NORRBÄRKE KYRKA

Byggnaden är uppförd av gråsten och murverken kommer i dagen i sockeln, som lämnats oputsad. I övrigt är byggnaden slätputsad och avfärgad i vitt. Raka ankarslut framträder på många platser, särskilt i byggnadens hörn. På södra långväggens mitt sitter ett mindre solur som troligen härrör från 1700-talets ombyggnad, plattan är inmurad i putsen. I södra skeppets östra gavel, i vinkel med korabsidens mur, finns en inmurad stengravhäll från 1600-talet.

Långhuset har i långsidorna fyra fönsteraxlar samt i sin västra del en axel med portar som kombineras med fönster i överdel. Det har även fönsteröppningar i sidoskeppens västra gavlar. Ovanför gavelfönstren i väster, strax under taksprånget, finns vindsluckor försedda med bräddörrar. Gavlarna på östra sidan, tillhörande sidoskeppen och koret, har i putsen inristade fönsternischer.

Samtliga fönsteröppningar är rundbågiga med djupa smygar och solbänkar täckta med kopparplåt. Fönstren är tillverkade i gjutjärn, de har spröjsade ramar med rutindelning. Ramar och spröjs är målade i en grön kulör. Sidoskeppens portar kombineras i sin överdel med fönster. De har grönmålade pardörrar utförda med kvadratiska speglar.

Långhuset bär en typ av säteritak; ett delat brutet sadeltak med höjdförskjutna fall, mellan sidoskeppen och mittskeppet. Långhusets tak särskiljer sig även genom de avvikande tak-vinklarna och en svagare lutning över sidoskeppen. Taket har en komplicerad valmad avslutning över korabsiden. Mycket tyder på att kyrkans tak förhöjts efter 1680 (Bonnier, 2005). Långhusets tak var ursprungligen spåntäckt men täcktes 1865 med skiffer. Nuvarande kopparplåttäckning tillkom på 1960-talet.

Tornet är uppfört på 1680-talet, som en tillbyggnad mot mittskeppets västra gavel. Det murade och slätputsade tornhuset avslutas i höjd med långhusets nock. Tornhuset har i norr och söder, i sin nedre del, ett rundbågigt fönster. I höjd med klockkammaren har det stickbågiga ljudöppningar försedda med träluckor, en i varje väderstreck med undantag för östra sidan som täcks av långhusets tak. Västra sidan har en mittaxel med port och ovanför denna först ett lunettfönster och därefter, i följd, två stickbågiga öppningar med träluckor. Den översta motsvarar ljudöppningarna i norr och söder, den understa som är av samma typ ligger i höjd med den mellersta tornkammaren. Lunettfönstret ligger i höjd med vapenhusets valv ?? Porten och fönsteröppningar är infällda i murverket och bildar djupa nischer, särskilt i nedre hälften av tornhuset. Västra porten nås genom en hög, pyramidformad stentrappa. Portomfattningen har granitstenar i sockeln och en inramning av kvaderstenar inristade i putsen. Den har också ett smalt något profilerat rakt överstycke som är täckt med plåt. Tornets port har grönmålade par-dörrar med snedställd bredfodring.

Tornet kröns av en tornhuv med brett språng över tornhuset. Tornhuven bär en hög smal spira, vilken anses ha likheter med Mora kyrkas spira ritad 1673 av Jean de la Vallée. Mellan tornhuven och spiran finns en kvadratisk urkammare som bär själva spiran, vilken i sin underdel har en oktogonal kammare med panelbeklädnad och lunettfönster. Spirans takform följer den oktogonala kammarens form, den kröns av en plåttäckt spets som bär ett kulkors. Huv och spira har beklädnad av rödfärgat spån.

Tornet fick sitt första tornur 1841. Det ersattes redan 1858 av ett nytt tillverkat i Stockholm, vilket, som sin föregångare, endast hade timvisare. Urtavlorna kompletterades dock 1935 med minutvisare; nuvarande urverk installerades 1976. Tornuret är installerat i tornkammaren (urkammaren) under spiran. Urtavlorna är uppsatta på kammarens gavlar, i varje väderstreck. Gavlarna har en dekorativ utformning som efterliknar segmentfönster med trekantsgavel. De har vita panelfält och gavelprofiler samt grönmålade foderverk och urtavlor. Urens visare och tavlornas siffror är förgyllda.

Kyrkorummet i Norrbärke kyrka består av tre skepp som är helt välvda. Valven bärs av kraftiga, runda och fristående pelare i kyrkorummets centrala del samt av liknande men infällda pelare i de yttre murarna. Pelarna har höga oktogonala och marmorerade socklar samt kapitel med halsring som till form och omfång motsvarar sockeln.

