- Föremål -, hinggi kawuru, kawuru, hinggi

Mantel som bärs av adliga män under traditionella ceremonier, ofta bärs de som ett par, en hinggi viks över skuldran, den andra bärs så att den ena änden tyg hänger ned, medan den övriga delen av tyget viras och fästs runt höften där männen sticker ner en storbladad kniv, vävnaden fasthålls med ett bälte tillverkat av växtfibrer eller ett modernt galonbälte. Ett långt smalt tyg (tera) viras runt huvudet. Varpikatmotiven uppträder i vitt och ljusare nyanser av blått mot en mörkblå bottenfärg de importerade bomullsgarnerna är färgade med Indigofera tinctoria. Motiven är figurativa och i hög utsträckning relaterade till adelns historiska maktställning, de repeteras både horisontellt och vertikalt. De identifierar männens sociala rang, kön och klantillhörighet. Textilier från östra Sumba reflekterar en dualistisk begreppsmässig grund av den traditionella marapu tron. Kvalitén på motiven överförs till mannen och efter döden sveps mannens kropp med hans hinggi, som hjälper förfäderna att känna igen bäraren i den nästkommande världen. De karakteristiska avslutningsbårderna kabakil är vävda i inslagsrips efter att de två identiska varpikatmönstrade styckena tyg sytts ihop på längden med Z-formade stygn. Vävning av kabakil utförs i en speciell liten vävstol, varpen av ikat används som inslag. Tvinnade och snodda ikatfransar, pote. Motiven på båda sidor om vävnadens mittparti är identiska men spegelvända de föreställer i mönsterfält 1: hästar skallträd och fåglar. Hästar på textilier avbildas alltid med uppburet huvud och svansen är också uppböjd. På vävnader är svansen lite överdriven, detta särdrag är speciellt beundrat av sumbanesiska ryttare som ett högklassiskt temperament och kvalitet. Hästen tilldrar sig alltid stor uppmärksamhet i människors dagliga liv. En ryttare som rider barbacka anses som den bäste ryttaren. Hästarna tränas till att öka farten och flexibiliteten inför olika traditionella tävlingar. Unga män visar sin skicklighet som ryttare under årliga rituella uppträdanden och fester. Precis som vattenbuffeln, ägs hästar av adeln och de har stora hjordar med bufflar och hästar som strövar fritt omkring på landsbygden där de samlar sin traditionella rikedom, bytesekonomins och släktskapsalliansernas hårdvaluta. Hästar som exporteras inbringar en stor inkomst. En annan användning av hästen är som ett extra offerdjur. Skallträdet (andung) är kanske det mest effektfulla och identifierbara av sumbanesiska motiv, det har sitt ursprung från förr då huvudjakt var en sedvänja. I byarna på Sumba var centrala träd, med oftast stora grenar transplanterade, konstruktionen säkrades med grundpålar och stenblock. Spikar var inbäddade i de rekonstruerade träden, och huvuden av dödade fiender var upphängda på spikarna till demonstration av en synlig seger för den härskande adeln på östsumba. I tygers design är fångenskapen av slagna fienders själar avbildade, de okroppsliga skallarna stirrar ut från sina ”träd” och är i emblematisk tjänst hos sina ”ägare” (mangu da myada). Motiven är prominenta i textilier från den centrala kustregionen på Sumba och somliga adliga familjer stiliserade skallträdet till en ikonografi liknande familjevapen. Skallträdet var ett centralt ”altare”, och som sådant ett religiöst centrum i byn, där hölls rituella fester efter jakten. Skallar är fortfarande ihågkomna i bybors minnen, somliga påstår att erövringen av fienders avhuggna huvuden, jordfästa under dörrposter i svunna tider, bar upp konstruktionens stabilitet. Mönsterfält 2: träd och hjortar som är ett intressant motiv på Sumba. Traditionellt ägs hjorten av adeln som under torrperioden organiseras hjortjakter som är en favoritsysselsättning på Sumba. Mönsterfält 3: kakaduan med sin farliga näbb, vackra kam och sina stora stjärtfjädrar är en symbol för kunglighet. Fåglar och träd avbildas i de ljusare blå ikatmotiven.
Östra Sumba, Indonesien.