HORNS KYRKA

Exteriör beskrivning
Kyrkan är orienterad i öst-västlig riktning med ett rektangulärt långhus med rakslutet korparti, sakristia i norr och torn i väster. Kyrkan är uppförd i en sluttning och marknivån är högre på norra sidan. Sakristian är insprängd i en bergsknalle. Kyrkan är uppförd av sten med vita putsade fasader, gråmålad sockel och ett högt valmat tak. Taket är täckt med fabrikslackerad falsad plåt och sakristian med bandplåt. Tornet kröns av en hög och smäcker spira, som sedan 1993 är inklädd med kopparplåt, som målats i grått och vitt. Klockvåningen är försedd med dubbla rektangulära träluckor, även dessa inklädda med svartmålad kopparplåt. Fönsteröppningarna är stickbågiga med inmurade, äldre, svartmålade, småspröjsade träbågar. Fönstren på korets östra sida är något mindre än de övriga. Långhuset har fönster på västra gaveln, även från långhusvinden. Fönsterbågarna på tornets södra och norra sida är mycket ålderdomliga och kan vara från byggnadstiden. Fönsterbågar och karmar i tornets andra våning är utbytta vid renoveringen 1993. Solbänkarna är av cement, utom på sakristan som har svartmålade falsade järnplåtsbleck. Huvudingången är via tornet i väster, vilken är försedd med en stickbågig avtrappad portal med en äldre dubbeldörr med dekorativt utformade svartmålade speglar av samma typ som på dörren mellan vapenhus och långhus. Äldre trappstenar av granit. Över den västra ingången finns en kalkstenstavla med en lång text som berättar om att kyrkan uppfördes 1754. En koringång finns även i söder. Dörren som sannolikt är ursprunglig är klädd med en profilerade panel i rombmönster.

Historiken kompletterad vid inventeringen 2005:

KYRKOBYGGNADEN
Horns medeltida kyrka var belägen vid Ekeby på en udde i sjön Åsunden. Kyrkan var uppförd av trä, sannolikt med rektangulärt långhus och med en sakristia av sten på norra sidan. Redan i slutet av 1600-talet var kyrkan i mycket dåligt skick, "enär sakristiemurarne hade sjunkit samt lutade inåt kyrkan" och beslut togs 1753 att uppföra en ny kyrka. Många sockenbor hade en lång och besvärlig kyrkväg och det diskuterades var den nya kyrkan skulle uppföras. Ägarna till Flarka frälsehemman erbjöd församlingen byggnadsplats på deras ägor och man enade sig om den nya kyrkplatsen, som låg ca ½ mil från Ekeby. Byggmästare Petter Frimodig tillsammans med bygg- och murmästare Anders Hansson från Kärna var ansvarig för uppförandet av kyrkan. Den gamla kyrkan och klockstapeln revs och en del byggnadsmaterial återanvändes i den nya kyrkan. I den nuvarande kyrkans takstol ingår det bemålade stockar från den gamla kyrkan. Dessa har genom dendrokronologisk analys, d v s årsringsdatering, daterats till slutet av 1300-talet. Enligt flera äldre uppgifter är målningarna utförda 1404. De är mycket fragmentariska med bibliska scener och inskrifter med minuskler.

Den nya kyrkan uppfördes av sten med rektangulärt långhus med rakslutet korparti, sakristia i nordost och torn i väster. Den fick ett för rokokotiden typiskt högt och valmat takfall, som ursprungligen var spåntäckt. Tornet är ett av de bäst bevarade exemplen på Petter Frimodigs höga och smäckra spiror. Frimodig (d. 1766) var byggmästare från Linköping och ofta anlitad i samband med kyrkobyggen. Karakteristiskt för hans kyrkor är just de höga tornspirorna, som även finns på t ex på Ingatorp kyrka i Småland. Även interiören fick ett för tiden karakteristiskt utförande med ett högt tunnvalv. Den ursprungliga fasta inredningen är till stora delar bevarad. Predikstolen och altaruppsatsen med altarmålning är tillverkade av Jonas Berggren. Berggren (1715-1800) var både bildhuggare och målare och utbildad i såväl Kalmar som Stockholm och har utfört arbeten i flera kyrkor i stiftet. Kyrkan, som fick namnet Lovisa kyrka i Horn, invigdes på drottning Lovisas namnsdag den 25 augusti 1754. I den riksomfattande inventeringen av kyrkoinventarier som utfördes 1828 uppges det att orgeln tillverkades 1759, medan andra källor uppger att den tillkom först 1767. Den byggdes av den småländske orgelbyggaren Lars Wahlberg (1724-1776), som bl a byggt orglar i Kalmar och Växjö domkyrkor och Vårfrukyrkan i Skänninge.

Under 1800-talet skedde inga större förändringar i kyrkan. Predikstolen försågs dock med ett ljudtak och en ny altarring och korbänkar i nygotik tillkom. De senare överensstämmer i utförande med inredningen i Hägerstad kyrka, som uppfördes mellan åren 1860-1864.

År 1923 utförde arkitekt Ove Leijonhufvud ett restaureringsförslag. Han föreslog att kyrkans slutna bänkar skulle behållas och endast göras mer bekväma. Församlingen var i högsta grad emot det, vilket framkom vid kyrkostämman; "Härvid visade sig, att Herr Baron Leijonhufvud förslag, att det gamla systemet med slutna bänkar borde bibehållas, rönte synnerligen starkt motstånd. Det påpekades gång på gång, huru man vid grannkyrkornas restaurering allmänt infört öppna bänkar och derigenom vunnit både ur estetisk och praktisk synpunkt". Riksantikvarieämbetet ansåg dock att Leijonhufvuds förslag var väl genomarbetat och att det ur kulturhistoriskt synvinkel var betydelsefullt att de slutna bänkkvarterna fick vara kvar. Det blev en kompromiss och smala sidogångar anordnades utmed kyrkans norra och södra väggar. Nästa större renovering utfördes 1993 under ledning av Gunnar Sääf vid Sandbergs arkitektkontor i Vimmerby. I kyrkorummet togs de bakre bänkraderna bort för att skapa utrymmet under läktaren. Frågan hade redan varit aktuell i slutet av 1960-talet, men då ansåg Riksantikvarieämbetet att; "Orgelläktaren liksom bänkinredningen är ursprungliga. Med hänsyn härtill anser sig ämbetet inte böra medgiva inbyggnader av särskilda rum under orgelläktaren". I samband med renoveringen 1993 ommålades interiören med syfte "att återskapa en äldre prägel av 1700-talet".