Hedin, Sven

Insamlandet skildras av Hedin på flera ställen, bland annat i Hedins egna brev hem till familjen, "Konung Oscars beskickning till shahen av Persien" (publicerad hösten 1891) och i "Mitt liv som upptäcktsresande".

"Uppdragsgivare var Gustaf Retzius...[som] hade bett Hedin plocka med sig några parserskallar hem. Parser kallades den lilla indoeuropeiska folkgrupp som höll fast vid sin traditionella zoroastriska religion när islams religiösa segertåg svepte över Mellanöstern på 600-talet. Innan dess hade zoroastrismen dominerat i Persien. Det som gjorde parserna intressanta för 1800-talets svenska skallmätare var en föreställning om att de genom att hålla sig på sin kant och inte beblanda sig med araber och andra erövrare var särskilt renblodiga indoeruopéer, arier i sin allra mest ursprungliga form".

Det var det den 26 juni 1890 som Hedin, tillsammans med tandläkaren Bertrand Hybennet (som ville vara anonym), begav sig till en begravningsplats någon mil sydost om Teheran. Dessa kallades stillhetens torn. Där samlade de in tre kranier. (Odelberg, Axel, 2008, Äventyr på riktigt, s. 78)

1903.25 Under senare delen av 1800-talet var Sverige en ledande nation inom studiet av människans kranium och övriga skelettdelar. Mätmetoder och index togs fram för att finna en positivistisk, ”absolut” grund för att studera människan utveckling och distribution, för särskilja människor på olika platser på jorden, men också för att se relationer mellan dem. Parserna betraktades av en del forskare som mycket ursprungliga indoeuropéer, varför det var av stort intresse att komma över material för studiet av deras skallar. Ursprung och utveckling var en del av det vetenskapliga programmet. Den unge Hedin ombads därför av Professor Gustav Rezius, en framstående forskare inom den tradition som just nämnts, att från sin resa till Persien 1890 (för att delta i en diplomatisk mission till Shahen av Persien) försöka ta med sig några kranier hem till Sverige. Detta genomförde han under omständigheter vilka han senare (1925) gav en mycket äventyrlig beskrivning och inramning, en beskrivning av ett tillvägagångssätt som idag framstår som stötande och respektlöst. Kranierna blev inte föremål för några studier och publicerades aldrig. De kom inte att tillföras Karolinska Institutets samlingar, vilket man borde ha väntat sig, utan donerades istället av Sven Hedin till Etnografiska Museet.
Insamlingen kan sägas utgöra ett apart inslag i Hedins verksamhet. Man skall dock uppmärksamma att den vetenskapliga avsikten bakom det gravrov, som han faktiskt beskriver, sedd ur den tidens perspektiv, sent 1800-tal, befann sig på fronten av forskningen. Hedins famösa skildring av insamlandet, 1925, färgades av att han då var inbegripen i att skriva en bok om sitt eget liv där äventyren förväntades överväga och gärna spetsas till.
Referenser:
Hedin, Sven
1891 Konung Oscars beskickning till Schahen av Persien 1890, Stockholm
1925 My Life as an Explorer New York, London
1930 Mitt liv som upptäcktsresande Vol. I-V, Stockholm

HWq 2010-03-30; 2010-04-21

1903.25 During the latter part of the nineteenth century Sweden was a leading nation in developing a new branch of science devoted to the detailed study of human crania and skeletons, human remains. Methods for taking and recording exact measurements were developed, and indexes were decided upon to find important relationships between various measurements. The intention was to find a positivistic, “absolute” basis for the study of the development of the human race and its distribution, to tell people apart living in different places on our earth, but also to see relationships between them. Among some researchers the Parse people of Persia/Iran were considered to be representative of “early” Indo-Europeans, and it was thus of great interest to acquire crania from their community, to be studied. Origin and development were integral parts of the scientific programme. Sven Hedin, 25 years old at the time, was accordingly requested by Professor Gustav Retzius, a prominent researcher within the tradition just mentioned, to attempt bringing some Parse crania with him home from an imminent journey to Persia (to take part in a Swedish diplomatic Mission to the Shah of Persia). Hedin carried this out, but did so under circumstances which he later (in 1925) rendered into a most adventurous feat. The way he then described how he acquired the crania, today appear both revolting and disrespectful to us. The crania were never subjected to any research, and they were never published. They were not given to the collections if the Karolinska Institute, which one would expect. Instead Sven Hedin donated them to the Museum of Ethnography, Stockholm.
This acquisition in the field could well be viewed as a streak of uncharacteristic behavior on the part of Sven Hedin. One should observe that the scientific purpose behind the grave robbery he actually describes, was situated on what was then, in the late nineteenth, considered to be the frontier of research in that particular field. Hedin’s infamous description of 1925 of how the skulls were collected, were colored by the fact that he was writing a book on his life, that far, in which adventure should figure prominently, and rather be exaggerated than subdued.
References:
Hedin, Sven
1891 Konung Oscars beskickning till Schahen av Persien 1890, Stockholm
1925 My Life as an Explorer New York, London
1930 Mitt liv som upptäcktsresande Vol. I-V, Stockholm
HWq 2010-04-21