RESMO KYRKA

Kyrkogårdens historik
Mycket av följande historik grundar sig på Ragnhild Boströms bok om Resmo kyrka
En kyrkogård bör ha anlagts i och med att kyrkan uppfördes på platsen under 1000-talet. Men
inga spår förutom runstenarna av vilka några är gavelhällar till en så kallad Eskilstunakista,
finns från den äldsta tiden. Flera runstenar som tidigare stått på kyrkogården är idag borta. Ett
fåtal medeltida gravstenar finns ännu kvar. Bortförandet av gravstenar har troligen påbörjats
redan 1817.

Kyrkogården har numera en rektangulär form med den största utsträckningen norr om kyrkan.
Vid jämförelse med en uppmätning troligen från 1639 av Ambjörn Larsson framgår det att
kyrkogården efter 1600-talet kraftigt utvidgats mot just norr. Kyrkans placering mitt emellan
de västra och östra murarna tyder dock på att bredden är ursprunglig. Närmast kyrkan sluttar
kyrkogården svagt mot väster.

År 1767 lades kyrkogårdsmuren om, ett beslut hade tagits redan 1753, då man också slog fast
att murens underhåll skulle ske genom gångled. Gångled betydde att varje man och häst
årligen skulle göra ett dagsverke. Detta var en vanlig arbetsfördelning när det gällde underhåll
av en kyrkogårdsmur. Arbetet, 1767, gjordes dock bland annat av inhyses hjon som bidrog
med dagsverken.

På P Frigelius avritning av kyrkan och kyrkogården från 1752 finns, på samma plats som den
västra grinden, en stiglucka av trä under sadeltak. Den var då alldeles ny eller nyreparerad 1750, då Mattias Dahlman i Kleva bekade det vill säga tjärade portarna under en dag.
Samma år betalades portjärn, hakar och dragspik.

År 1793 fastställdes böter för den som släppte in kreatur på kyrkogården och även senare
utfärdades ett flertal gånger förbud för samma företeelse. Gräset var värdefullt eftersom det
brukade ingå i kyrkvaktarens lön.

I slutet av 1770-talet, beslöt man sig (enligt protokoll) för att riva stigluckan eftersom den
hade tagit sig på det Södöstra hörnet. Kanske menar man här den port som i slutet av 1770-
talet skulle muras upp formelig port av sten uppbyggas som det står i protokollet. Porten
skymtas på N I Löfgrens teckning från 1816. Porten hade sadeltak med fall mot norr och
söder. Efter år 1794 inskaffade man hängelås för kyrkporten Stigluckan skulle alltid hållas
låst och kyrkvaktaren skulle alltid låta nyckeln till densamma åtfölja kyrkans nycklar från och
till prästgården där de skulle förvaras under veckorna. Enligt räkenskaperna renoverades
porten igen år 1869.

Omkring år 1820 togs alla gravvårdar bort från kyrkogården och alla gravar utjämnades,
varefter en ny gravlinje upptogs efter den östra muren.
En klivstätta av trä bredvid stigluckan ledde, fram till år 1822, över muren. Den var då så
förfallen, oagtadt den flere gånger blifvit iståndsattden vill icke äga varaktighet. Man
beslöt därför att med en gång ersätta den med en ny murad av sten.

Inför den planerade ombyggnaden av kyrkan fick kyrkvaktaren 1824 tillstånd att endast
för denna höst.. få nyttja betet på kyrkogården, då det annars skulle bli förstört under
kyrkoarbetet. Församlingen tillät vid detta tillfälle också avbetning medelst tjudring, men
uppmanade kyrkovaktaren att efteråt rengöra kyrkogården. En annan uppgift anger att
klockaren 1832 fick ta kyrkogårdens höskörd, mot att han åtog sig ringning i kyrkan.

Kyrkogården var också en samlingsplats för ungdomen men 1826 och 1840 förbjöds detta och
även stenkastning på kyrkogården.

Redan i början av 1800-talet omtalas trädplantering på kyrkogården bland annat genom en
anteckning av N I Löfgren år 1817 samt 1827. Träd planteras också på kyrkogården år 1872,
1891 och på 1900-talet.

