bärkorg, klövjekisa

Om klövjeraiden:

Den årstiden då marken var snöfri flyttade samerna sitt bohag med klövjeraider. Man band helt enkelt sina ägodelar och småbarn på tamrenarnas ryggar. Selade ihop renarna i en lång rad och vandrade till sitt nästa viste. (Klövning heter kuottetim på samiska.) Att färdas med klövjerenar var arbetsamt och tidskrävande. De klövjade renarna gick bara 4-5 timmar i sträck och måste sedan vila och beta. Dessutom måste packningen vid varje djupare bäck eller älv avlastas, på något sätt transporteras över vattendraget och sedan igen pålastas på renarna. Detta i och med att packningen annars skulle bli genomvåt.

Raiden hade en viss ordning: Första renen i raiden var en pålitlig ledarhärk som med sin renskälla fick de andra tamrenarna att följa. Härken bar på spädbarnet i familjen och hade som motvikt på klövjesadeln storgrytan, som också fungerade som barnets badbalja. Den renen leddes av barnets moder. Även de andra små barnen kunde få rida i sadel. Renarna bands fast i varandra så att tömmen gick från den främre renens sadelknapp till den bakom gående renens grimma.

Ägodelarna packades på ett bestämt sätt och renarna som bar dem gick i en viss följd, antagligen så att sakerna var lätt att hitta, vilket underlättade en snabb och effektiv uppbyggnad av tältbyn när man kom fram till målet. (Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM, 2010)

Nästsist i raiden gick renen som bar tältduken och stängerna. Alla tältstänger har i sin ände ett hål genom vilket man trär ett rep som knyter ihop dem. Repöglan med slanorna hängs sedan på sadelknappen om varsin sida av renen, så att stängernas andra ända släpas i backen.
(Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM, 20210.)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
transport
klövje

Källa:
För mera detaljerad information och en förklarande illustration av en klövjeraid se s. 88, 89 och 132-143 i Ossian Elgströms Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922. Finns på VKMs bibliotek.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)

Om klövjekisan (passegisa):

På klövjesadeln fästes lätta kiser i vilka man packade sina tillhörigheter. Kiserna, som också kallas ringkisor, var tillverkade av ett cirka 2 dm brett träspån av björk, som sammansatts med träpluggar eller kopparnaglar till en rund eller oval ringformad ram. Träet värmdes säkert över elden så att man kunde böja det till den runda formen. Därav kommer antagligen namnet: ”passegisa” (passe= steka). Kisan hade istället för en botten ett flätverk av vidjor och snören som höll, de i en tunn björknäverduk invirade ägodelarna, på plats inom ringkonstruktionen. (Björknävern kokades för att bli smidig och kunna sys ihop till en lätt och vattentät duk som skyddade packningen.) I och med att kisan inte var helt av trä var den lätt att bära. ”Travelling light” på gammalt samiskt sätt! (Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM, 2010.)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
transport
klövje

Klövjekisa (-korg): 1939.70.0343, 1939.70.0344, 1939.70.0345, 1939.70.0346, 1939.70.0347, 1948.21.0095, 1939.70.0368

Källor:
S. 88, 89, 132-143 i Ossian Elgströms Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922. Finns på VKMs bibliotek. )
(Se illustrerade förklaringar s. 80ff och 132ff i Ossian Elgström Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922.
Samt s/v ritningar på s. 120f. Manker, Ernst. De svenska fjällapparna. STF:s handböcker om det svenska fjället nr 4, Svenska Turistföreningens förlag: Stockholm, 1947. Finns på VKM’s bibliotek.)

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)