målning

"Låna warme!

Den gamla välkända folkleken ”låna varme” leder med all säkerhet sitt ursprung från den i den gamla tiden ofta förekommande nödtvunga sedvänjan att, då elden på härden slocknat, springa till närmaste granne för att låna några torvglöder för att med dessa ånyo få elden att blossa upp i kakelugnen eller på spisärnen. Att låna varme var således på den tiden inte någon lek, det var tvärtom rena alvaret.
Trots all försiktighet och omtanke kunde det dock ibland hända att ”elden gick ut i gården” eller i stugan, men för att förebygga detta vidtogos vissa försiktighetsmått, när sista kvällsbrasan, i den utifrån ”illaren”( d. v. s. skorstenen) matade jernugnen, var utbrunnen, lades några bränntorver på den kvarvarande glöderna, varefter dessa höljdes med aska; och på detta sätt bibehöllos glöderna över natten, detta förfaringssätt kallades ”att fästa varmen”, och det ansågs mindre hedersamt om kvinnfolken i gården försummande sin plikt härvidlag så att ”illen gick ud i gåren”.
När därför husmor på stället vaknade vid fyratiden på morgonen så gällde hennes första tanke elden i ugnen eller på ärnen, varsamt förde hon askan undan för att blotta de kvarvarandeglöderna och genom dem göra upp ny eld, hände det då att inga glöder funnos utan att allt hade förvandlats i kall aska, då var husmor inte blid att skåda, och med ett mörk moln på sin mer eller mindre fårade panna, och med vrede i blick och åtbörder rusade hon till pigkammaren, där husets pigor eller döttrar ännu slumrade på sitt gröna öra, och med dämpad röst, för att ej väcka manfolken, men av vrede darrande röst framstötte Opp me er grebbor å di ginasti, ”illen ha gåd ud”, å du Bengta hont fäste du varmen i jattes, din evinnerlia slarva, di fanns inte en enda glödsmola te å blesa liv i, opp me di sijer ja, å hotta kläderna på di, toa å kämma di får du göra sin, å sjunna di nu å spring hen ti Pär Mats, ja ser ad de ryger au doras skorsten å låna noua glör, glöaträskoen står unge bored i stersed. Inte toad å känder si[?]da. Nå, det fattas bara di att du skulle klä di i bruastass for å springa ti naboen ette nona glör, nä min tös, du skulle hatt lid better komihu i jattes så hade du sluppet å springa som ett spektakel i da, se så, nu åsta me di, så ska ja passa på me torra pingja, så vi kunna få ill ingjan manfolken vagna, elle få vi bara höra raviner å speglosor au dom.
Ja, så kunde det ibland gå till när elden slocknat i gården, visserligen fanns det ju stål och flinta och fnöske med vilkas hjälp eld kunde tändas men det var i regel en krånglig procedur, än var flintan inte bra, eller fnösket ej tillräcklingt torrt, då var det lättare att sprimnga till naboens efter torvglöder.
Sedan tändstickorna kommo i bruk någon gång i slutet av 1840-talet, fortlever dock denna sedvänja i form av sällskapslek, då det heter låna varme,?..svar: gå te naboen, o.s.v."

Smedstorp den 28 Nov. 1937
Frans Lindberg