glasmålning, målning

Mått: 35 X 40
Motiv: Narashima-avatara (vit-rosa), som söndersliter demonen Hiranyaksasipus (blå) mage.

Vishnus fjärde avatar. Tilldrog sig under Satya/Krita-yuga, den första kosmiska tidsåldern. (Wilkins, 1997:155.)
Narashima, som med sina kloförsedda fingrar bearbetar demonen Hiranyakasipus uppfläkta mage. Lejonmänniskan Narashima är Vishnus fjärde avatar, ”inkarnation” eller ”uppenbarelseform”. På målningen är han i sedvanlig ordning avbildad som till hälften lejon (huvudet) och till hälften människa (kroppen). Narashima är förkroppsligandet av tapperhet och mod som gudomliga attribut, och har därför varit alldeles särskilt vördad av furstar och krigsherrar (kshatriyas). Dessutom påstås han representera verserna i den vediska skriften Yajurveda, ur vilka mod och styrka framspringer. Han åkallas också som skydd mot fiendernas besvärjelser (mantras). (Stutley, 1985: 205.) Enligt vissa källor anses dyrkan av Narashima öka kunskapen om det Högsta väsendet. Hiranyakasipu brukar anses personifiera ondska och okunnighet. (Rao, 1914:154.)

Målningen är en variant av framställningsformen sthauna-Narashima, vilket syftar på gudomens framträdande ur en pelare. (Rao, 1914:152f.) På målningen är denna pelare kluven. Detta anspelar på en version av mytberättelsen om Narashima, som återfinns i t ex Bhagavata Purana, där Prahlada, Vishnus trogne anhängare, inför sin far, demonkungen Hiranyaksasipu, förkunnar att Vishnu är allestädes närvarande - i honom själv, i hans far och överhuvudtaget i allt existerande. Demonkungen undrar då hur det kommer sig att han ej kan se Vishnu i pelaren de står vid. Prahlada förklarar då, att även om Vishnu genomtränger alltet och är allestädes närvarande, är han inte förnimbar för våra sinnen och är därför inte synlig för blotta ögat. Hiranyaksasipu utropar då, eftersom han var uppfylld av hämndbegär för att Vishnu i en tidigare avatar dödat hans bror Hiranyaksa, vredgat att han skall döda Vishnu och klyver pelaren med sitt svärd. Vishnu framträder då ur pelaren i form av Narashima och uppsliter med sina klor demonkungens mage så att denne berövas livet. (Wilkins, 1997: 155.)

Ikonografiska detaljer: Mellan fingrarna på den vänstra handen håller Narashima en chakra, ”diskus”, ett vapen specifikt förknippat med Vishnu och dennes avatarer. I indisk krigsföring var diskusen tillverkad av stål och hade ett hål i mitten och den yttre eggen var skarpslipad. (Stutley, 1985: 57.) Mellan fingrarna på den högra handen håller han en sankha , ”trumpetsnäcka”, också det ett av Vishnus emblem, men förekommer även inom Shivas ikonografi. Vishnus egen sankha kallas dock panchajanya, då den förfärdigats av demonen (asura) Panchajanas kropp, efter att han bragt denne om livet. När ena spetsen var avhuggen, användes snäckan, både av Vishnu och i indisk krigföring, som trumpet i krig. Dess ljud ansågs inte bara injaga skräck hos fienden utan betraktades också som effektivt för att driva demoner på flykten. (Rao, 1914:3.)

På huvudet bär Narashima en juvelbesatt krona kallad kirita-mukuta. Bland människor fick endast furstar och länsherrar bära dylika huvudbonader. (Rao, 1914:29; Singh, 1992:96.) Hiranyaksasipus likadana krona syns fallande till marken i målningens högra hörn. Runt överarmarnas biceps sitter på båda figurerna armringar kallade keyuras och armband runt handlederna (kankanas). Hiranyaksasipu bär dessutom örringar (kundalas). (Rao, 1914:23f.)

Narashima sitter på en piedestal, omväxlande kallad asana (”säte, piedestal eller tron; sittställning”) och pitha (”säte, piedestal eller tron; vallfartsort”). Den sistnämnda termen används dessutom om vallfartsorter där gudinnorna vördas och anses ha sin ”sittbänk” eller ”säte”. Bildens specifika variant kallas padmasana, en rund piedestal formad som en lotusblomma., och utnyttjades som säte för gudomen när denne åtnjöt kult och tillbedjan. Samma term (padmasana) betecknar också en sittställning inom yoga (”lotusställningen”). (Rao, 1914:19f; Stutley, 1985: 226.)

Rituell handställning (mudra):

(Tilläggsinfo: Kring Narashima har flera skilda myter utspunnit sig, men gemensamt har de alla, att denna Vishnus fjärde avatar hade till syfte att befria världen från demonkungen Hiranyaksasipus terrorvälde. En version förmäler att denne demon mottagit en välsignelse från Brahma, som innebar att han inte kunde berövas livet av någon skapad varelse, varken människa eller djur, samt varken under dag eller natt. Berusad av stolthet och övermod över sin utlovade osårbarhet, hemföll han åt utsvävningar som kom både gudarna och människorna att vilja undanröja honom. Vishnu nedsteg då kvällstid till jorden i form Narashima, till hälften människa och till hälften djur, och bragte honom om livet. Sålunda höll Brahma sitt löfte, åtminstone till bokstaven. Narashima var varken människa eller djur, och han berövade demonkungen livet på kvällen, då det varken är dag eller natt. (Wilkins, 1997: 149f.)

Enligt den kanske mest välkända versionen i t ex Vishnu-Purana, (kap 17-20), som är en variant av den föregående myten, nedsteg Vishnu till jorden och antog skepnaden av Narashima för att undsätta sin trosvisse och hängivne anhängare Prahlada. Hiranyaksasipu, Prahladas far, hade tillvällt sig makt över de tre världregionerna (himlen, jorden och underjorden), utmanövrerat gudarna och var uppfylld av stolthet och övermod. Till sitt stora förtret dyrkade hans son hängivet och oavbrutet Vishnu. Den senare var Hiranyaksasipus ärkefiende sedan denne i en tidigare uppenbarelseform (avatar), i form av vildsvinet Varaha, dödat demonens bror, Hiranyaksa. Då Prahlada vägrade att lyda sin far och inte lät sig omvändas, utan istället framhärdade och fortsatte utöva sin fromma hängivenhet (bhakti) till Vishnu, utsatte hans far honom för en mängd straff och mordförsök. Vishnus beskydd gjorde dock Prahlada osårbar och till slut uppenbarade sig den förre i form av Narashima och sönderslet den illvillige demonkungen Hiranyaksasipu. (Ibid.))