Sedan år 1788 hade Sverige legat i krig med Ryssland utan att något avgörande ännu nåtts.
1790 års sjötåg hade i början av juni månad tagit en mycket oroande vändning i det att Sveriges hels sjömakt - såväl örlogsflottan, förd av hertig Carl, som skärgårdsflottan (benämnd arméns flotta), förd av Konung Gustaf III personligen - låg instängd i Viborgska viken av ryssarna, vars flottor spärrade alla de tre inloppen till denna. Eftersom viken låg inom ryskt område var proviantering från stränderna omöjlig, och i slutet av månaden började provianten att tryta. Ryssarna hoppades att hungern snart skulle tvinga den svenska flottan till kapitulation utan strid. Men den svenske flaggkaptenen (=stabchefen) O. H. Nordenskjöld hade utarbetat en plan för en överrumplande utbrytning ur den ryska spärren. Emellertid hade motiga vindar hindrat dess genomförande. Men natten till den 3 juli blåste äntligen den efterlängtade nordostliga vinden upp och kungen beslutade att planen skulle genomföras.
Efter att en del av skärgårdsflottan utfört ett skenanfall för att avleda uppmärksamheten satte örlogsflottan, som legat till ankars spärrande den mittersta farleden (huvudfarleden), segel i gryningen. Denna segelsättning skedde fullkomligt överrumplande eftersom seglen hade beslagits med s.k. stotgarn som brast vid ryck i linorna. Därigenom kunde den på flera kilometers avstånd synliga vanliga seglsättningen med besättningens äntring "till väders" undvikas. Därför dröjde det också flera timmar innan man på den ryska huvudflottan kom igång med motåtgärder.
Den svenska örlogsflottan rundade efter segelsättningen grundbanken Kulta Matala, som skiljer huvudfarleden från den västra farleden. Parallellt med örlogsflottan seglade och rodde skärgårdsflottan. Den västra farleden spärrades av en tvärs över densamma för ankar liggande rysk eskader om 5 linjeskepp och 1 fregatt, som öppnade en livlig eld mot de anseglande svenskarna. Våra tätfartyg och örlogsflottans 62-kanoners linjeskepp "Dristigheten (överstelöjtnant Johan Puke) och skärgårdsflottans 32-kanoners fregatt "Styrbjörn" (Överstelöjtnant Viktor von Stedingk) genombröt spärren kl. 7.30, varvid ryssarna av deras bredsidor fick kraftigt svar på sin välkomsthälsning. Fartyg efter fartyg följde efter, överösande med sin eld de ryska skeppen, som blevo mer och mer sönderskjutna. Utbrytningen artade sig sålund till en glänsande framgång. Tyvärr minskadedes denna emellertid avsevärt av en inträffande katastrof. Avsikten var att som avslutning låta en brännare antända de ryska skeppen. Detta uppdrag sköttes emellertid så tafatt, att den i stället antände det svenska linjeskeppet "Enigheten". Fregatten "Zemire" sögs även in i elden och de tre fartygen flögo i luften. Katastrofen stannade ej vid detta, ty genom den starka rökutvecklingen vid explosionen blev sikten så försämrad, att flera fartyg gick på grund. Örlogsflottan förlorade sammanlagt 7 linjeskepp och 3 fregatter.
Även skärgårdsflottan led förluster, dock ej större, än att de kunde ersättas av de förstärkningar som väntade den vid Svensksund, där denna flotta efter utbrytningen samlades och där den sex dagar senare vann sin glänsande, krigsavgörande seger.
Detta diorama avser att illustrera utbrytningens inledningsfas. Det är komponerat och tillverkat av kapten Patrik de Laval. Fonden och sjön har utförts av hans bror överstelöjtnant Georg de Laval.
Gustaf III hade på våren och försommaren 1790 låtit flottstridskrafter framtränga mot öster för att demonstrera så nära Petersburg som möjligt. Meningen var att kejsarinnan (Katarina) inför hotet om en svensk landstigning nära sin huvudstad skulle förmås söka fred. I juni månad hade örlogsflottan under hertig Karl och arméns flotta under Gustaf III framträngt till Viborgska viken, där de blivit blockerade av den ryska örlogsflottan. Vinden hade de sista veckorna omöjliggjort utbrytningsförsök och vattnet och provianten började tryta.
Den 3 juli 1790 företages utbrytningen ur Viborgska viken, vilken efter en lyckosam upptakt höll på att sluta med en katastrof för flottorna. Örlogsflottan förlorade under operationen 7 skepp och 3 fregatter dvs ungefär 1/3 av sin styrka och drogs omedelbart tillbaka till Sveaborg. Skärgårdsflottan klarade själva utbrytningen utan större förluster, men upphanns till sjöss av ryska fregatter och tvangs i stor utsträckning stryka segel. Den friskande vinden gav dock de flesta fartygen möjlighet att smita igenom, och denna flotta vann under konungens befäl blott några dagar senare, 9 juli, i Svensksund en lysande seger över den ryska skärgårdsflottan.
Denna seger ledde omedelbart till att fredsförhandlingar inleddes. Freden slöts i Värälä den 14 augusti och innebar status quo.
Källa: Jonas Berg
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
