Fartygsmodell

Modellen har av tradition betraktats som föreställande ostindiefararen LOVISA ULRIKA. Detta är inte direkt fel, men i sitt nuvarande skick föreställer den faktiskt det linjeskepp som denna ostindiefarare ursprungligen avsågs bli. Skeppet byggdes på Djurgårdsvarvet i Stockholm och sjösattes våren 1763. Det avsågs få namnet PRINSESSAN SOFIA ALBERTINA. Skeppet såldes till Ostindiska kompaniet 1763. År 1789 återköptes det till flottan och sjönk med stor manskapsförlust 1790. Skeppet ska inte förväxlas med 70-kanonersskeppet LOVISA ULRIKA från 1745.
(Källa: Jan Gletes rapport från 1993: "Äldre fartygsmodeller vid statens Sjöhsitoriska museum, Rapport från undersökningen 19891990)

"Fartyget var planerat som ett 50 kanoners linjeskepp, och bygget påbörjades 1757 på Djurgårdsvarvet i Stockholm, men brist på pengar gjorde att arbetet gick långsamt framåt. Det avsågs få namnet Prinsessan Sophia Albertina. Skeppsbyggmästare var Harald Sohlberg. 1763 anhöll Svenska Ostindiska Compagniet om att få överta skeppet, vilket beviljades. Back och halvdäck byggdes samman till ett fluschdäck, så att det mellan stormasten och fockmasten endast fanns en lucka överlagd med trall. Hyttdäcket blev också större. Det nedre kanondäckets kanonportar byggdes delvis igen, med undantag av vad som eventuellt kunde behövas vid lastning. Som ostindieskepp mätte hon 44,1x11,1 m, och hade ett djupgående på 5,85 m. Lovisa bestyckades med 1624 kanoner samt en del kamouflagekanoner i trä, 40 musköter, 8 bössor, 40 pistoler, 20 bajonetter, 40 värjor, 8 sablar, 75 handgranater och 12 brännare. Besättningen uppgick till 140 man. Sin första resa i compagniets tjänst anträdde hon 1766 och 1783 anlände hon till Göteborg på sin sista resa som ostindiefarare.

Som Ostindiefarare på 380 läster (efter 1778: 361) med 24 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 16/12 1766 16/6 1768
Kapten: Mathias Holmers
Superkargörer: Gustaf Tham, Joh. Fredr. Pettersson (kvar i Kanton 1768)
4:e styrman Mauritz Salomon von Krusenstierna skrev en journal som finns bevarad.

2:a resan, till Kanton, 9/1 1772 1/6 1773
Kapten: Sven Olbers
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl H. Rappe

3:e resan, till Kanton, 7/3 1779 21/6 1780
Kapten: Jonas Israel Ekman
Superkargörer: H.W. Hahr, George Johan Conradi (kvar i Kanton)

4:e resan, till Kanton, 21/12 1781 23/7 1783
Kapten: Petter Pettersson
Superkargörer: H.W. Hahr, Johan Dassau

1786 inköpte kronan det då ganska slitna fartyget för 3 850 Riksdaler Banco. Våren 1790 dimensionerades skeppet om på varvet Viken och förbyggdes till ett tvådäckat 60-kanoners linjeskepp med skarp undervattensform och grova skrovsidor. Skrovet tjärmålades och akterspegeln smyckades med figurmålning och skulpturer. Några grundligare reparationer gjordes dock aldrig och fartyget blev aldrig färdigutrustat. Lovisa Ulrica införlivades därefter med västkusteskadern. Skeppet förliste 1790 utanför Vinga vid transport av kanoner då hon kryssade söderut. Efter en genomvindsvändning till styrbords halsar uppkom en läcka förut om babord och skeppet började vattenfyllas. Man pumpade, avfyrade nödskott och hissade flaggan i schau. Sedan vände man med vinden och satte kurs mot land. Då hon kom att få slagsida åt babord och ligga djupt i fören gavs order om att bryta upp kobryggan, kasta de förliga kanonerna och ankarna överbord samt sätta ut barkassen och åttahuggaren. Order gavs även om att flytta kanoner från fören till aktern och från babords sida till styrbords. Det var emellertid svårt att få manskapet, som drabbats av panik, att samla sig och lyda order. Barkassen kom aldrig i vattnet, och när fartyget krängde över så pass att vattnet strömmade in genom kanonportarna stormade manskapet till åttahuggaren, som blev så full att en blockbult sprang under nerfirandet, varpå båten kantrade. Befälen lämnade i hemlighet fartyget i en slup vid aktern, och kunde i säkerhet se på när Lovisa Ulrika, mindre än en timma efter det att läckan uppstått, kantrade och sjönk med man och allt. Slupar från närliggande fartyg skyndade till och räddade sammanlagt 84 man av den närmare 400 man stora besättningen. Officiellt uppgavs att läckan förmodligen berodde på att lasten av kanoner, som stuvats i fören, kommit i rullning under vändningen och slagit hål i skrovet, som var angripet av röta. Bidragande orsaker var säkert också att fartyget efter förstärkningen var för tungt i sig själv samt för tungt lastat, och hon delvis låg så djupt att de nedre kanonportarna, som bara var tillfälligt tätade, låg under ytan. Ett av befälen ombord var Jacob Kjerrmansköld som också tjänstgjorde i Ostindiska Kompaniet. Han var en av de överlevande." (Källa: Anders Larsson/Det Gamla Göteborg https://gamlagoteborg.se/2016/07/13/lovisa-ulrica/)

Modellen tillverkad av en person som tidigare tjänstgjort som timmerman ombord på Lovisa Ulrika. Namn och tillverkningsår okänt.