Ältsten

Huvudliggaren:
"4 'ältstenar' fr. Sala sn, Öfver-Tjurbo hd, Västmanland. Från Skälby. a. b. c. d. 'Slika stenar brukades (brukas?) att bota barn för sjukdomen ältan. Stentrissan hängdes för en tid af tre dygn vid ett snöre kring barnets hals. Med vissa mellantider skrapades äfven pulver af stenen och gafs barnet in.' Af s.k. täljsten (serpentin) från Sala grufva. Någon gång anträffades dock i dessa bygder ältstenar af äfven andra lösare stenslag. G. af herr E. Hammarstedt, Norrby, Sala 11/9 1890."

Bilaga:
Inget utöver huvudliggaren.

Ur N. E. Hammarstedt, Svensk forntro och folksed i bild och ord, Stockholm 1920, s.19: "Ält-stenar. Såsom bot mot 'älta', ett slags oregelbunden barnfrossa (Rietz), likasom ock mot 'skervan', vilken visar sig i långsam avtyning hos barnet, eller för att hålla dessa sjukdomar borta hänger man på ett snöre omkring barnets hals en sten av ovanlig form, så att denna vilar omedelbart mot barnets bröst. Dylika stenar kallas ältstenar och äro, såsom ses av det följande, av åtskilliga slag. Påtagligen äro en del ursprungligen jordfunna sländtrissor. Ofta äro dessa skrapade (för att använda pulvret såsom medicin) och hålet därigenom vidgat. Ältstenar av denna senare form hava dock tillverkats även i senare tid, sedan spinnsländan längesedan råkat i glömska. Så gjordes ännu i slutet av 1800-talet i Sala-trakten sådana av täljsten (serpentin) från gruvan. Möjligen spelar därför här ringformen någon betydelse. Litteratur: J.V. Broberg, Bidrag från vår folkmedicins vidskepelser, 1878, s. 56 ff. Om 'gomonastenar' se samma arbete s. 80 ff. Jfr ock G.O. Hyltén-Cavllius, Wärend och Wirdarne, del 1 1864, s.257."
Lena Kättström Höök 2006-12-15