- arkivdokument -

Drömmen om det goda samhället

Inledningsskärm

Det var stor oro under himlen i Kina för trettio år sedan. Det hade gått mer än ett halvt sekel sedan

Qingdynastin störtades 1911. Det hade gått nästan en generation sedan Mao Zedong utropat Folkrepubliken

Kina den 1a oktober år 1949. Nu uppmanade ordförande Mao folk att bombardera högkvarteret i det parti

och den stat för vilken han själv var den karismatiske ledaren. Om Den stora proletära kulturrevolutionen,

finns mycket att säga. Det var en tid av intensiv politisk kamp mellan olika individer och grupper i Kina. En

kamp som ytterst gällde hur Kina skulle utvecklas. I de internationella medierna avspeglades detta mest som

gällde de väpnade strider mellan olika frasrevolutionära studentgrupper, vänstrister som gjorde

husrannsakan hos intellektuella, som brände olika böcker, sökte erövra ministerier och till slut skickades ut

på landet för att omskolas. Just nu behandlades de tio åren 1966 till 1977 som svarta och förspillda år i det

officiella Kina. Men det finns en enhet i Kinas politik de senaste hundra åren man aldrig bör glömma. Om

medlen har det rått bitter kamp; men målet att återupprätta Kina som ett rikt och blomstrande land har varit

gemensamt för såväl patriotiska reformvänner under Qingdynastin, Sun Yatsen och Chiang Kai-shek som

Mao Zedong, Zhou Enlai och Deng Xiaoping.

Just de tio åren från 1966 var en tid då massorna, de gamla hundra namnen, de många hundra miljonerna

ute på den kinesiska landsbygden skulle mobiliseras för att genomföra stora reformer. Ett av medlen var att

ge nya bilder åt folket. Bilder som på en gång i varje realistisk detalj – redskap, stolar, klädedräkt - exakt

avspeglade vardagen, men samtidigt gav form åt den stora folkliga drömmen om det goda samhället. För oss

gör denna tvesyn den tiden s dröm och verklighet mer gripbar.

Av Jan Myrdal

JORDBRUKSAVSNITT

Folkkommunerna upprättades vid slutet av femtiotalet under Det Stora Språnget. Med gemensamma

ansträngningar och rationell organisation av arbetet skulle bristen på maskiner i jordbruket övervinnas.

Undersysselsättningen på landsbygden skulle bli en resurs. Så skulle nödvändiga kollektiva insatser som

jordterrassering och erosionsbekämpning genomföras. Därtill skulle byarna teknologiseras för att med egen

kraft lokalt utveckla en småindustri som skulle växa till en ny industrialisering.

Det fanns utopiska inslag i tanken; traditionella millenaristiska bondedrömmar om det Tusenåriga riket. Men

planerna grundades också på praktiska erfarenheter från industrikooperativen ute på landsbygden under

kriget mot Japan.

Det gjordes stora överslag. Folkkommunerna drevs ut i det absurda. Samtidigt var det år av naturkatastrofer

och brytningen med Sovjetunionen hade skapat extra svårigheter. I många delar av Kina blev de Tre svåra

åren en tid av hunger. Men mot mitten av sextiotalet hade de utopiska inslagen i reformen avvecklats och i

stora delar av Kina hade systemet börjat fungera rätt väl.

Nu har politiken ändrats. Det är åter privat jordbruk. Det har fört till ekonomiska framsteg med starkt ökad

nationell jordbruksproduktion och stor rikedom för några; men också till fattigdom för många och massflykt

till städerna av jordlösa.

KONSUMTIONSVAROR

De många intellektuella – i Europa och Amerika som i Kina – inom det som då för trettio år sedan kallade sig

revolutionär vänster, inte förstod var att ytterst gäller all folklig politik massornas välfärd. Men särskilt efter

de Tre Svåra Åren höglästes på miljoner inom miljoner studiemöten i Kinas folkkommuner Mao Zedongs ord

från 1934:

Vi bör ägna noggrann uppmärksamhet åt massornas välfärd, allt ifrån problemen om jord och arbetskraft

och till de om bränsle, ris, matolja och salt… Alla sådana problem, som rör massornas välfärd,

bör sättass på

vår dagordning.

Man försökte därför centralt sprida konsumtionsvaror över hela landet och hålla stabila priser på samma

nivå i avlägsna öken-byar långt i inlandet som i kuststäder.

Årtiondet 1966-1976 präglades av starka internationella spänningar. USA förde krig vid Kinas södra gräns: i

Vietnam, Laos och Kambodja. Moskva förde en expansionistisk politik; 1968 ockuperades Tjeckoslovakien;

1969 förekommer strider vid gränsen mot Kina. I Kina räknade man på allvar med ett storkrig som en verklig

risk och man sökte därför en öppning i förhållandet till USA (ping-pong diplomatin).

