Kvarter D - J
Allmän karaktär
Med kvarter D-J avses den södra
utvidgningen från 1909. Det är
rektangulära kvarter med öst-västlig
sträckning. Varje kvarter har fyra nordsydliga
dubbla rader med små tvärgångar
mellan. Det rör sig främst om enskilda
familjegravar. I varje hörn av kvarteren är
ett träd planterat, lind och lönn. I kvarter
D och I finns rader med rygghäckar.
Kvarter J sträcker sig längs södra muren
och består av korta nord-sydliga dubbla
rader med rygghäckar av tuija.

Gravvårdstyper
Vårdarna är överlag låga och breda. De
äldsta vårdarna är från 1927 och befinner
sig i kvarter D:s västra del, de yngsta i
kvarter I och M. Bland de äldre är svart
granit det dominerande materialet, bland
de yngre ljusare sorter. Vårdarnas formspråk är i de flesta fall mer eller mindre klassiserande.
Tempelgavlar, kolonner och pilastrar är vanlig rekvisita. Bland de äldre familjegravarna finns
storskaliga, breda vårdar som utgjort sida till en grusbädd med stenram. Ibland har de flyglar. Särskilt
påkostad är den över ingenjör Hesselgren med fru från 1939. Överlag så har gravarna haft grusbädd och
stenram. Idag återstår bara fyra rader i kvarter H med detta. Dessa daterar sig från 1950-talet. De enkla
låga vårdarna och polerade stenramarna är av grå granit. Ytterligare en grusbädd har fabrikör K
Anderssons familjegrav. Denna omges av en särdeles påkostad inramning som närmast hör hemma på en
stadskyrkogård. En kraftfull kätting av gjutjärn bärs upp av än kraftigare, räfflade stolpar i samma
material. I grusbädden är en järnplatta med namn och relief av ett fällt träd. Titlar är vanligast bland de
äldre vårdarna. Tre trävaruhandlare vittnar om den stora industrin och handeln med trävaror på orten. Om
andra aspekter minner källarmästaren, kronojägaren, stationsinspektören och brukstjänstemannen. Andra
titlar speglar vanliga förtroendeposter som nämndemannen och kyrkovärden. Smeden J A Andersson har
ett klöverbladskors i gjutjärn från 1927. En liten vård från 1943 minner om en trotjänare vid
Mariannelunds praktiska skola.

Kvarter K - M
Allmän karaktär
Med kvarter K-M avses de tre kvarter som upptar den östliga delen av kyrkogården, tillkommen kring
1920. Dessa kvarter har till varierande del kvar karaktären av allmän linje. Mest tydligt är detta i L. M är
något osäkert. Till K räknas även en rad med barngravar längs östra kyrkogårdsmuren. Vårdarna står i tre
nord-sydliga, dubbla rader, i L och M med rygghäckar.

Gravvårdstyper
De bevarade vårdarna från allmänna linjen är överlag småskaliga resta vårdar av svart granit. I kvarter K
är det enbart några spillror kvar. Resten av vårdarna daterar sig från 1967 fram till idag och speglar
efterkrigstidens låga vårdar. De spridda vårdar som återstår är från 1923-1935. En säregen vård från 1928
är tidstypisk med rökmoln av slocknad brasa i relief. Flera vårdar återfinns sannolikt bland de borttagna i
kyrkogårdens norra hörn. Raden med barngravar vid muren består av vårdar från 1932-91. Bland de
äldre är det mest enkla liggare samt några små
marmorkors. Det är ovanligt att raden fortsatt
brukas på samma sätt in i vår tid. Det mest
sammanhållna allmänna kvarteret är L med vårdar
från 1934-46. I kvarter M är dateringen 1949-56,
men karaktären är mer uppblandad med vårdar över
makar m.m. Till M räknas här några mer påkostade
vårdar från 1932 och framåt vid muren i söder.
Titlar är ovanligt bland allmänna linjens vårdar.

Nya kyrkogården och minneslunden
Allmän karaktär
Nya kyrkogården tillkom 1970 och präglas av sin tids ideal. Rätvinkliga
häckar av oxbär och berberis uppdelar kyrkogården i mindre rum med
nord-sydliga dubbla rader av låga vårdar med rygghäck. Mellan raderna
löper tvärgångar av betongplattor. I kyrkogårdens nordöstra ände är en
minneslund i anslutning till ingången. Norr om en öppen yta står ett
stort kors av kopparstänger från 1970 och invid detta en murad damm
med stenblock från 1987. Kring detta växer diverse prydnadsbuskar och
som fond en oxbärshäck. I en utkragning norr härom är ett litet
gravkvarter som vetter mot en aldrig genomförd utvidgning längs
kyrkogårdens östra sida. Detta lilla kvarter är nästan outnyttjat.

Gravvårdstyper
Vårdarna är av efterkrigstidens låga typer. Materialet är nästan
genomgående grå granit, vilket skapar ett mycket uniformt intryck.
Vårdarna är från 1972 till idag. Längst i nordväst är ett kvarter med
strama liggare från 1970 till idag.

Bårhus
Bårhuset är uppfört 1944 efter ritningar av
arkitekt Johannes Dahl, Tranås. Det är en
rektangulär byggnad vänd mot väster. Sockeln är
klädd med granitskivor, väggarna är slätputsade
och vitkalkade. I öster är en pardörr med rombisk
ekpanel och smidda dörringar. Porten har en
utkragande omfattning och trappa av granit. I norr
och söder är rundbågsfönster och i östgaveln ett
rundfönster. Byggnaden har likkällare med
nedgång från väster via granittrappa med
järnstaket och panelklädd pardörr. Det branta
sadeltaket är täckt med kluven och tjärad spån
samt har på östgaveln ett kors på kula.