ORE KYRKA

re socken präglas av vida skogar, myrmarker, samt odlingsmarker i anslutning till ett system sjöar. Svedjebruk och fäbodväsende har präglat socknens näringar i århundraden. På 1700- och 1800-talen utvecklades Dalfors och Furudals järnbruk, jämte en rad kalkbrott. Tillkomsten av Järnvägen Orsa - Bollnäs på 1890-talet påskyndade industrialiseringen.

Bygden var befolkad redan under stenåldern men namnet Ohret omnämns första gången i ett dombrev år 1325. Äldsta församlingsbyggnaden lär ha varit ett timrat kapell, uppfört på 1440-talet i byn Arvet.

Troligen i början av 1500-talet uppfördes istället ett kapell i sten, på en udde vid Oresjön, strax norr om dagens kyrka. Platsen var strategiskt vald, eftersom flertalet församlingsbor levde i byarna runt sjön, som var den naturliga förbindelselänken. Redan i slutet av 1500-talet utvidgades kapellet som fick putsade fasader och tegelornerade gavlar, under sadeltak med hög resning. År 1607 frigjorde sig Ore från moderförsamlingen Orsa, bildade egen församling och fick då begravningsrätt. En kyrkogård anlades vid Lukohol.

Ore nya kyrka byggdes 1870-1874, invigdes den 24 juni 1874 men togs i bruk redan två år tidigare. Den uppfördes efter ritningar av slottsarkitekt Ludvig Hawerman, som även ritade Boda och Siljansnäs kyrkor, samt Härnösands domkyrka. Siljansnäs utgjorde förebild för Ore kyrka, och uppfördes dessutom av samme byggmästare: Björk Anders Jonsson.

För mer historik se kyrkan/kyrkobyggnaden samt bifogad PDF.

Anläggningen består av en Kyrka belägen på en kyrkogård/begravningsplats, samt ytterligare två begravningsplatser som tillhör kyrkan men som ligger straxt utanför kyrk tomten.

Tre begravningsplatser är knutna till kyrkan. Den äldsta, på kyrktomten, tillhörde det tidigare kapellet och hör samman med socknens bildande i början av 1600-talet.
Den ersattes av en ny på 1870-talet, också i anslutning till kyrkan.
År 1928 utökades den gamla kyrkogården på Lukohol, ovanför prästgården, mot söder vid vägen till Dalbyn dvs. sydväst om kyrkan i ett skogsparti.

Det gamla bårhuset (gravkapellet) uppfördes på 1890-talet och ombyggdes 1942 efter program av arkitekt Karl Martin Westerberg.

Kyrkogården kring kyrkan inhägnas i sina äldre delar av en kallmurad stenmur, vars äldsta del härrör från 1920-talet medan dess södra utvidgning i tillkom på 1930-talet. Kyrkogården utvidgades ytterligare 1973, mot väster. Den nya delen saknar inhägnad och avgränsas mot norr av sjöstranden, mot öster av en befintlig stenmur som tillhör den äldre delen och i söder och väster av låga häckar. Den indelas av en planterad allé som leder från parkeringsplatsen i väster till tornets portal. Kvarteret söder om allén är ännu oexploaterat. Gravkvarterens gräsytor indelas av dels grusgångar och dels av låga häckar som har vinkelräta planteringar. Norr om kyrkobyggnaden, mot en liten udde inhägnad med smidesstaket, ligger familjegraven över brukspatronsläkten Clason i Furudal. Över gravkammaren står en sarkofag av gjutjärn i empirestil uppställd på en fotställning med sockel och järnluckor; en symbol över brukets produkter och familjens ställning.

Medeltida socken. Enligt obekräftad tradition skall den nuvarande kyrkplatsen föregåtts av ett eller flera träkapell på annan plats i socknen. Den första säkert kända kyrkan i Ore, som innefattade medeltida partier, stod dock på den befintliga kyrkans plats.

I: Medeltidskyrkan, som revs 1872, är känd utifrån äldre avbildningar. Byggnadskronologin är dock oviss. En större ombyggnad omtalas i dokument 1570. Den var murad av sten och bestod, fullt utbyggd, av ett rektangulärt långhus med sakristia i norr och vapenhus i söder. År 1595 murades tre valv i kyrkan. Sakristian vidgades 1688. Vid Nils Månsson Mandelgrens besök i kyrkan 1871 kunde han skymta fragment av målningar under valvens spruckna putslager.

II: Den nuvarande stenkyrkan uppfördes 1869-74 efter ritningar av arkitekt Ludvig Hawerman och under ledning av byggmästare Björk Anders Jonsson från Vikarbyn. Den består av ett treskeppigt långhus med ett halvrunt korutsprång (inrymmer en med skrank avdelad sakristia), vapenhus i söder och norr samt torn i väster.

Kyrkans vitputsade fasader livas av pilastrar och rundbågsfriser, samt uppbryts av höga, spröjsade rundbågsfönster. Tornet har rundbågade ljudgluggar och avslutas med sidogavlar och spira. Långhuset täcks av ett sadeltak, liksom vapenhusen; korabsiden har ett konformat tak. Ingång sker från tornets västsida samt i norr och söder, via vapenhusen.
Det ljusa, treskeppiga kyrkorummet karakteriseras av de slanka knippepelare av gjutjärn som bär upp mittskeppets tunnvalv; sidoskeppen har plana tak. Korabsidens hjälmvalv vilar på en konsollist. Altaruppsatsen, försedd med förgyllda akantus sniderier och änglaskulpturer, är tillverkad 1706 av den tyske bildhuggaren Hans Daniel Kortz, Stockholm. Predikstolen är från kyrkans uppförandetid, medan ljudtaket härstammar från den gamla predikstolen, utförd 1647 av Peter Snickare. Dopfunten, i bodasten, är huggen av den tyske bildhuggaren Simon Hack 1669.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.