Järvsö kyrka

Kyrkobyggnadens exteriör har behållit sin strama nyklassicistiska gestaltning trots de
förändringar den genomgått. Byggnaden har idag gråfärgad sockel och däröver vitputsade fasader som genombryts av de rundbågiga fönstren och dörrar mitt på den östra, västra och södra fasaden. Långhuset täcks av ett svartmålat plåttak. Den åttkantiga tornlanterninen, som flyttades upp i början av 1930-talet och placerades på en ny kopparklädd tornhuv, kröns av ett klot och däröver ett högt kors, vilka båda är förgyllda.

Interiören präglas idag till stora delar fortfarande av 1958 års restaurering, som hade som mål att sammansmälta 1700- och 1800-talet med dagens krav. Det nuvarande stengolvet i gångarna och trägolven i bänkkvarteren samt den dekorativa förgyllda utsmyckningen på valvbågarnas kapitäl härrör från denna renovering. Korabsiden är försedd med sju nischer där sju reliefskulpturer utförda i marmorstuck kan beskådas. Absidens övre del har dock kvar mönstermålningen från 1892 års restaurering. Väggarna i kyrkorummet är i övrigt vitputsade och innertaken, som tillkom 1926, är utförda som kassettak målade i röd kulör.

I kyrkorummet kan sedan 1958 åter den praktfulla barockpredikstolen, som förfärdigats av Magnus Granholm 1772, samt altarringen från 1838 beskådas. Altarbordet, som utgörs av en kraftig skiva i brunröd Gustafsmarmor, tillkom vid renoveringen 1958 liksom den nuvarande bänkinredningen. Den nordöstra delen av kyrkorummet är sedan 1979 inredd till en Lillkyrka som kallas S:t Pers kapell med lösa stolar, altarbord och altarring inom det tidigare bänkkvarteret. Bänkarna som stod tidigare på detta ställe placerades då längs kyrkorummets väggar. Den nuvarande orgeln tillkom 1993, men fasaden är ett 1700-talsarbete som ursprungligen inrymde en Green och Stråhle orgel från 1754. I koret finns sedan 1974 en kororgel. Läktarens bänkar tillkom också vid 1950-tals renoveringen, i likhet med kyrkorummets belysning med stora takkronor i mittgången och lampetter längs väggarna och på pelarna. De äldre takkronorna fick då sina platser i sidoskeppen. Under läktarens västra del återfinns ett barnrum som 1958 byggdes som brudkammare. Kapprummen på var sida mittgången under läktaren tillkom också vid denna restaurering. Vapenhuset, med två trappor till läktaren på var sida huvudentrén, har genomgått få förändringar sedan 1958.

Sakristian, som är belägen i tornets bottenvåning har stengolv och vitputsade väggar samt innertak av trä. I sakristiegången mellan kyrkorum och sakristia finns en äldre järnbeslagen dörr bevarad. I sakristian finns skrud- och textilskåp samt toalett samt en äldre stensatt källare med nedgång via lucka från sakristian. I tornet finns ett arkivrum och ett museirum samt tre fungerande kyrkklockor, tillkomna mellan 1659 och 1702. Tornet har urtavlor i alla väderstreck som fortfarande drivs av ett mekaniskt urverk från 1878, som dras upp för hand en gång i veckan.

Den första stenkyrkan på Kyrkön uppfördes sannolikt under 1100- eller 1200-talet, men hur den såg ut eller om den föregåtts av någon träkyrka på platsen är inte känt. Troligen försågs kyrkan i likhet med andra kyrkor i landskapet så småningom med murade valv, för kring 1520 vet vi att kyrkan var försedd med tre valv som vid denna tid, samtidigt med innerväggarna, försågs med målningar av kyrkomålaren Måns Jansson Gadd. Kyrkan låg då i öst-västlig riktning och bestod av ett långhus med sadeltak med några mindre utbyggnader på norra respektive södra långsidan. När ortens befolkning växte under 1700-talets första decennier ansågs kyrkan för trång och man beslöt 1746 att bygga till den med två korsarmar, ett arbete som leddes av byggmästaren Anders Romberg från Leksand, som vid denna tid var flitigt anlitad vid en rad kyrkobyggen i Hälsingland. Två år senare var ombyggnaden klar, men arbetet med interiören pågick i flera decennier. Redan i slutet av 1700-talet ansågs emellertid kyrkan åter vara för trång, och församlingen började planera för att uppföra en ny kyrka.

Efter långa diskussioner om den nya kyrkans placering beslöt församlingen ändå att uppföra den på den gamla kyrkplatsen, trots att det innebar att man på grund av platsbrist måste frångå den gängse placeringen med koret i öster. Den nya kyrkan som uppfördes, vilken är den nuvarande, byggdes således med koret i norr, efter ritningar av arkitekt C. G. Blom-Carlsson. Arbetet påbörjades 1832 och kyrkan stod klar sex år senare, trots att svåra år drabbat bygden med missväxt.

Kyrkan uppfördes i nyklassicistisk stil med långhus och torn i norr och med sakristia i bottenvåningen bakom altarväggen. Interiören var ursprungligen en mycket stram salskyrka med vitkalkade väggar och ett välvt tak. Predikstol, läktare med orgelfasad och ett korsbeprytt altare var de enda prydnaderna i det stora kyrkorummet som ursprungligen rymde hela 2600 personer och därmed var en av landets största kyrkor. Den stora spännvidden i kyrkorummet ledde dock ganska snart till problem, då sprickor i murarna upptäcktes och olika ombyggnadsförslag kom att diskuteras i årtionden. År 1892 genomfördes en omfattande restaurering efter ett restaureringsförslag av arkitekt C. A. Ekholm från Uppsala. Kyrkan fick nu sina två pelarrader samt korabsid och förvandlades därmed till ett treskeppig kyrkorum i fornkyrklig stil med romanska förebilder, med exempelvis synliga takstolar. Interiören fick stå tämligen orörd fram till 1958 då en stor restaurering genomfördes under ledning av arkitekt Bengt Romare, Stockholm. Efter denna har endast mindre ombyggnader och omflyttningar i kyrkorummet skett.