Mittskeppet har spetsbågiga gördelbågar och rundbågiga arkadbågar vilka ansluter till kryssvalv indelade på åtta kappor. Valven har varierande utförande och utsmyckning i ribborna. Sidoskeppen täcks av kryssvalv med fyra kappor vilka ansluter till spetsbågiga arkadbågar och rundbågiga gördelbågar. Avvikande är valvet väster om sakristian, i norra skeppet. Detta är mindre till ytan och rektangulärt.

Orsaken är att sakristian uppfördes före sidoskeppen vars valv skulle anpassas till mittskeppets pelarsystem. Första valvet väster om sakristian i norra skeppet har därför ett avvikande smalare valv. Samtliga valv är förstärkta med dragjärn i bågöppningarna.

Vapenhuset har ett stjärnvalv som frilades från ett innertak på 1920-talet. Vid samma tillfälle insattes en skärmvägg med pardörrar mot långhuset. Ingången mot kyrkorummet inramas av trappor till läktaren, respektive till vinden. Vapenhuset och sakristian har likartade valv med ribbor som skiljer sig från övriga i kyrkan. De kan ses som pastischer på medeltida valv.

Kyrkorummets valv och väggar är sedan 1920-talets restaurering vitputsade. Hela kyrkorummet är lagt med brädgolv. Koret, inom korabsiden, är förhöjt i två steg och sedan 1920-talet belagt med granitstenar. Vapenhusets kalkstensgolv tillkom under samma period.

Södra och norra ingångarna har vindfång och portarnas trösklar är belagda med gjutjärnshällar. De invändiga pardörrarna i kyrkorummet har samma utformning som sidoskeppens yttre dörrar. De har en indelning med sex stycken kvadratiska speglar. Öster om södra ingången har man med hjälp av skärmväggar skapat ett förvaringsutrymme.

Del av utrymmet under läktaren inreddes på 1980-talet för diverse funktioner. Norr om mittgången finns Theresarummet som används som väntrum, brudkammare och samlingsrum.
Östra delen av norra sidoskeppet inreddes på 1980-talet med sidokor. För ändamålet ändrades del av bänkinredningen och en del inredningar och inventarier omflyttades till norra skeppet.

Kyrkans interiör har genomgått två större förändringar. Den första inträffade på 1880-talet då kyrkorummets 1700-talskaraktär nedtonades till förmån för det tidstypiska nygotiska stilidealet. På 1920-talet genomfördes en omfattande restaurering som syftade att återställa den ursprungliga 1700-talskaraktären och motverka 1880-talets ingrepp, bl.a. överkalkades de nygotiska vägg- och valvmålningarna, koret omdanades och korfönstret igenmurades, del av inredningen förändrades eller flyttades, dock bevarades den nyklassicistiska orgelfasaden från 1878.

Efterföljande upprustningar har berört bl.a. långhusets tak; som 1969 täcktes med kopparplåt som ersättning för skifferbeläggningen från 1865. På 1980-talet ändrades del av inredningen i och kring koret samt i norra sidoskeppet som inreddes som sidokor. Samtidigt tillkom det s.k. Teresarummet under läktaren.

Inredning och inventarier
Koret har ett förhöjt stengolv och en monumental inredning som domineras av altaranordningen som är samtida och av samma upphovsman som predikstolen.

Altartavlan "Den sista måltiden" skänktes till kyrkan 1757, den är målad några år tidigare av Georg Engelhardt Schröder. Den förlorade sin plats 1874 och ersattes med en Kristusfigur i gips, men återställdes i altaruppsättningen vid 1920-talets restaurering.

Den monumentala inramningen är utsmyckad med förgyllda sniderier och kompositionen kröns med Nådens sol. Till utformning och karaktär blandar altaruppsättningen senbarocken och rokokon. Den är snidad på 1750-talet av bildhuggaren P. Holmin i Västerås. I samband med återställandet i koret 1927 har den kompletterats i sin nedre del, strax ovanför altarbordet, med en triptyk av konstnären Gunnar Torhamn som skildrar scener ur passionshistorien.

Två äldre altartavlor har fått nya placeringar i kyrkan. Den äldsta från 1670-talet skildrar korsfästelsen och hänger numera över dörren till sakristian, på norra korväggen. Den andra är utförd 1688 och skildrar, som sin efterföljare i högaltaret, Nattvarden. Den har ett ramverk i renässansstil med inskriptioner och datering och är numera uppsatt över sidoaltaret i norra skeppet. Altaret som numera står i norra skeppet flyttades 1989 från södra skeppet.

Sedan 1996 har koret återfått sin ursprungliga altarring med knäfall. Den har svarvade balusterdockor, speglar och lister med förgyllda detaljer samt marmoreringar. Stilmässigt har den samhörighet med predikstolen och altaruppsättningen.

Av de fem nummertavlorna i kyrkorummet är tre från mitten av 1700-talet. De förgyllda ramarna bär sniderier i rokokostil.

