Sigurdsristningen i Jäder

Södermanlands runinskrifter 101 (Sö 101) daterad till omkring 1010–1040 e. Kr.

Hällristning av nyare slag som "bara" är omkring 1000 år gammal.

Inskrift: "Sigrid gjorde denna bro, Alriks moder, Orms dotter, för Holmgers själ, Sygröds faders, sin makes"

-------------------

"En skylt med texten Runhäll visar på avtagsvägen från stora landsvägen. Det är den mest kända runristningen i hela länet. Sigurdsristningen visar några episoder ur Völsungasagan. Bakgrunden är följande: Sigurd var en ung kungason. Hans fosterfar var smeen Regin. Denne hade två bröder, Utter och Favner. Den förstnämde tog ofta på sig en Utters skepnad och fiskade lax. Vid ett sådant fiskafänge blev haan ihjälslagen av guden Loke. Asarna måste betala bot för dråpet genom att täcka utterskinnet med guld. Men Favner vägrade att dela guldet med sin bror regin och ruvar över det på Gnitaheden i en jättelik drakes skepnad. Regin ville komma åt guldet. Han eggade Sigurd att dräpa Favner och och smidde åt honom ett präktigt svärd. Sigurd grävde en grop åt sig, där Favner brukade kräla ned till sjön för att dricka och stötte därifrån svärdet i honom. Innanför runslingorna ser vi Sigurd sitta och steka ormens hjärta åt Regin. Enligt sagan ville han då känna efter om det var genomstekt, men brännde sig och stoppade fingret i munnen. När ormens blod kom på hans tunga förstod han fåglalåt och hörde ett par mesar i trädet ovanför kvittra om Regins avsikt att svika Sigurd och ensam rå om skatten. De rådde Sigurd att dräpa smeden, vilket han gjorde. Vi ser Regin ligga med avhugget huvud med sina smidesvertyg brdvid sig, hammare, belg, städ och tång. Sigurds häst, Grane, står bunden vid trädet där mesarna sitter, lastad med skatten. Överst till vänster ligger den döda uttern. Stenens text: Sigrid, Alriks moder, Orms dotter, gjorde denna bro för sin make Holmgers, Sigröds faders, själ" / Ur Runstenar i Södermanland, sidan 34-35, 84.

-------------------------

"De flesta sörmländska hällristningarna är inknackade i länets vanligast förekommande bergart gnejs. Man har i första hand valt ut finkorniga och släta partier där sådana har funnits. Vi har emellertid observerat att det inte alltid är hällarnas kvalitet som avgjort var man knackat in sina ristningar. Ibland ser man en fin slät häll som inte har ett spår av ristning, medan det kan finnas ristningar på en intilliggande skrovlig häll. Det viktiga var således inte hällens utseende, utan dess läge i landskapet" / Ur Hugget i sten (2009), sidan 80