kniv, slida (skydd)

Om renskiljningen:

Det förekommer två stora renskiljningar per år, då renarna drivs samman, antingen till märkning eller till slakt. Renmärkningen (d.v.s. kalvmärkningen) görs till våren när kalvarna har fötts och ännu hänger efter sin mor. Varje renägare har sitt eget sätt att skära av små bitar från sina renars öron. Och de har en otrolig skicklighet i att känna igen sina och andras märken även på en viss distans. Se bitarna av renöron (1939.70.0293), som skurits bort under kalvmärkningen och bevaras för att hålla räkningen över antalet märkta djur. Vid kalvmärkningen på våren är djuren magra efter vintern. Därför slaktas det knappt något alls.
Slakten (sam. njuovvam) utförs däremot vid den andra stora renskiljningen, runt Mikaels- och Mattisdagen på hösten. Det är kort innan brunst, när renarna är som fetast. Höstslakten kallas ”sarvslakt”, i o m att det i huvudsak är rentjurar som slaktas. Även till jul och nyår brukar man slakta några djur, men då mest för eget bruk och inte till avsalu.

Det traditionella samiska sättet att slakta är genom ett knivstick i renens hjärta, antingen från bringan eller från sidan. Medan man i nordliga och östliga Sápmi enbart sticker i hjärtat, föregås hjärtsticket i de södra Lappmarkerna av ett stick genom nackhålan som skär av nervtrådarna och får djuret omedelbart att falla ihop. Allt sköttes oblodigt och med den vanliga kniven, som samen alltid bar med sig på sitt bälte. Vid styckningen kunde dock den större huggkniven komma till användning. (Manker, 1947: 98)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
renskötsel
renskiljning
slakt
renöron

Referenser:
Ernst Manker De svenska Fjällapparna, Svenska Turistföreningens förlag. Esselte, Stockholm, 1947.

(av Madeleine Stirnimann socialantropolog VKM Göteborg, 2010)