Den praktfulla och påkostade predikstolen skapades på 1750-talet av P. Holmin. Till formen och delvis även beträffande utsmyckningen är den senbarock men del av de förgyllda sniderierna bär rokokons tydliga stildrag. Predikstolen har en för stilen typisk svullen form. Korg, trappa, ljudtak och ryggtavla har en grön marmorerad bakgrund och samtliga delar är rikt utsmyckade med förgyllda dekorativa attribut och symboler. Det förgyllda timglaset härrör från tidigt 1700-tal. Predikstolen återfick sin ursprungliga färgsättning vid 1920-talets restaurering då den även flyttades från en pelare i mittskeppet till koret. Tidigare predikstol från 1688 skänktes till Transtrand.

Dopfunten av gotländsk kalksten tillkom 1961 och är numera placerad i norra delen av koret. Fot och skål har en oktogonal grundform med släta sidor och sparsam profilering. Dopskålen är från 1707. Ett äldre dopbord, troligen från 1700-talet, är uppställt mot korets norra vägg.
I kyrkorummet hänger 14 ljuskronor varav två mindre över läktarflyglarna, de flesta är från 1700-talet. Storkronan är en sällsynt pjäs om 40 pipor fördelade på fyra kransar med ett urverk inbyggt i kronans underdel, ett Polhemsur med fyra urtavlor samt slagverk. Kronan härrör från 1735 och hänger över mittgången, framför predikstolen.

Kyrkan har fyra större bänkkvarter, de yttre är uppställda mot sidoskeppens ytterväggar och samtliga står direkt på kyrkorummets brädgolv. De ursprungliga slutna bänkarna ersattes 1888, i samband med renoveringen av golvet, med öppna fasta bänkar enligt tidens stilideal. I samband med 1920-talets restaurering avlägsnades bänkgavlarnas nygotiska utsmyckning och sidostyckena gavs en stramare utformning med raka gavlar, pålagd spegel och sparsam utsmyckning. Skärmarna i framsidorna har samma utformning, med infällda och pålagda speglar samt en tandsnittsfris i överdel. Gavlar och skärmar är målade i beige, grått och vitt medan bänkkvarteren invändigt är målade i en rödbrun färg.

Läktaren i väster sträcker sig genom samtliga skepp och den bärs av träkolonner uppställda i flera rader. Mittpartiet, som är utskjutande med svängda sidor, tillkom vid restaureringen på 1920-talet. Barriären anpassades till orgelfasaden beträffande stil och fältindelning. Den har speglar i höjd med mittskeppet och balusterdockor i höjd med sidoskeppen. Barriären är förhöjd med ett träräcke, läktaren är målad i gråa skalor. Läktartrappan är förlagd till vapenhuset där den utgör pendang till tornkammarens trappa. Läktaren har brädgolv samt bänkinredningar på sidorna. Bakre delen av utrymmet under läktaren inreddes i samband med 1980-talets upprustning.

Första uppgiften om en orgel i kyrkan härrör från 1702, det är dock okänt när detta orgelverk installerades. Den ersattes, kort därefter 1706, av en ny orgel uppförd av Johan Niclas Cahman (även upphovsman till orgeln i Västerås domkyrka 1701). Det dröjde sedan till 1877 innan kyrkan fick ett helt nytt orgelverk, med en ny fasad ritad 1874 av Carl Sandahl. Orgeln som var en Åkerman & Lund ombyggdes 1938 av samma företag men fasaden från 1878 förblev orörd. Verket återställdes 1979 till sitt ursprungliga utförande, med 28 stämmor och med återinsatt spelbord.

Fasaden kan anses spegla nyklassicismens stilideal trots den sena dateringen. Den präglas av symmetri, monumentalitet och klassisk arkitektonisk uppbyggnad med bl.a. pilastrar, volut, arkader, gavelfält, listverk och urnor med marmoreringar eller förgyllningar.

Även en kororgel från 1963, byggd av Grönlund, är placerad i södra skeppet i anslutning till koret.
Sakristian har en skriftklocka från 1692 som ursprungligen hängde i klockstapeln. Nuvarande kyrkklockor flyttades från klockstapeln 1685, i samband med uppförandet av nya tornet. Av de tre klockorna i tornet är lillklockan sannolikt medeltida men omgöts 1643; mellanklockan härrör från 1692 men omgöts 1835. Storklockans ursprung är okänt men den omgöts första gången 1672 och på nytt 1771.

Övriga upplysningar
Koret försågs 1907 och 1931 med glasmålningar, den ena av Gunnar Torhamn. De flyttades dock på 1980-talet till norra långsidan, närmast sakristian. I södra skeppets främre fönsteröppning mot öster finns en glasmålning från 1956 av Einar Forseth som bl.a. skildrar Jesus dop.
På en pelare, på södra sidan, i mittskeppet sitter en minnestavla av porfyr som erinrar om Karl XIV Johans besök 1819.

