Fartygs-/båtlämning

Fartygslämning: Barkskepp

Händelseförlopp: I början av oktober 1910 låg Bardowie i Svartvik i Sundsvall och lastade 950 standards hyvlat virke av bästa kvalité avsett för Sydney i Australien. Resan gick bra tills hon kom till Ålands hav. En storm blåste upp på onsdagen den 13 oktober, vilken senare övergick till orkan och utgjorde stora problem för sjöfarten och ett flertal förlisningar ägde rum. Vid tolvtiden på natten mot den 14 oktober tog kapten Tygesen över vakten. Man hade då en fyr i sikte. Styrmannen som hade haft vakten de senaste fyra timmarna antog att det var Grundkallens fyrskepp. Kapten var dock av en annan åsikt och ansåg att det var Örskärs fyr och började gira ut från land. Nu rådde nordostlig orkan och undanmanövern gick inte som kaptenen beräknat. Klockan 02:30 på torsdagsmorgonen stod man mitt uppe på Högkallegrundet. När fartyget strandade brast storbram- och märsstången. Fartygets läge blev värre och värre med storluckorna i höjd med relingen och översköljande sjö. Besättningen, vilken till större delen bestod av unga, mellan 16-21 år, råkade i panik. Man fick order om att göra livbåten klar, men delar av besättningen var så skräckslagna att man struntade i kaptenens order och gjorde allt för att komma först i livbåten. Befälen försökte hindra att båten sattes ut för tidigt men nio man kastade sig i båten innan den var helt nerfirad, vilket fick till följd att den gick i vattnet lodrätt med fören först. Den slogs sönder mot skrovsidan med den första vågen som kom och till slut var det endast akteränden som hängde kvar i repet. Ombord på Bardowie började man genast kasta ut livbojar och rep. Endast en av de nio lyckades få tag i ett rep och ta sig ombord igen. Av de övriga åtta syntes inte ett spår.

Femton man stannade kvar ombord. De blev senare hämtade av Neptunbolagets ångare Belos och införda till Öregrund. Kapten stannade kvar ombord på fartyget. Bland de räddade fanns bland andra den enda svensken, mässpojken Martin Forsell från Sundsvall. Från Grundkallens fyrskepp utgick en motorbåt för att söka runt Gräsö för att söka efter de åtta saknade, dock utan resultat. Ett lik påträffades på Fogdö den 29 oktober som visade sig vara den tyske matrosen Vilhem Särchinger.

Belos gick ut igen på lördagen med pråmar för att försöka rädda lasten. Kapten som tillbringat natten ombord var vid det laget helt förkrossad. Belos kom tillbaka till Öregrund vid tolvtiden på söndagen med kapten, Besättningens tillhörigheter samt delar av inventarierna från Bardowie. Fartyget var då svårt skadat med nästan hela botten sönderslagen. Man hyste föga hopp om en bärgning men vissa förhoppningar om att kunna ta tillvara lasten.

Bärgningsarbetet fortgick till slutet av oktober med en arbetsstyrka på 70 - 80 man. Alla inventarier och hela provianten som enbart den hade ett värde av 6-7000 kronor fördes till Öregrund. Mer än halva lasten, ca 500 standards hyvlat virke, fördes på pråmar till Stockholm. Resten av lasten var vattenskadad och inte värd så mycket men man försökte bärga även den. Vid Belos besök den 31 oktober hade Bardowie blivit helt sönderslagen och delvis sjunkit, varför man ansåg att fortsatta bärgningsarbeten skulle bli alltför kostsamma och farliga. Under stormen på tisdagsnatten den 1 november sjönk Bardowie helt och den kvarvarande lasten täckte större delen av havet kring förlisningsplatsen.

Besättningslista: 15 man överlevde:
En av de överlevande var den ende svensken ombord: Magnus Forsell, Sundsvall.

8 man omkom:
J. C. Nielsen, Naestved, Danmark, jungman (kan vara Jacob Jensen=
Oscar Munk, Randers, Danmark, lättmatros
Fritz Wagner, Schweiz, lättmatros
K. Melan, Bergen, Norge, lättmatros (kan vara Konrad Holms)
Hans Paulsen, Ålesund, Norge, lättmatros
Ludvig Jörgensen, Tönsberg, Norge, kock
Wilhelm Särchinger, Tyskland, matros
John Lundblad, Kristinestad, Finland, jungman (kan vara Sundblad)

Status: Endast skrotrester

Övrigt: Efter stormen

Stormen bedarrat, havet lagt sig neder.
Höstliga kvällen sorgflorsslöjan breder.
Vågorna sjunga, de fallna, unga skeppsgossars vaggsång.

Tungt suckar skogen, kvällens timme svinner.
Näten i gistvallen mig om svepning minner.
Vågorna sjunga sorgsånger tunga, de fallna, unga skeppsgossars vaggsång.

Klar stiger månen över vikens vatten.
Sorgklädd står skogen i oktobernatten.
Furorna susa, böljorna brusa, de fallna, unga skeppsgossars vaggsång.

Stjärnorna tindra uppå himlabågen.
Lysa och glimma över kalla vågen.
Månstrålen bleka, dallrande smeka skeppsgossegraven.

Skeppsgossegraven, som i havet bäddas.
och utav vågens salta tårar bräddas.
bjuder den bleke ynglingen veke, lugn efter stormen.

Långt bort från moder, hem och syskonskara,
vaggas han sakta utav böljan klara.
Vågorna sjunga, de fallna, unga skeppsgossars vaggsång.

Diktad efter Bardowies förolyckande, av lärarinnan Anna Nordqvist i Norrboda, gift med sjökaptenen Adolf Nordqvist.