STRÄNGNÄS DOMKYRKA

Strängnäs domkyrka är uppförd på kyrkberget, på stadens högsta läge, med ett dominerande läge över staden. Kyrkogården var från medeltiden fram till 1870-talet omgiven av en hög och kraftig mur. Norra och västra kyrkogårdsportiken är rester av denna mur. Det var i samband med murens rivning som kyrkotomten utvidgades åt norr och öster och gjordes om till dagens domkyrkopark.

Domkyrkoparken sluttar ned från kyrkan i norr, öster och söder, främst i norr och öster. Strax sydost om kyrkan är domkyrkobergets berggrund synlig. Ytan närmast kyrkobyggnaden är grusad. Grusgångar löper från kyrkans portar och i slingrande stråk in i parken. Runt kyrkan är vattenrännor av kullersten lagda. Ett område framför ingången i väster är gatstensbelagt, men i övrigt är parken gräsbevuxen.

Parken avgränsas i väster av ett rödfärgat spjälstaket i nordvästra hörnet. Staketet löper fram till bodarna, tryckerihuset, domkapitelhuset. Söder om dessa byggnader avgränsas parken av den medeltida muren, som ingår som en del av benhuset i parkens sydvästra hörn. Muren är plåtavtäckt och kallmurad. I söder är en terrassering av naturstenar gjord mot biskopsträdgården i avgränsningens västra del. På naturstensmuren står ett rödfärgat spjälstaket.

Två portar som tidigare har anslutit till den medeltida muren finns bevarade, en i väster och en i norr. Den västra porten benämns lejonporten, eftersom den är dekorerad med lejon i hög relief ovan valvbågen på dess västra fasad.

Lejonporten har en granitsockel och är slätputsad med en rödbrun avfärgning. Valvbågens insida, pilastrar, lister och lejondekorationer är vitkalkade. Porten är avtäckt av ett sadeltak med svartmålad plåt, med en vimpeldekoration. Smidesgrindarna är svartmålade och dess fasta överstycke är sirligt utformat med ett förgyllt solstråleknippe i mitten. Grinden är märkt med årtalet 1772.

Den norra porten, korsporten, avslutas uppåt av en trappstegsgavel, med ett utskjutande plåtavtäckt parti mot söder. Porten är slätputsad och avfärgad i rött, med vitputsade blinderingar i form av kors på båda sidorna. Sockeln är grå och spritputsad. Smidesgrinden har ett fast överstycke och är utformad med en förgylld sol lika lejonportens.

Benhuset i parkens sydvästra hörn är kvadratiskt, putsat och vitkalkat med en grå spritputsad sockel. Pyramidtaket är täckt med svartmålad plåt och kröns av ett svartmålat kors av plåt. Fönsterbågarna och dörren är målade svarta.

I parken finns gravhögar söder och nordväst om kyrkan. Vissa är möjligen bara bergknallar, såsom den närmsta högen i söder, där biskop Thyselius gravmonument i marmor är uppsatt omkring år 1838. I öster är minnesstenen över Laurentius Andrae, uppsatt år 1879. Gravvårdar finns även öster om kyrkan, från 1800-talets mitt och nordost om kyrkan, från slutet av 1700-talet och mitten av 1800-talet. Gravvårdarna är placerade på den dåvarande murens insida. Äldre gravstenar finns resta utmed muren norr om benhuset. Efter 1861 då Strängnäs nya kyrkogård invigdes, har inga nya gravvårdar rests.

En runsten från slutet av 1000-talet är uppställd på kyrkogården sydost om domkyrkan. Runstenen anses vara tänkt att läggas över en grav och anses vara det äldsta bevarade vittnesbördet om tillvaron av en kyrka i Strängnäs. Ytterligare delar av runstenar finns uppställda i parken.

Dag Forssblad och Eva Wockatz, inventeringstillfället 2007-04-25.

FÖRSAMLING 1995 - STRÄNGNÄS DOMKYRKOFÖRSAMLING

BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 1076, år 1900: 2276, år 1995: 13921

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Strängnäs domkyrkoförsamling (Strängnäs stadsförsamling). Medeltida domkyrkoförsamling. Bildade, tillsammans med Strängnäs landsförsamling, Strängnäs domkyrkoförsamling 1966.

LÄGE OCH OMGIVNING - Strängnäs medeltida domkyrka, byggd i rött tegel, har ett dominerande läge på domkyrkoberget mitt i staden, omgiven av en karaktäristisk träbebyggelse och med flera bevarade medeltida biskopshus. Sannolikt var här tidigare en hednisk kultplats; förhistoriska gravhögar samt ett flertal runstenar finns bevarade på kyrkogården.

RASERAD KYRKA / RUIN -

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Kyrkan utgörs av en treskeppig hall med polygonalt avslutat korparti av långhusets bredd; längs långhuset öppnar sig på ömse sidor en rad med sidokapell varför långhuset ger intryck av att vara femskeppigt. Den nuvarande sakristian är belägen på korpartiets norra sida. Torn i väster, flankerat av utbyggnader vars yttermurar löper i liv med sidokapellen. Kärnkyrkan, uppförd omkring 1250-1339, bestod av det nuvarande långhusets tre skepp samt en sakristia i norr, den senare numera införlivad i raden av sidokapell. Ett ras omkring 1290 medförde ett avbrott i byggandet. Under perioden 1340 till ca 1450 tillkom de södra sidokapellen: Stenbockska koret längst i öster ca 1340-1345, följt av Gyllenhjelmska koret och djäknekoret omkring 1380, Vårfrukoret i väster på 1340-talet samt von Hessensteinska koret omkring 1425. Kyrkans västtorn uppfördes mellan 1424 och 1444. Det gotiska högkoret med sakristia byggdes 1448-1462. 1473 drabbades kyrkan av en brand. 1400-talets två sista decennier innebar ett iståndsättande av brandskadade partier och samtidigt en omgestaltning av kyrkan som skulle ge ett mer enhetligt utseende. Biskop Kort Rogge ledde arbetet, som bestod i en påbyggnad av tornet, en höjning av långhuset som fick gemensamt tak med koret, uppförande av vapenhus och utfyllnad av kapellraderna som sedan fick sina pulpettak,och slutligen uppförande av koren i tornvinklarna samt den övre sakristian.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kyrkan, som uppfördes under flera byggnadsetapper, har till sin stomme i stort inte förändrats sedan medeltiden. Långhuset täcks av ett sadeltak, norra och södra sidokapellsraderna har lagts under var sitt pulpettak. Få förändringar har gjorts i modern tid. Nuvarande tornhuv härstammar från 1745 och anses eventuellt vara ritad av Carl Hårleman. En stor restaurering, av främst interiören, ägde rum 1907-10 under ledning av Fredrik Lilljekvist och med Sigurd Curman som antikvarisk kontrollant. Högaltarskåpet är ett Brysselarbete från omkring 1480-1490. Predikstolen är utförd av Per Ljung efter ritning godkänd 1787. Kyrkan äger två dopfuntar, en kalkstensfunt tillverkad på Gotland omkring 1300, foten är dock nytillverkad, och en dopfunt i brons, möjligen ett svenskt arbete från runt 1400. Karl IX och Karl Karlsson Gyllenhielm är begravda i kyrkan.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2002.