Kyrkan renoverades under åren 1890-92 och när renoveringen var färdig fotograferades
kyrkan från sydost. På den del av kyrkogården som syns på fotografiet går det inte att urskilja
några vårdar av sten men möjligen några gravkullar. I samband med att kyrkan renoverades
revs stigluckan och vid samma tillfälle togs klivstättan bort. Detta efter ett beslut året innan att
kyrkogården skulle planeras och kyrkogårdsmuren omläggas der så nödigt är. I den södra
muren skulle man sätta in järnportar. Arbetet skulle utföras vintertid, vilket skulle bli
billigare. Ytterligare ett fotografi togs från samma håll efter kyrkans renovering 1924. Vårdar
av sten syns strax öster om koret samt en ensam vård på den södra sidan. I övrigt syns
möjligen jordkullar.

På initiativ av Ivar Hylander genomfördes 1949 en inventering av kyrkogårdarna i Växjö stift.
Arbetet genomfördes med hjälp av en frågelista som skickades till församlingarna. Resmo
församling var en av dem som svarade. På kyrkogården fanns huvudsakligen askar och almar
planterade och vid gångarna var det buxbomshäckar. Kyrkogården hade aldrig varit indelad efter några bysamfälligheter. Däremot hade man en uppdelning i enskilda och allmänna
gravplatser även om grävning i den allmänna linjen ytterst sällan skedde. De gravkullar som
fanns var av vanlig typ med murgröna men det fanns också de som hade enbart utslätade
gravplaner utan beläggning eller också med grus. Singel fick numera icke förekomma.

Gravvårdarnas utseende varierade men man hade infört en maxhöjd på en meter. Granit eller
Ölandskalksten var det vanligaste gravvårdsmaterialet. Den dödes namn samt födelse- och
dödsår måste sättas ut på vårdarna, helst också by.

Sydöstra hörnet av kyrkogården, kvarter 01, omlades på 1950-talet. Alla vårdar togs bort och
ytan plöjdes ut och området såddes in med gräs. På mitten av 1900-talet påträffade
kyrkovaktmästaren en hällkista på kyrkogårdens norra del i närheten av tvärgången. År 1974
hittades en del av en gravsten mellan landsvägen och kyrkans östra mur när
hembygdsföreningen röjde. Stenens ålder är dock okänd och den var åter försvunnen vid
besiktning.

Taket på bårhuset lades om efter beslut från länsstyrelsen år 2004.
Arbetet med att anlägga en minneslund i kvarter,04 påbörjades under 2006.

ARKIV OCH LITTERATUR
Antikvariskt Topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet
Kalmar läns museums topografiska arkiv
Lantmäteriet
Ragnhild, Boström Resmo kyrka. Sveriges Kyrkor. Öland Borås 1988
Hammarskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm
2001
Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-Kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län.
Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985
Larsson, Lars-Olof, Växjö stift under 800 år, Karlskrona 1972
Rahmqvist, Sigurd (red), Det medeltida Sverige, Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999
Ullén, Marian, Medeltida träkyrkor, 1 Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland.
Stockholm 1983
Åberg, Göran, Sankt Sigfrids stift i historia och nutid, Växjö 1996
Svenska kyrkans hemsida: www.svenskakyrkan.se
Muntliga uppgifter vaktmästare Ingmar Pettersson samt Ingrid (ledamot i kyrkorådet) och
Anders Åsenius.

Beskrivning av kyrkogården

Allmän karaktär
Kyrkogården är rektangulär till formen och har efter utvidgningen sin största utsträckning
norr om kyrkan. Området är indelat i 09 kvarter där kvarter 01 och 02 ligger söder om kyrkan
och de övriga på den norra sidan. På den norra sidan är en allé som delar kyrkogården i två
halvor. Både på norra och södra sidan omgärdas ett stort antal av gravplatserna fortfarande av
låga häckar och i övrigt står de flesta gravvårdarna mot planterade rygghäckar. Närmast
kyrkan sluttar kyrkogården svagt mot väster. I mitten av kvarter 04 håller man på att anlägga
en minneslund. Längs muren i öster, kvarter 08, är ett område planerat för begravningar av
människor med andra trosuppfattningar. I samma kvarter är en del avsatt som krigskyrkogård.

Omgärdning
Kyrkogårdsmuren består av en drygt 1 meter hög kallmurad kalkstensmur.

