skoband, prov

Om vävning:

Då kläderna i äldre tid bestod av skinn och inte tyg finns det ingen större vävtradition av större tyger hos samerna. Däremot är samerna kända att på sina små bandvävgrindar väva färggranna band av ull. Banden användes till skoband, prydnader till vaggan, mössband, förklädesband och syddes fast som allehanda dekorationer på textilier och skinnpungar, näbbstövlar etc.. De grövre banden blev till kvinnobälten.

Kvinnorna vävde med en liten, lätt och behändig bandvävsked (”nisko”, n.sam.) av trä och ben. Varpen läggs in mellan de kamlika taggarna, dess ändar binds ihop och fästs i en tältstång, eller utomhus på en gren eller en pinne som körs ner i marken och som hålls på plats av väverskans fot. För att spänna trådarna så att det blev en fungerande vävstol, rullades varpens andra ände ihop kring en pinne som kvinnan stoppade in i sitt bälte. På så sätt var väverskan själv en del av vävstolen, när hon satt på sina knän på ett renskinn på marken och vävde.

Enligt Elgström (1911: 258) är bandvävskeden ursprungligen ett lån från de norska kvinnorna. (Helland.) Fastän jag tycker mig ha sett något liknande hos sibiriska folk. - Återstår att undersökas! (Madeleine Stirnimann, VKM, 2010)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
redskap och utrustning
textil produktion

Bandvävsked/ bandgrind: 1976.06.009, 1939.70.0155, 1939.70.0356, 1939.70.0311, 1939.70.0357, 1939.70.0358. 1983.19.0002.
Skoband: 1941.08.0010, 1972.18.0003,
Prov på skoband: 1972.18.0005, 1972.18.0013,
Skoband (väv): 1972.18.0003

Källor:
Manker, Ernst. De svenska fjällapparna. STF:s handböcker om det svenska fjället nr 4, Svenska Turistföreningens förlag: Stockholm, 1947. Finns på VKM’s bibliotek.) (Vävning av skoband. Bra foton finns i Manker, 1947: 398f. )
Ossian Elgströms Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922. Finns på VKMs bibliotek.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog, VKM, 2010)

Om skoband (tjuolda-vuodda):

Skobanden var ca. 20 mm breda och av färgat ylle. Männens skoband var vita och röda, kvinnornas skoband var i röda och gula färger. Det virkade band som avslutar skobandet kallas ”barkis”. (På nord samiska.) (Elgström, 1922: 258) Skobanden viras i flera varv runt näbbskons höga skaft och knuts sedan ihop. Detta görs framförallt för att få det tätt mellan skor och byxor (hosor), när man pulsar genom snön på vintern.
I Lulelappmark, sade man, ”bruka kvinnorna binda skobanden till sig, men karlarna från sig, när de skola binda om sina kängor i annat fall felar man (mädda: går förbi).” (Fjellström, 1985: 339.) - Vilket betyder? ....

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
fotbeklädnad
personliga föremål
textil produktion

skoband: 1941.08.0010, m.fl.
prov på skoband: 1972.18.0005, 1972.18.0013,
skoband (väv): 1972.18.0003
bandgrind: 1976.06.009

Referenser:
s. 481-505 i Phebe Fjellströms bok Samernas samhälle i tradition och nutid. Nordstedts förlag: Stockholm, 1985. ISBN 91-1-853222-5)
Ossian Elgströms Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922. Finns på VKMs bibliotek.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010.)