bällingsko, nuvtak/nuvtaga (saL), samiska dräkter, skodon, dräkt

AJ 2792:1: sko, AJ 2792:2: sko. Ett par vita bällingskor sydda av sen höst-vinter bälling. Dubbelvikt skin som mellanlägg som löper hela vägen upp till kanten. 2 skinnögolor på var sida för ihopsnörning. 3-flätat ullband som knytband i färgerna röd, gul och blå med tofsar i var ände. Skorna är sydda med sentråd. Plösen är ihopsydd med skaftet hela vägen upp. På skaftets ytterkant är skorna dekorerade med en gul klädesremsa i botten och ovanpå den en grön klädesremsa som är klippt i zig-zack mönster. På detta är skaftet kantat med vitt skinn. Plösens övre kant är kantad med gult kläde med en blå bomullstråd som dekorsöm. Botten är lagad. I skorna finns skohö.

Bällingskor används vintertid i torrt och kallt klimat. Bällingar är pälsen på renens ben. Bällingar med längre hår ger varmare skor som används när det är kallt ute. Pälsen från en rens fyra ben räcker till ett par skor. Renens storlek avgör hur stora skorna blir. Förr när bällingskor var vardagskorna så var det noga att materialet skulle användas på mest ekonomiska sättet. Stora bällingar användes till mansskor, av små bällingar användes syddes barnskor. För att göra bällingen eller härnan användbar för att sy av måste de garvas med bark. Man skrapar bark, helst från vide eller sälg, och gnuggar bällingarna med fuktad bark.
När skorna ska sys är den bästa tråden sentråd, dvs. tråd gjord av renens senor. De ger en utmärkt tråd, som följer luftens fuktighet. Det är särskilt viktigt för skor. När det är fuktigt ute sväller sentråden och tätar skorna i sömmarna. Sentråd görs av senor som tvinnas ihop till en lång tråd. Vita bällingar har, liksom riktigt mörka bällingar, använts till högtidsskor.

Den här typen av skor har flera benämningar på lulesamiska. Modellen kan kallas nuvtaga, gåjkega eller guoboga. Eftersom de är vita kan de också kallas vielguga eller bejuga.