Ingångar
I väster; dubbla svartmålade smidesgrindar mellan murade portstolpar av kalksten.
I söder finns mellan uppmurade portstolpar av kalksten en enkel svartmålad smidesgrind I öster leder en modern dubbelgrind av smidesjärn in på kyrkogården genom en öppning mellan före detta bårhuset och kyrkogårdsmuren.

Vegetation
Trädkrans: Trädkransen består alm, ask och även kastanj
Övrigt: Alm och ek är planterat i den allé som finns norr om kyrkan. ölandstok, häckoxbär,
tuja och buxbom används som rygghäckar.

Gångsystem
Gångarna går i ett rätvinkligt system, öst-väst och nord-syd på bägge sidor om kyrkan.
Gångarna är belagda med grus. Fram till vapenhuset från huvudingången i väster leder en
gång av kalkstensplattor lagda i gräsmatta. Mellan raderna i kvarter 2 är det gångar av
ensamliggande kalkstensplattor.

Gravvårdstyper
På Resmo kyrkogård finns flera olika typer av gravvårdar från slutet av 1700-talet fram till
idag. Vilket skapat en stor variation av vårdar med inspiration från många olika stilar. Det
nationalromantiska inflytandet märks hos vårdar med råa oslipade ytor och asymmetriska
krön. Det ska föra tankarna till runstenar och andra fornnordiska lämningar. I motsats till
denna typ av vårdar finns höga strama vårdar med polerade ytor. Dessa vårdar är influerade
av antikens klassicistiska stildrag. Från denna stil hämtades också dekorelement som
lövkransar, blomsterslingor, draperingar, urnor m.m. När det gäller dekoren var också den
kristna symboliken med kors, duvor m.m. en viktig inspirationskälla. I motsats till de höga
stående gravvårdarna finns låga gravvårdar som man kan hitta på kyrkogårdarnas
linjegravsområden. Denna typ av gravvårdar tar upp samma former och motiv som de mera
påkostade gravvårdarna. På den nordöstra delen av Resmo kyrkogård finns sporadiska rester
efter ett eventuellt linjegravsområde. I Resmo kallas dock dessa gravplatser för
församlingsgravar då både gravplats och vård bekostades av församlingen. Under 1930-och
40-talet förändrades gravvårdarna. De höga vårdarna ersattes av låga, breda, ibland mycket
breda, vårdar. De gravvårdar som blir vanliga vid den här tiden är tydligt inspirerade av de
klassicistiska idealen. De är symmetriskt uppbyggde med parställda pelare eller kolonner och
raka eller trekantiga krön. I mitten av 1900-talet går gravvårdarnas utformning mot en allt
större enhetlighet och enkelhet. De förblir låga och med tiden allt mera rektangulära till
formen. Dekoren förenklas och vanliga motiv är kors, duvor och blommor. På 1970-talet blir
bland annat soluppgångar vanliga. Under 1990-talet har utvecklingen gått mot en större frihet
i utformning. Den strikta, rektangulära formen har mjukats upp och dekoren har blivit mer
personlig. Under hela perioden från mitten av 1900-talet fram till idag har granit i olika färger
varit det material som flertalet av gravvårdarna tillverkats av. Typiskt för Öland är
förekomsten av kalkstensvårdar som här är vanligare än på fastlandet. Ett relativt stor antal
gravplatser är omgärdade både på den södra och på den norra delen av Resmo kyrkogård. Här
finns gravplatser som fortfarande omgärdas av låga buxbomshäckar, stenramar, smides- och
gjutjärnsstaket och som har grusad yta. Fram till mitten av 1900-talet var det relativt vanligt
att man på gravvården angav den dödes yrkestitel. Efter att ha varit omodernt i flera årtionden
är denna tradition på väg tillbaka men nu i form av bilder som beskriver den dödes yrke eller
intressen. På landsortskyrkogårdar har det under hela 1900-talet varit vanligt att ange från
vilken by eller gård den döde kommer. På Resmo kyrkogård finns det angivet på övervägande
delen av vårdarna.

Minneslund
Församlingen har fått tillstånd och har under 2006 påbörjat arbetet med att anlägga en
minneslund i kvarter 04 norr om kyrkan.

Byggnader
Det före detta bårhuset ligger som en del av omgärdningen i öster och har ingången från
kyrkogården. Det är en byggnad av vitputsad kalksten. Tidigare hade byggnaden spåntak som
på 1980-talet fortfarande, och troligen även nu, låg kvar under bodens tegeltak. Bårhuset har
trädörrar och över ingången är ett i puts format kors. Utrymmet används idag som förråd. I
byggnaden inryms också materialbod. Golvet i materialboden är av kalkstensflisor. I boden
förvaras bland annat delar av en äldre altarrundel, ett runstensfragment och en gravvård som
före 1965 låg utanför sydportalen.

