Älvkvarn

Ur N.E. Hammarstedt, Svensk forntro och folksed i ord och bild, Häfte I, Stockholm 1920, s. 9:
"Älvkvarn eller trollsten från Kyrkskogsbärgaren, Över-Grans socken, Håbo härad, Uppland. [...] Helt naturdanad sten med anfrätta fördjupningar mellan upphöljda kvartsådror. [...] Om denna sten, som legat helt nära den till kyrkan ledande gångstigen, har socknens gamle klockare lämnat följande upplysningar: 'Under min 27-åriga vistelse i Gran har jag många gånger närmat mig honom och funnit honom i sina fördjupningar, som äro omkr. 40, insmord me dåtskilliga fettaktiga ämnen såsom talg, ister, smör m.m. Ibland hava där legat små kopparslantar - både gamla mynt och nya, såsom halvören och ören -, vidare större och mindre kanppnålar o.s.v. Andra gånger åter har allt varit borttaget, troligen av smärre barn. Då jag nu undersökte honom, fanns ingenting av pänningar eller nålar, men det kändes något fettaktigt i fördjupningarna. Dylika stenar kallas i dessa trakter än trollstenar, än offerstenar, än älvkvarnar'. Ant. av dr A. Hazelius i Nord. Mus. arkiv."

Ibid s. 5:
"Älvkvarnar kallar allmogen i några av Sveriges mellersta landskap (Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke) dels små i stenblock, stenhällar eller bärg fordom av människor utholkade eller ock av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformiga fördjupningar, i vilka offer, framförallt av osaltat fett men även av mässings-knappnålar och mindre mynt bragts eller bringas åt älvorna, dels ock de lösa stenar i sin helhet, i vilka dylika håligheter förekomma. De av människohand utförda groparna likna dylika å gravar från sten- och bronsåldern och å hällristningar från sistnämnda kulturskede. Offringen skedde vid soluppgången eller solnedgången, hälst på torsdag. Från ett och annat håll förmäles, att man även offrat små dockor förfärdiga av klutar från den sjukes kläder (Hyltén-Cavallius, Wärend och Wirdarne, d. 1, 1864, s. 144 ff.).

Då även några av Sveriges mellanlandskap och särskilt Uppland, inom vars sydvästra del denna forntro i särdeles hög grad bibehållit sig, genom senare års undersökningar visat sig äga hällristningar från bronsåldern med skeppsbilder och gropar, låter det tänka sig, att den med dylika förbundna kulten där råkat fortleva, ehuru den på andra håll av vårt land, varest samma slags fornlämningar dock rikligare förekomma, sen länge försvunnit. Insmörjningen med fett förklarar i så fall, huru dylika gropar kunnat anbringas även på vertikala stenytor, såsom stundom är fallet i megalitiska gravar. En och annan gång ha offerhällar av här ifrågavarande slag senare blivit använda till runstenar. Vid Foksta i Hagby socken i Uppland finnes t.ex. en dylik sten. Den har inemot tjugu gropar. I början av 1700-talet smordes ännu dessa gropar med fett. Visserligen befanns runstenen då liggande, men den måste dessförinnan ha varit rest, och här föreligger således ett exempel på fortfarande använda offergropar å vertikal stenyta. Liksom även av andra skäl kommer man på grund av älvkvarnarna till den slutsatsen, att med älvor, alfer, ursprungligen avsetts de dödas väsen, och att älvkulten är en till naturkult urartad ankult, ungefär på samma sätt som deras offerstenar från grifthällar med konstgjorda urgröpningar småningom ersatts av stenar med naturdanade fördjupningar."