skolplansch, plansch, Raviner vid Säter, Dalarna

Ravinbildning är en speciell form av erosion, som kommer till stånd genom flera olika faktorer, framför allt vattnets verksamhet. Den är bunden till områden med mjäla och finmo, som är jordarter med kornstorlek mellan sand och lera (0,06—0,002 mm i genomskärning). Sådana jordarter avsettes i de trängre fjordar, som vid istidens slut nådde långt in i det nuvarande landet. I dessa fjordar sorterades smältvattnets sand och slam. Sanden sjönk till bottnen längst in i fjorden, leran fördes huvudsakligen ut i havet utanför fjordmynningen, medan mellansortering, mjälan, avsattes på fjordbottnen däremellan. Order mjäla kommer av samma stam som »mjöl»; i torrt tillstånd är den nämligen mjölliknande.

Mjälan har den egenskapen att den kan uppta och binda stora mängder vatten, devlis kapillärt, och så övergå i flytjordtillstånd: »jäslera», »flytsand». Jordflytningen är särskilt verksam vid tjällossningen, då de upptinade, vattendränkta ytlagren lätt kan glida på underliggande, ännu frusna jordlager. Det är emellertid inte endast ytvattnet utan även grundvattnet, som påverkar ravinbildningen. Djupare liggande jordlager blir impregnerade av grundvattnet och glider ut, varvid den överliggande jorden rasar som stora block, som i sin tur upptar vatten och flyter sönder. I mjälan, framför allt i den lösa flytjorden, har rinnande vatten sålunda ett lätt arbete att gräva sig ned, tills det nått en fastare jordart. Ofta utgörs denna av landisens avlagring, morän.

De yttersta ravinspetsarna utgår ofta från en svacka, ett dike eller t.o.m. ett hjulspår, alltså en sänka i marken, där vatten runnit fram. Det är tydligen också det ytligt avrinnande vattnet, som bidrar till ravinutvecklingen, ehuru jordflytning är den viktigaste faktorn. För att denna skall kunna göra sig gällande, fordra dock en utflödesmöjlighet för flytjorden. Den utgörs i detta fall av Ljusteråns dalgång, i vilken ravinerna mynnar. I vissa av de större finns det bäckfåror, som åtminstone vissa årstider för rikligt men vatten. Många av dessa bäckar får sitt vatten i form av grundvatten och börjar därför ett stycke ned i ravinen.

Under gångna nederbördsrikare skeden har ravinbildningen varit intensivare än i våra dagar. Säterdalens raviner är till största delen vegetationsklädda, alltså äldre bildningar, där just inga nybildningar äger rum, men i den närbelägna Gustavs socken nedanför Backa by fanns till för ca 25 år sedan en »levande» ravin, där mjälan till största delen var vegationslös.

∗

Säterdalen är vårt mest kända ravinsystem, men raviner finns för övrigt både i Syd- och Nordsverige, t.ex. i Dalsland, vid norrlandsälvarna och omkring Dalälven inom den zon, som utmärks av mjäla och finmo. Förutom Sätersdal finns här Solvarboravinen (som mynnar i Säterdalen), Frostbrunnsdalen i St. Tuna m.fl.

Frågor och arbetsuppgifter: 1. Vilken är jordarten i de trakter som är utsatta för ravinbildning? — 2. Vilka egenskaper har denna jordart? — 3. Hur söker man hejda ravinernas utbredning?

Litteratur: L. von Post, Säters dal, STF:s små häften, Dalarna: 1. 1938, G. Lundqvist, Berggrund och jordarter i Dalarna, och H. Frendin, Frostbrunnsdalen, båda i Natur i Dalarna, 1949. Margnusson-Granlund-Lundqvist, Sveriges geologi, 1949.

Raviner vid Säter, Dalarna. Med hängare och metallhörnor utan kantband. På papp.
Svenska turistföreningens geografiska väggplanscher 1:15
Foto: G. Lundqvist.
Tryck: Nordisk Rotogravyr.
Text på baksidan:
N:r 15. Raviner vid Säter. Dalarna.

Flygfoto från 300 m höjd.

Den för sin skönhet berömda Säterdalen, av vilken vi ser ett avsnitt på bilden, är ett system av raviner, d.v.s. dalar med branta väggar, djupt nedskurna i lösa jordlager. Sådana raviner uppkommer genom jordflytning, förorsakad framför allt av rinnande vatten.

På bilden ser vi en odlad slätt, över vilken går slingrande, skogklädda stråk: Säterdalen med sidodalar. Slätten, som är mjukt vågig utbreder sig nära Dalälven. Den är bördig mark, och på bilden syns av åkrarnas jämna rutor, att nästan all slättmark är uppodlad. I bildens bakgrund syns ett barrskogsparti, som ligger på höjder med magrare moränmark.

Säterdalen, som i själva verket består av ett system av raviner, är omkring en mil lång och har skurit sig ända till 50 meter ned i slätten. De branta dalsidorna syns kanske bäst i den andra stora ravinen från höger strax ovanför bildens mitt. Dalsystemet grenar upp sig nästan som ett träd: från en huvudstam går det ut allt smalare, kortare och grundare dalar. I huvuddalens botten flyter Ljusterån, i vissa av sidodalarna mindre bäckar.

När man går ute på slätten märker man knappast ravinerna utan ser endast topparna av de träd, som växer på ravinsluttningarma. Nere i ravinerna finns en yppig växtlighet av lövträd, buskar och örter.

Säterdalen har liksom andra raviner uppkommit genom jordflytning. Sådan kan komma till stånd, när särskilt finkornig jord — i detta fall mjäla — tillförs tillräckligt med vatten. Jorden blir då som en tjock gröt och kan råka i flytning.

När raviner bildas, förstörs samtidigt en del mark: ravinerna äter sig bakåt. Då slätten här vid Säter som nämnts är god odlingsjord, söker man därför på olika sättskydda den genom att t.ex. plantera växter på färska ravinsluttningar, täcka dess med sten eller plank m.m. Ett färskt »ravinsår» syns i bildens nedre del (den vita fläcken vid nedersta ravinspetsen).