Beskrivning av enskilda kvarter

Kvarter 01 och 02

Allmän karaktär
Kvarter 01 och 02 ligger på den södra sidan av kyrkogården och avgränsas åt alla håll förutom
i norr av den kallmurade kyrkogårdsmuren. I norr ligger kyrkan. Gravvårdarna är placerade i
rader och ryggställda mot häckar av tuja, ölandstok eller häckoxbär. Ett fåtal gravplatser i
kvarter 02 har kvar sina låga häckomgärdningar av buxbom. Mellan kvarteren går en gång av
kalksten. Vårdarna är vända åt väster, öster, norr eller söder. I kvarter 02 finns idag endast ett
fåtal vårdar som tillkommit efter omläggningen på 1950-talet.

Gravvårdstyper
Intrycket av gravvårdarna på södra delen av kyrkogården domineras av låga rektangulära
vårdar företrädelsevis av grå eller svart granit. Ett stort antal är också av kalksten. En vård är
utformad som ett kors i gjutjärn. Öster om kyrkan finns en grav som omgärdas av ett
smidesstaket. Gravplatsen är över Daniel Sabelström död år 1876. I området finns två
gjutjärnsstaket. En gravvård är utformad som en gravtumba rest över häradsprosten Elias
Salomon och hans hustru.

På södra delen av kyrkogården finns det vårdar från slutet av 1700-talet och fram till 2000-
talet, med en jämn spridning från 1900-talets alla årtionden. Äldst är den redan nämnda
gravtumban över häradsprosten och hans hustru, från 1792. Strax intill finns ytterligare en
gravvård från 1700-talet. Det är en grå kalksten på ett postament av röd kalksten. Den resta
stenen avsmalnar upptill och krönet har profilerad kant. Vården restes år 1799 över prosten
och kyrkoherden Israel Ahlqvist och hans maka. Från 1800-talet finns det fyra vårdar varav
den äldsta är från 1882. En av gravplatserna från 1800-talet har stenram och grusad yta.
Utanför stenramen är det en låg buxbomshäck. Två av de med grus belagda gravplatserna har
murgrönekullar bevarade, sammanlagt fem stycken. En gravplats omgärdas av gjutjärnskedja
mellan pollare av granit. På en mindre del av gravvårdarna anges den dödes titel. Vanligast är hemmansägare och lantbrukare. Övriga titlar som finns är åldermannen, kyrkoherden, sergeanten, prosten, häradsprosten, konstnären och sjökaptenen. På övervägande antalet av gravvårdarna har den
dödes hemort angivits.

Övrigt
Daniel Sabelström var bonde, han ägde också den så kallade Gästgivaregården i Resmo
mellan åren 1842-1870.

En gravtumba från 1700-talet öster om absiden avser häradsprosten Elias Salomon och hans
hustru Maria Cecilia Berghman. Under den avsmalnande högresta kalkstenen väster därom
vilar prosten Israel Ahlqvist, farbror till Abraham Ahlqvist, känd för sin bok om Ölands
historia.

Gravplatsen med gjutjärnsstaket i den sydöstra delen är rest över kyrkoherde C Ekvall år
1876.

Gjutjärnstaketet runt om sjökaptenen Johan Söderlunds gravplats i den sydvästra delen av
kyrkogården är tillverkat av Kockums.

Kvarter 03- 09

Allmän karaktär
Kvarteren ligger norr om kyrkan. I väster, norr och öster avgränsas kvarteren av
kyrkogårdsmuren. I söder ligger kyrkan. Tvärs igenom området, i nord sydlig riktning, går en
grusgång kantad av en allé av ek och alm. Ungefär mitt på gången är en liten öppen plats.
Grusade gångar avgränsar de olika kvarteren från varandra. Flera av gravplatserna är
omgärdade av låga buxbomshäckar och har kvar sina grusade gravplaner. I övrigt är flertalet
vårdar placerade mot rygghäckar av häckoxbär. Vårdarna är vända mot öster, väster, norr och
söder.

