bandvävstol, tira

Om vävning:

Då kläderna i äldre tid bestod av skinn och inte tyg finns det ingen större vävtradition av större tyger hos samerna. Däremot är samerna kända att på sina små bandvävgrindar väva färggranna band av ull. Banden användes till skoband, prydnader till vaggan, mössband, förklädesband och syddes fast som allehanda dekorationer på textilier och skinnpungar, näbbstövlar etc.. De grövre banden blev till kvinnobälten.

Kvinnorna vävde med en liten, lätt och behändig bandvävsked (”nisko”, n.sam.) av trä och ben. Varpen läggs in mellan de kamlika taggarna, dess ändar binds ihop och fästs i en tältstång, eller utomhus på en gren eller en pinne som körs ner i marken och som hålls på plats av väverskans fot. För att spänna trådarna så att det blev en fungerande vävstol, rullades varpens andra ände ihop kring en pinne som kvinnan stoppade in i sitt bälte. På så sätt var väverskan själv en del av vävstolen, när hon satt på sina knän på ett renskinn på marken och vävde.

Enligt Elgström (1911: 258) är bandvävskeden ursprungligen ett lån från de norska kvinnorna. (Helland.) Fastän jag tycker mig ha sett något liknande hos sibiriska folk. - Återstår att undersökas! (Madeleine Stirnimann, VKM, 2010)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
redskap och utrustning
textil produktion

Källor:
Manker, Ernst. De svenska fjällapparna. STF:s handböcker om det svenska fjället nr 4, Svenska Turistföreningens förlag: Stockholm, 1947. Finns på VKM’s bibliotek.) (Vävning av skoband. Bra foton finns i Manker, 1947: 398f. )
Ossian Elgströms Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922. Finns på VKMs bibliotek.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog, VKM, 2010)