kruka, kärl

"Ett lerkärl bygges upp efter ungefär samma princip som de spiralflätade korgarna. En väl bearbetad lervulst lägges varv på varv från bottnen och upp, varunder kärlämnet vrides runt på lämpligt underlag. Sidan buktas därvid så symmetriskt som möjligt och glättas med blotta handen eller med ett slätt trästycke. När kärlet är färdigbyggt och glättat, utsiras det gärna med enklare intryckta eller ristade ornament, varpå det torkas och brännes. Och i samband med bränningen färgas det. En röd färgvätska, som lakats ur en viss bark, penslas över kärlet, när det glödhett tagits ur eldhärden, och när färgämnet bränts in, är kärlet glänsande svart. Hos babwende och även annorstädes brukar man ofta marmorera lerkärlen i stället för att svartfärga dem. Droppvis stänkes palmolja med inblandade färgämnen över det glödgade kärlet, och när dropparna fräsande rinna ut över lergodset och brännas in, bildas en ådrig eller ringformig marmorering av mycket dekorativ verkan. Lerkärl av alla erforderliga slag - grytor, fat, krukor, flaskor och bägare - förfärdigas av kvinnohand.
Manker, 1929, s134-37.

"Verkstaden inrättades vanligen tillfälligt under bar himmel. Eftersom
kärlen formas, soltorkas de. Då man förfärdigat det önskade antalet,
uppgöres en stor brasa. I och vid denna ställas kärlen upp, värmas, målas
och slutbrännas. Allt detta arbete utföras av kvinnor. Leran finns bara på
vissa ställen, varför dessa ofta få bära den långt ifrån i sina korgar.
Detta är ock i viss mån orsak till, att de endast i vissa byar tillverka
lerkärl. I andra byar tillverkas så endast mattor eller korgar, allt efter
som de ha rik tillgång på material härför. Sedan göra kvinnorna byte på
marknaderna för att bliva försedda med, vad de behöva. Härigenom bliva
lerkärlstyperna blandade över landet."
Börrisson, 1925, s 47.