Mjöberg, Med världen i kappsäcken 10

1910-1911 befann sig en svensk expedition i Australien
för att göra naturvetenskapliga undersökningar.
Men expeditionen kom också att föra hem en
etnografisk samling. Mänskliga kvarlevor insamlades
trots aboriginernas protester, främst av expeditionens
ledare Eric Mjöberg.

Expeditionen begav sig till Kimberleyområdet i nordvästra
Australien. Ett område nästan lika stort som
Sverige. Klimatet är subtropiskt med en torr- och en
regnperiod.
Koloniseringen av Kimberleyområdet var begränsad.
Befolkningen med europeiskt ursprung, de vita,
var i klar minoritet. Asiater från närliggande länder i
norr, men framförallt den ursprungliga befolkningen,
aboriginerna, dominerade. 1910–1911 uppskattades
antalet aboriginer i Kimberleyområdet och i Northern
Territory, öster om Kimberley, till mellan 20.000 och
50.000 personer. Många av dem var barn till aboriginska
kvinnor och vita män. Koloniseringen av Kimberley
inleddes på allvar i början 1880-talet och var koncentrerad
till Fitzroyfloden medan de norra delarna var i
stort sett orörda. Boskapskötsel var den huvudsakliga
näringen för den vita befolkningen.
Boskapsskötselns expansion innebar stora problem
för aboriginerna. Kängurun, som var deras främsta jaktbyte,
sköts av för att ge plats för boskapen. Livsnödvändiga
örter och rötter trampades ner. Heliga platser
förstördes. Boskapen blev samtidigt ett nytt jaktbyte
för aboriginerna, men dödandet av de vitas boskap
skedde inte ostraffat. Arbetsföra män fängslades och
fördes i bojor till fånganstalter.
Det blev så gott som omöjligt för aboriginerna att
livnära sig på traditionellt sätt. Konflikten förvärrades
av att den vita befolkningen, som nästan bara bestod
av män, utnyttjade de aboriginska kvinnorna sexuellt.
Under 1890-talet urartade situationen i ett tre år långt
uppror. Stridigheterna ledde till att aboriginska män,
kvinnor och barn massakrerades.
Aboriginerna insåg snart att de inte kunde besegra
de vita kolonisterna. Samtidigt blev de vita medvetna
om att de inte skulle kunna bedriva boskapsskötsel i
området utan hjälp av aboriginerna. Trots motsättningarna
utvecklades ett slags samexistens. Aboriginerna
arbetade på boskapsstationerna mot kläder och mat.
Medan många blev erkända som skickliga boskapsskötare
skötte deras släktingar hushåll och andra sysslor.
Vanligtvis skötte kvinnor och barn arbetet på stationerna,
men det fanns också aboriginska kvinnor som var
ridande boskapsskötare. (utställningstext, huvudväggtext, 2009)

Allt arbete på stationerna byggde på att aboriginerna
arbetade oavlönat. Varje boskapsstation hade
ett aboriginskt läger, avskilt från de vitas bosättning.
Vid tidpunkten för den svenska Australienexpeditionen
var så gott som alla aboriginer i de koloniserade områdena
knutna till boskapsskötseln. Denna ordning var
ändå inte så ödesdiger för aboriginerna som man skulle
kunna tro. De flesta levde fortfarande i närheten av
landområden som de traditionellt tillhörde. När arbetet
på stationerna låg nere under regnperioden återgick de
till ett mer traditionellt liv. De utövade religiösa ceremonier
och vårdade sina heliga platser. Trots förtryck
och orättvisor blev livet som boskapsskötare en viktig
del av den aboriginska historien. Den nya livsstilen
införlivades med de ursprungliga traditionerna och är
fortfarande idag en källa till stolthet.
Istället för att utforska orörd mark kom den svenska
Australienexpeditionen till ett område som var starkt
präglat av vita bosättare. De mötte bara aboriginer
med anknytning till boskapsstationer. Expeditionens
deltagare rörde sig inte heller utanför detta område.
Men Yngve Laurell och Rudolf Söderberg sökte sig
medvetet till frontlinjen för de vitas inflytande.
Eric Mjöberg skriver i sin reseskildring att expeditionen
hotas av ”vilda aboriginer” – de som läste reseskildringar
förväntade sig strapatser och äventyr bland
exotiska folk bortom ”civilisationens råmärken”. Läsekretsen
hade knappast blivit imponerad om aboriginernas
roll som boskapsskötare stått i fokus. Ett ständigt
tema i dessa skildringar från slutet av 1800- och början
av 1900-talet var kannibalism, och det saknades inte
heller i detta fall. Flera av expeditionsmedlemmarna
förmedlade okritiskt allt tal från den vita befolkningen
om aboriginernas påstådda kannibalism, en demonisering
som fungerade som ett rättfärdigande av de övergrepp
många vita i området var skyldiga till. (utställningstext, huvudväggtext, 2009)