utställningstext

Människan har förmodligen alltid smyckat sig på något sätt. Folk kan ha haft

fjädrar i håret eller målat sig med färg utvunnen ur jord eller från växtriket. De

äldsta kända smyckena är pärlor gjorda av snäckskal, de kommer från en

grotta i Blombos i Sydafrika och är ca. 100 000 år gamla.

I Stilla havets övärld har smycken spelat en viktig roll, både i forntid och under

senare tid. Arkeologer som arbetar i Stilla havet hittar ofta olika smycken

tillverkade av snäckskal och andra material. Vanliga snäckor som använts vid

tillverkning av smycken är kaurisnäcka (Cypraea), kägelsnäckor (Conus), och

pärlemorsnäckor (Trochus). Flera av de smycken som hittats på olika

fyndplatser av arkeologer i Stilla havet påminner mycket om de i montern.

Likadana smycken har tillverkats i 3000 år. En del av smyckena har

förmodligen varit enormt värdefulla och fick endast bäras av vissa människor i

samhället.

I montern finns även ett tatueringsredskap. Ordet tatuering kommer från det

polynesiska ordet tattoe och har spelat en viktig roll i framförallt Polynesien.

Tatueringar ingick ofta i heliga ritualer och det var inte vem som helst som fick

bära dem utan det var främst hövdingar, krigare eller överklass som var

tatuerade. Tatueringskonsten i Europa fick en boom efter att sjömän som

seglat med James Cook återvände hem med polynesiska tatueringar.