DALBY KYRKA

Dalby kyrka är vackert belägen på en udde i sjön Ekoln söder om Uppsala. Kyrkan består av ett rektangulärt långhus med ett smalare kor i öster och vidbyggd sakristia i norr. De vitputsade murarna är av natursten förutom koret som är av tegel och de står under ett sadeltak belagt med skiffer i vitt och grått som bildar ett effektfullt mönster. Taknocken pryds av två takryttare i tegel med kopparklädda spiror. Huvudingången är förlagd till sydmuren där även en medeltida korportal är bevarad. Ett vapenhus, kanske senmedeltida, har stått utanför huvudingången. De äldsta partierna är från 1200-talet och då byggdes här en kyrka med ett kor, smalare än långhuset. Av denna äldsta kyrka kvarstår norra och södra långhusmurarna i väster fram till sakristian. Någon gång under folkungatiden, 1250-1350, utvidgades kyrkan åtminstone mot söder och öster. Nuvarande västgaveln är senare. Det gamla östpartiet revs, och ett nytt kor uppfördes i samma bredd som långhuset. Samtidigt torde korportalen ha byggts och sannolikt även den nuvarande ingången i långhusets sydvästra del, fast åtminstone denna portal utvidgats senare. Samtidigt med koret torde sakristian ha byggts och i dess ena vägg är en runsten inmurad. På 1400 talet erhöll kyrkorummet tegelvalv som mot slutet av seklet dekorerades med kalkmålningar. De tillskrivs Albertus Pictor och hans verkstad. År 1659 vidtog baron Knut Posse på det närbelägna godset Hammarskog omfattande byggnadsåtgärder. Posse var kyrkans patronus. Nu tillkom det nuvarande, stjärnvälvda koret som även fungerade som ett gravkor åt ätten Posse. Under golvet byggdes en gravkammare. Alla kalkmålningar överputsades. Den fasta inredningen utbyttes. Under 1700-talet förstorades fönstren. År 1845 skedde genomgripande förändringar. Långhuset gjordes mindre och nuvarande västgaveln byggdes. Valven i långhuset revs och ersattes av ett tunnvalv i trä. Vid en renovering 1901-02 fick kyrkan en prägel både exteriört och interiört av nationalromantik. Vapenhuset revs. Fasaderna erhöll dekorativputsornam entik. Takryttarna och skiffertaket tillkom. Den fasta inredningen omm ålades liksom taket i ljust grönblått, väggarna smyckades med schablonmönster, bänkarna ändrades. 1958 återfick kyrkans interiör något av 1600-talets utseende genom att färgsättningen ändrades och väggarna åter vitkalkades. Några medeltida kalkmålningar framtogs dock.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996-1999

Kyrkan består av ett rektangulärt långhus som i väster rymmer förstuga och orgelläktare. I öster finns ett kvadratiskt kor med intilliggande sakristia. Koret är något smalare än långhuset. Väggarna är utförda av gråsten i långhuset, spritputsade och med blinderingar i slätputs, bl a två latinska kors i västra gaveln och omfattande mönster kring ingången i väster. Korets och sakristians väggar är av tegel. Grunden är slätputsad. Fasaderna är sedan 1959 avfärgade i gråbruten vit kulör. Iögonfallande i fasaden är de två runstenarna. I sakristians östra vägg finns en komplett runsten och i långhusets södra vägg finns mellan fönstren fragment av ytterligare en. Taket är ett sadeltak täckt med ett zickzackmönstrat skiffertak. Taket samt takbärningen är från 1902 års restaurering. Rännor, stuprör och övriga plåtarbeten är utförda av koppar. Kyrkan har aldrig haft något torn och har idag inget vapenhus, däremot finns två takryttare. De har båda nedre partier av tegel, över en gördellist finns vitputsade partier som kröns av huvar och spiror klädda med kopparplåt.

Kyrkogården omges av en traditionell kallmurad gråstensmur. Vid ingången från söder finns ålderdomliga smidesgrindar som är upphängda i vitputsade grindstolpar av tegel. Kyrkogården är till största del präglad av senare tiders gravskick med grästäckta gravar men stenomgärdade grusgravar finns. Trädbeståndet är varierat. Lind, björk, ek, lönn samt senare tiders barrväxter är representerade. Kyrkogården har 1902 förstorats mot söder, klockstapeln stod tidigare utanför muren.

Klockstapeln är en mäktig byggnad med svängda takfall, helt inklädd med spån. Det finns två klockor. Dels storklockan som omgjöts och förstorades 1656, dels lillklockan från samma årtal men som spräcktes och gjöts om år 1794. Bygget av klockstapeln bekostades av Knut Posse på 1660-talet. Den åskhärjades 1721 och därefter följde större reparationer som dock inte gjordes förrän 1737. Därefter har klockstapeln inte genomgått några genomgripande förändringar

Kyrkan består av ett rektangulärt långhus som i väster rymmer förstuga och orgelläktare. I öster finns ett kvadratiskt kor med intilliggande sakristia. Koret är något smalare än långhuset. Väggarna är utförda av gråsten i långhuset, spritputsade och med blinderingar i slätputs, bl a två latinska kors i västra gaveln och omfattande mönster kring ingången i väster. Korets och sakristians väggar är av tegel. Grunden är slätputsad. Fasaderna är sedan 1959 avfärgade i gråbruten vit kulör. Iögonfallande i fasaden är de två runstenarna. I sakristians östra vägg finns en komplett runsten och i långhusets södra vägg finns mellan fönstren fragment av ytterligare en. Taket är ett sadeltak täckt med ett zickzackmönstrat skiffertak. Taket samt takbärningen är från 1902 års restaurering. Rännor, stuprör och övriga plåtarbeten är utförda av koppar. Kyrkan har aldrig haft något torn och har idag inget vapenhus, däremot finns två takryttare. De har båda nedre partier av tegel, över en gördellist finns vitputsade partier som kröns av huvar och spiror klädda med kopparplåt.

Kyrkogården omges av en traditionell kallmurad gråstensmur. Vid ingången från söder finns ålderdomliga smidesgrindar som är upphängda i vitputsade grindstolpar av tegel. Kyrkogården är till största del präglad av senare tiders gravskick med grästäckta gravar men stenomgärdade grusgravar finns. Trädbeståndet är varierat. Lind, björk, ek, lönn samt senare tiders barrväxter är representerade. Kyrkogården har 1902 förstorats mot söder, klockstapeln stod tidigare utanför muren.

Klockstapeln är en mäktig byggnad med svängda takfall, helt inklädd med spån. Det finns två klockor. Dels storklockan som omgjöts och förstorades 1656, dels lillklockan från samma årtal men som spräcktes och gjöts om år 1794. Bygget av klockstapeln bekostades av Knut Posse på 1660-talet. Den åskhärjades 1721 och därefter följde större reparationer som dock inte gjordes förrän 1737. Därefter har klockstapeln inte genomgått några genomgripande förändringar