dräkt, kimono

Kimono av tuskaftat gulbeige bastfibertyg (asa; samlingsterm för d:o) av ordinär skärning med ihopsydda ämhålor, men avskuren vid midjan. Dräkten är försedd med fem stycken familjevapen (två fram, tre bak) i form av en krans av kikyo-liknande blåa blommor som är tryckta och bemålade. Den är inte fodrad, men som mellanlägg i kragen har ett bomullstyg använts, vilket syns i ett trasigt parti.

Enligt generalkatalogen är numren 3554-3556 avsedda "För första gästen", dvs. i teceremonin.

Dräkten är avsedd för en man. Av dräkten kan utläsas att den är avsedd för sommarbruk (vilket materialet samt att den ej är fodrad visar) och att den är avsedd för ett formellt eller högtidligt tillfälle (de fem familjevapnen, som är det maximala antalet). Under sent 1800-tal då dräkten tillverkades hade ännu inte den strikta uppdelningen i "specialklädsel" (haregi) och "vardaglig klädsel" (fudangi) fått fullt genomslag. Några decennier senare kan man se att materialet bastfiber i kimonon alltid medför att den räknas till vardagsklädseln, medan däremot fem familjevapen gör att den infaller i kategorin ceremoniell klädsel (Dalby 1993 s 172-173). Detta är visserligen en manskimono och där var variationen inte fullt lika stor som inom damdräkten, men själva kombinationen bastfiber och fem vapen skulle åtminstone en bit in på 1900-talet tyda på en form av kontamination, där plaggets fem vapen "höjer" det vardagliga materialet till en mer formellt användning. Teceremonins estetik var sannolikt fortfarande under slutet av 1800-talet sådan att klädseln i terummet skulle vara nedtonad och sober, där just materialet bastfiber passar väl in. (PH)

Kimono

Kimono betyder ”något att ha på sig” och är samlingsnamnet på ett centralt plagg för både män och kvinnor, unga och gamla. Ordet kimono började användas på 1700-talet, enligt andra källor sent 1800-tal. Vanligt är specialtermer för specifika plagg, som för kimonon med liten ärmöppning vid handleden (kosode) eller avslappnat vardagliga bomullskimono (yukata). Man skiljer även på ”inhemsk klädsel” (wafuku) och västerländskt påverkad (yofuku). Tillskärningen är tekniskt enkel. En rulle på mellan tio och tolv meter med tygbredd ca 36 cm behövs till ett plagg. Tyget används ofta som en yta för broderi- och färgningstekniker utöver vävningen som dekorationsteknik.
Kimonon är som de flesta kläder föränderlig och har varierande visuella uttryck under tidens gång. Kimonon är starkt betydelsebärande. Ur varje element, som ärmarnas utformning, hur den bärs, vilka färger och mönster den har, vilket material den är gjord av, kan man utläsa något viktigt. Dam- och herrknäppning existerar inte. Historiskt sett stänger alla kimonon till höger, enbart på avlidna personer läggs den med omlott åt vänster.
Kimonons rötter finns främst i Kina, men även i Korea. Tidiga exempel på avbildningar av människors utseende är gravfiguriner (haniwa) i lergods från Kofun-perioden (ca 300–538 e v t). Under Heian-perioden (794–1185) använde hovet underplagg som liknade kimonon under sina lager med vida dräkter (uchigi eller junihitoe). De som kroppsarbetade, t ex hantverkare och bönder, bar också kimonoliknande plagg (bl a happi). Under Muromachi-perioden (1392–1573) började kimonon slå igenom brett. I och med detta blev Japan också ett av de mest framträdande modeländerna i världen. Detta accentuerades under Edo-perioden, särskilt genom den växande stadsbefolkningen. Efter en period av androgynitet i klädseln framträdde under 1700-talet tydligare skillnader mellan vuxna mäns och kvinnors klädsel.
Under 1600-talet uppstod ett mode med breda ärmar (furisode) för unga ogifta kvinnor, som hade rötter i barns klädsel 300 år tidigare. Den extra vidden på ärmen ansågs charmig och det kunde senare för unga kvinnor vara en del i flirten att svänga med ärmarna. När bältet (obi) blev bredare växte även ärmarna och nådde sin maximala bredd under andra hälften av 1700-talet. Medan stadsbornas (chonin) kvinnor använde furisode vid högtidliga tillfällen kunde döttrar till länsherrar och förmögna köpmän använda plagget till vardags. Även kvinnliga underhållare, t ex geishor, och prostituerade bar furisode.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH
[[Etno]]