dosa

Tedosa (natsume) för tunt te (usucha) av lackerat trä, från Japan. Tedosan är lackerad i guldlack med blommotiv på dosa och lock, troligen växten nanten.

I teceremonin används två huvudtyper av pulvriserat te som båda kommer från samma tebuske. Den ena typen kallas tjockt te (koicha) och används under den mer formella ceremonin och den andra kallas tunt te (usucha) för den mindre formella. Det tjocka teet anses något sötare och tillreds med mer pulver så konsistensen blir tjockare. Alla deltagare dricker ur samma teskål, medan det tunna teet serveras i varsin skål för varje deltagare. Olika tedosor används för de olika tetyperna. Generellt kallas dosor för tunt te för usucha-ki och är oftast av lackerat trä, medan tedosor för tjockt te brukar vara av keramik (chaire). Keramiktedosor importerades ursprungligen från Kina och Sydostasien, där de ofta hade använts för helt andra syften än teförvaring. Dosorna för tjockt te var framför allt före 1900-talet den högst rankade keramiktypen inom teceremonin, t o m före teskålar. Många tedosor klassades som ”berömda ting med poetiska namn” (meibutsu). Termen meibutsu började användas under Edo-perioden för att rangordna och klassificera kända föremål och bildkonst som utgör teceremonins materiella kulturarv. (Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas klacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794-1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Tea caddy (natsume) for thin tea with nanten plant (Nandina domestica) decoration. Probably 19th century. Gold lacquer on wood. Formerly in the collection of Charles de Champs (1873-1959). H 7 cm, Diam 6.7 cm.

The tea ceremony employs two kinds of powdered tea, both from the same tea bush. One type is called thick tea (koicha) and is used for the more formal ceremony, while the other, thin tea (usucha), is for less formal tea ceremonies. The thick tea is considered somewhat sweeter and is made with more powder to give a thicker consistency. All participants drink from the same tea bowl, whereas the thin tea is served in a separate bowl for each participant. Different tea caddies are used for the different kinds of tea. Caddies for thin tea are generally termed usucha-ki and are most often of lacquered wood, while caddies for thick tea are usually ceramic (chaire). Ceramic caddies were originally imported from China and Southeast Asia, where they had been used for quire other purposes than tea storage. The caddies for thick tea were the highest-ranking type of ceramic ware for the tea ceremony, especially before the 20th century, outranking even the tea bowl. Many of them were classed as “famous things with poetical names” (meibutsu). The term meibutsu began to be used during the Edo period for ranking and classifying known objects and pictorial art which constitute the material heritage of the tea ceremony.
(Based on the text for the exhibition catalogue Japan. Artefacts and images tell the story. 2011). /PH