Kring Norrbärke kapell och bondbyn By utvecklade sig med tiden ett samhälle. Platsen var strategisk belägen, där sammanstrålade viktiga lands- och vattenvägar som knöt samman Mälardalen med övre Dalarna. På 1790-talet blev Smedjebacken dessutom ändpunkten för Strömsholms kanal. Bygden var även ovanlig rik på gruvor, hyttor och hamrar och var redan under 1600- och 1700-talen ett centrum för svensk järnhantering. År 1646 kunde Norrbärke bilda egen församling och avskiljdes från Söderbärke. I nuvarande Smedjebackens centrum låg Västansjö hytta på ena sidan älven och By hammare på den andra sidan. Dessa båda bildade ursprunget till det som senare blev Smedjebackens Valsverk.

Under 1800-talet nedlades den ena hyttan efter den andra i bygden och smideshamrarna tystnade. Nya framställningsme-toder konkurrerade ut de primitiva hyttorna och en modern stålindustri, som ännu består, växte fram i samhället.

Uppgifter om litet träkapell på Prästudden är ostyrkta, Norrbärke omtalas först 1372 och då nämns ingen kyrkobyggnad (Bonnier). Det är troligen i början av 1400-talet som en enklare stenkyrka uppförs på nuvarande plats. Till kyrkan hörde även en fristående klockstapel av trä. Under 1600-talet medförde högkonjunkturen inom bergshanteringen en markant befolkningsökning. Som en följd av detta aktualiserades en utvidgning och en upprustning av kyrkobyggnaden. Arbeten inleddes 1661 med uppförandet av en ny sakristia och pågick fram till 1724 då kyrkan i stort fått sin nuvarande form.

År 1664, parallellt med kyrkobygget, renoverades och ombyggdes den lilla klockstapeln som tillkommit ungefär samtidigt som gamla stenkyrkan. Koret kom till under slutet ab 1660-talet medan arbeten med kyrkans torn påbörjades 1682 och slutfördes tre år senare. Klockorna flyttades därefter från klockstapeln till det nya kyrktornet och klockstapeln revs. Utbyggnaden av sidoskeppen inleddes 1704. Arbetet drog dock ut på tiden, i hela två decennier, eftersom de nya sidoskeppen störtade samman 1708 under uppförandet. Det skulle dröja tio år innan ekonomin tillät att byggnadsprojektet kunde återupptas.
I de fortsatta arbetena valde man att förstärka valvkonstruktionen med korsande dragjärn mellan pelarna, vilka ger dagens kyrkorum en del av sin särskilda karaktär. Nuvarande kyrkans mittskepp härstammar delvis från gamla kyrkans långhus och utgör byggnadens äldsta del.

Norrbärke kyrka uppfördes och fick till större del sin nuvarande utformning mellan 1650 och 1730. Utvändigt är den tämligen oförändrad med undantag av takmaterialet.

På 1880-talet genomfördes en omfattande inre upprustning av kyrkan, vilken kom att inverka påtaglig på kyrkorummets karaktär. De slutna bänkarna ersattes med fasta öppna, valven bemålades efter dåtidens smak i blått med gyllene stjärnor, även väggar och pelare fick dekor-målerier.

Den omfattande restaureringen under 1920-talet syftade till att bl.a. återskapa så mycket som möjligt av kyrkans förlorade 1700-talskaraktär. Bakom åtgärderna stod tre arkitekter; Fredrik Falkenberg som drog upp riktlinjerna och som efterträddes av Erik Fant som svarade för genomförandet med hjälp av dåvarande riksantikvarien Sigurd Curman.

Källor och litteratur
Ahlberg, H. 1981. Norrbärke kyrka
Ahlberg, H. 1997. Norrbärke kyrka
Ahlberg, H. 1996. Dalarnas kyrkor i ord och bild.
Berggren, Hugo. 1934. Sveriges kyrkobyggnader. Västerås stift.
Bonnier; Ann Catherine. 2005. Utkast:byggnadshistoriska undersökningar, Norrbärke kyrka
Duhne, Christian. 1946. Norrbärke 1646-1946. Minnesskrift.
Ihrmark, Axel. 2002. Norrbärke kyrka genom tiderna. I Norrbärkebygd nr 23, år 2002
Norrbärke kyrka. 2001. Antikvariska rapport. Restaurering, exteriör. Dalarna Museum
Prästgårdsinventering i Kopparbergs län, 1976. Dalarnas museum
Prästgårdar med skyddsbestämmelser i Kopparbergs län. 1993. Länsstyrelsen i Dalarna
Sjögren, Josef. 1952. Orgelverken i Västerås stift.

Se också bifogad PDF.