Med sina erfarenheter från folkkriget mot japanerna konstruerades tunnelsystem och skyddsrum för att

göra det möjligt att överleva ett eventuellt angrepp. Industrier omlokaliserades från kustlandet till det inre

av Kina. I folkkommunerna skulle det finnas förnödenheter för ett utdraget krig och där skulle finnas en stark

lokal milis med egna vapen.

Före 1949 var industrin i Kina i stort koncentrerad till kustområdet och den utländska dominansen var stor.

Konflikten med Sovjetunionen 1960 visade vara faran av att på nytt bli beroende av utlandet.

Nu skulle Kina industrialiseras, men så vitt möjligt på egen kraft och på egna villkor. Av regionalpolitiska skäl

byggdes fabriker också inne i landet även om de blev mindre lönsamma. Inte bara den tunga industrin utan

även den lätta - till stor del lokalt baserad – byggdes ut. Dagligvaror åt folket! Man experimenterade med

”kvartersfabriker” i städerna och brigadfabriker på landet. Men även under kulturrevolutionens mest oroliga

tid fortsatte satsningen på högteknologi i t. ex det kinesiska rymdprogrammet.

FAMILJEPLANERING

Kina har 22 % av jordens befolkning men blott 7 % av dess odlingsbara jord och samtidigt som befolkningen

växer medför industrialisering och bygge att åkermarken krymps. Detta har fört till en fortgående politisk

debatt. Den stora befolkningen är en styrka. Det är sant. Samtidigt utgör befolkningsökningen ett hot mot

utveckling och välfärd. Också det är sant. Just nu drivs därför en officiell befolkningspolitik;

ettbarnssystemet.

Under sextiotalet talades inte om befolkningstillväxten som ett hot mot nationen. Då lades tonvikten på att

familjeplanering krävdes för kvinnornas hälsa, för deras frigörelse och familjens bästa. Den politiken var

delvis, men också endast delvis, framgångsrik.

HÄLSOVÅRD

Visst fanns i Kina år 1949 i storstäderna ett antal högt utbildade och kunniga läkare på höjden av medicinsk

vetenskap. Men massornas liv präglades av sjukdom och ohälsa. Mao Zedongs linje var entydig: förebygg

sjukdomar. Satsa på hygienkampanjer och allmän hälsovård. Kampen för latriner i byarna är viktigare än

spektakulära operationer åt de höga kadrerna. Under sextiotalet skärptes politiken. Läkarna skickades då

långt ut på landet. De skulle tjäna folket hette det.

Inom folkkommunerna organiserades en lokalt baserad sjukvård på egna resurser. Denna kooperativa

medicin med snabbutbildade ”barfotaläkare” vilka också skulle nyttja allt det goda och brukbara i den gamla

folkmedicinen sågs som ett föredöme i hela Tredje världen. Nu har man till största delen återgått till

systemet med privatpraktiserande läkare och specialistvård i städerna.

UTBILDNING

Det var i det gamla Kina som examenssystemet inom utbildningen hade utvecklats. Under

sjuttonhundratalet blev detta ett föredöme för Europa. Ty så – ansågs det – formades på rättvist sätt en elit

att leda samhället. I mitten av sextiotalet kritiserades detta i Kina på två sätt. Dels angreps själva

föreställningen om eliter. Dels hade praktiken visat – som också i våra länder – att systemet var

självsorterande. Hur demokratiskt man än tog in barn från arbetar- och fattigbondehem i

utbildningssystemet, blev det i stort blott akademikerbarnen som nådde examen.

Den politiska kampen stod därför inte mellan utbildning och icke utbildning utan om det var nödvändigt att

först skapa en elit på högsta nivå eller om hela folket skulle kunna utvecklas till att erövra teknik, vetenskap

och kultur. Kulturrevolutionen stod för att hela folket skulle erövra vetenskap och teknik. Nu hävdas det att

för att Kina skall uppnå världsnivå och inte hamna på efterkälken måste en elit skapas för att dra folket

uppåt liksom att några måste få möjlighet att bli rika först för det senare allmänna välståndets skull.

KVINNOR

Mao Zedong hade inte bara sagt att kvinnorna bar halva himmelen utan också att de var dubbelt förtryckta.

De tyngdes som männen av inhemskt klassförtryck och utländskt herravälde. De var därtill förtryckta av det

traditionella patriarkatet inom familjen och ätten. Ända från tjugotalet var kvinnornas frigörelse därför en

politisk huvudparoll. En ny äktenskapslagstiftning infördes därför direkt efter 1949. Allt man kunde göra

kunde också kvinnor göra. Kvinnor kunde bli piloter och tekniker.

Folkkommunen skulle befria landsbygdens kvinnor från patriarkatet genom att de själva skulle erhålla betalt

för sitt arbete. Deras inkomster skulle inte längre få tas om hand av det manliga överhuvudet. Med

familjeplaneringen skulle kvinnorna också nå makt över sina kroppar och sina liv. Det var teorin och

propagandan. I praktiken satt dock ofta gamla föreställningar segt kvar. Med privatjordbruket har nu

kvinnornas egen inkomst åter gått upp i familjeinkomsten.