Gravvårdstyper
Bilden av gravvårdarna kännetecknas av en stor variation av gravvårdar. Flertalet vårdar är
låga, rektangulära men här finns, framförallt längst i sydväst och längs kyrkogårdsmuren i
väster och norr, höga, stående vårdar. Det dominerande materialet är svart och grå granit men
även röd förekommer. Flera vårdar är också i kalksten. En korsformad vård är av gjutjärn. En
gravplats omgärdas av gjutjärnskedja mellan pollare av gjutjärn. Strax utanför, norr om
vapenhuset finns en gravplats som omgärdas av ett gjutjärnsstaket. På staketets insida finns en
textplatta där det står att vården är rest över åldermannen Olof Nilsson, död år 1881. Flera av
gravplatserna på norra delen av kyrkogården har kvar låga buxbomshäckar som omgärdning,
och gravplanerna är till största delen grusade. Sammanlagt finns det 11 murgrönskullar kvar
på den norra delen av kyrkogården. Två av gravplatserna omgärdas av stenram. I kvarter 08
kan man se ett fåtal små svarta granitvårdar som skulle kunna vara spår efter ett
församlingsgravsområde från 1950-talet. Majoriteten av vårdarna är stående med det finns
också ett antal liggande. Flera av vårdarna har nationalromantiska eller klassicerande stildrag.
En modern vård med textplatta av koppar är gjord av en gammal kvarnsten.

Den äldsta gravplatsen, i området finns i kvarter 03. Den är från1867 och är det tidigare
nämnda gjutjärnskorset. Vården är rest över gästgifvarens A I Anderssons ömt älskade maka
Helena Andersson. I området finns ytterligare tre vårdar från 1800-talet. I övrigt dominerar
vårdar från 1970-talet.

På en mindre del av gravvårdarna finns den dödes yrkestitel angiven, vanligast är
lantbrukaren. I övrigt är det titlar som; handlaren, gästgifvarens hustru, kontraktsprost och R
V O, hemmansägaren, gästgifvaren, byggmästaren, kyrkovaktmästaren, smedmästaren,
slaktarmästaren, sjömannen, skräddaren, skomakaren, målaren, styrmannen, innovatören,
köpmannen och apotekaren. På merparten av vårdarna anges den dödes hemort.

Övrigt
I kvarter 8 finns den stora tomma yta som skall finnas tillgänglig som krigskyrkogård vid
behov. I samma kvarter intill muren i öster finns också möjlighet att begrava människor med
annan trosuppfattning.

Resmo kyrka är belägen på västra landborgen intill Stora Alvaret, i en trakt rik på fornlämningar; bland dessa märks fyra ovanligt stora gånggrifter. Kyrkan består av ett långhus med smalare absidkor, sakristia i norr och torn i väster. Korets plan, liksom även sakristians, är något skev. Resmo är den bäst bevarade och kanske den äldsta av de kvarstående öländska medeltidskyrkorna. De äldsta delarna - absidkoret, långhuset, delar av västtornet - daterar sig från 1100-talets början eller förra hälft. Västtornet färdigställdes vid mitten av samma århundrade. Det östtorn, som omkring 1200 hade förvandlat kyrkan till en klövsadelskyrka, revs vid 1826 års ombyggnad ned till något över det ursprungliga korets nivå, och kyrkan erhöll i huvudsak sitt nuvarande utseende. Vid samma tillfälle försågs tornet med lanternin. Kor och långhus täcks av ett gemensamt sadeltak; korets takfall dock något kortare. Ingångar i väster och mitt på sydfasaden leder in i kyrkorummet. Norra långhusportalen (vars inre är igenmurat), med gångöppningens nedåt divergerande sidor, har en form som i Sverige endast förekommer på Öland. Stora spetsbågiga och mindre rundbågiga fönster lyser upp det höga och smala kyrkorummet, som täcks av ett flackt trätunnvalv. Inredningen är huvudsakligen från 1700-talets slut. Resmo äger Ölands största svit av romanska målningar. Till de äldsta, från 1100-talets mitt, hör Majestas Domini - framställningen i absidens hjälmvalv. Målningarna inne i den höga triumfbågen och på triumfmurens västra sida hör till den något yngre, omfångsrikaste målningssviten tillkommen omkring 1200. kyrkan rymmer vidare kalkmålningar från 1200-talets mitt och 1500-talets slut.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995