målning

Kardningen

Kardningen skedde i två tempo, först skrubbkardningen, som tillgick så: att en tott ull lades på den understa kardan, varefter den bearbetades så att den blev jemt fördelad över båda karderna, och när den ansågs vara väl genomarbetad så lossades ullen på ett behändigt sätt, genom att föra den översta karden några gånger fram och tillbaka och på så sätt lösgöra ullen från båda kardorna, denna produkt slätades ut så att den fick samma form och storlek som kardyterna d.v.s. rekangulär form, dessa ullskivor lades sedan på en hög till en höjd av cirka en half aln, varefter denna bunt omsveptes med ett tygstycke och bands om med ett band, sedan togs detta ullknyte under venstra armen, och med högra handen plockades då små ulltappar i hastigt tempo från denna massa och lades i en halmkorg, sedan hela ullknippan blivit plockad (detta kallades ”att noppa to”) var ullen i korgen färdig att finkardas eller ”töjas” som det hette. Denna kardning försiggick på samma sätt som skrubbningen med den skillnaden att istället för att avlägsna ullen från kardorna i rekangulära skivor, så rullades den upp i runda valkar (töjar) som sedan ytterligare slätades till mellan kardornas baksidor, varefter töjorna lades i en jemn hög med cirka 40 á 50 töjor i varje, denna hög togs då upp nätt och varligt med en hand i vardera ändan varefter ändarna vredos åt motsatt håll, detta för att knippet skulle hålla samman, ett sådant töjknippe kallades en ”Ulk”. Ulkarna lades sedan i någon större korg eller låda i väntan på spinningen.

Kardegillet

I regel voro flera kardesor samlade vid ett kardagille 6 à 8 och ibland flera beroende på mängden av ull som skulle kardas. När all ullen var avverkad, gällde det att ställa till gille. Härtill inbjöds släkt och vänner jemte kardesorna och husets manfolk, drängen, ögapågen och hären. Gillet började i regel med kaffe och dopp och en ”besk” för männen, sedan serverades en måltid mat. Maten var enkel men i regel väl lagad, köttsoppa på fläsk (”Pantofflesoppa”). I senare tid förekom ibland även svedskonsoppa, vidare bröd smör, flott och honung, kokt fläsk med bruna bönor, rökt fårkött, gåskött, fläskkorv och hackepölsa. Flera slags bröd förekom, groft eller surt bröd, sursött, siktebröd och vörtbröd. Till maten bjöds brännvin, orenat eller så kallat finkelt bränevin, även kallat stångjern, senare förekom så kallat dubbelrenat, och ännu senare tiodubbelrenat. Senare på kvällen serverades romtoddy åt männen och kaffe med klenäter åt kvinnfolken, sedan stämningen kommit upp företogos lekar av de unga, de gamla föredrogo en spader, det vanligaste spelet var bondtolva, ett spel kallades salahyobika, men hur det gick till eller reglerna för det känner jag ej, det är nu glömt liksom så mycket av det gamla. En svängom på logen i kistehuset kunde också förekomma när tillfälle gavs. Vid affärden trakterades männen med supar under olika namn, såsom: traskaren, loppesupen, resaren, eller sängfösaren. Kvinnfolken fingo ånyo kaffe med dopp, och så gick varå en till sitt, och de som av suparnas mångfald blivit svaga i benen, leddes och stöddes av dem som bättre stått emot välfägnaden.
Ja, så ingefär gick det till vid gillen på Österleen för hundra år sedan."

Smedstorp i April 1935
Frans Lindberg

"Ullkardning och Kardegille.

Mor Malena Per Hans såg betänksamt ut genom fönstret mot bygatan, där gick hennes värsta antagonist, den själfsäkra, bredhöftade och frodiga Sissela Jins Trueds, hon var i Malenas tycke alltför mallig, och trodde sig visst vara den bästa väfverskan på många mils omkrets, bara för att hon hade fått sälja en agedyna till hennes nåd grevinnan på Tureholm. Å ändå visste Malena att Sissela inte själf hade satt i gång räckan med agedynan, å inte häller själf färgat garnet till den. Hade inte Malena hjälp henne tillrätta med både det ena och det andra, så hade nog inte hennes agedyner blivit något att skryta med, men nu gubevars tog hon hela äran för ”di granna töjed”. Men mediterade Malena för sig själf, jag ska nock visa bode sissela å hel byen förresten ad ja inte ger ette for varken sissela ella non anen om di fråga om vävnad, och med denna vällofliga föresats vände Malena sig från fönstret och gick och satte sig i sin gamla ”lännastol”, för att samla tankar och utfundera något som kunde vrida den misshandlade lättfärdigheten i rätta gänger igen, och resultatet av hennes djupsinniga begrundande visade sig snart. Malena steg upp med en beslutsam min och gick ut i sterset där pigorna höllo på med rumestering och städning. I sterset ledde en primitiv trappa eller stege upp till loftet, Malena steg upp för den och trevade sig fram till en plats där några välstoppade säckar lågo, öppnade en av säckarna och for med len hand ner i en mjuk massa som vid närmare beskådande befanns vara den allra raraste ull som någonsin växt på en lammarygg. Malena betraktade ullen med kärleksfulla blickar, ty hon var fullt och fast övertygad om att hon med hjälp av detta härliga ”fårato” skulle kunna vinna upprättelse av sin kränkta ära, och då på nytt få anseende som den ligaste väverskan på milaväj. Men ullen skulle först bearbetas innan den blev lämplig som vapen i den förestående striden om första rangplatsen på vävkonstens område. Ullen var redan tvättad och fin, det gällde således i första rummet kardningen och Malena mediterade vidare: Ja, kardegille, di får ja nock ställa te mä. Om ja ska få den kardad i en hast; fastän di bör nock knived te å få ihov kardesonna i pantoffleplocked, La mi se; Jag å vår en gröbba Hanna di va två, osse kan ja nock få Illjena Per Måns te å hjälpa voss, osse tänkjer ja ad halta Magrittas Börta inte är modvillig heller, for bode Magritta å Börta ha nuded mied gott ifrå vårt hum, å kan ja sin få Ola skomagaren, tösastenta Bolla ti hjälp hun e nock triereder å norred men hum lär vara dokti te å karda, for hum ha hjulpet min moer å karda änna sin hum va bara va en glutt, Å kan ja inte få fler så får di gå mä voss fem. Di kostar ju lid å ställa te gille, men kyd å brö ha en ju okjövanes, kaffed å kagerna kosta ju lid, men ja ha ju säl mona stivra sin ja sålde den linna räckjan te handelsmansfruen i stan, så di ska nock gå, Å Per ska ja nock snacka grant mä, så han inte sätter si imod ed, han ä jo bode snäll å villjeder når di ä nod som inte kostar nonting, så jag tänkjer ad vi kunna borja om månda elle tistda.

Kardegillet

I regel voro flera kardesor samlade vid ett kardagille 6 à 8 och ibland flera beroende på mängden av ull som skulle kardas. När all ullen var avverkad, gällde det att ställa till gille. Härtill inbjöds släkt och vänner jemte kardesorna och husets manfolk, drängen, ögapågen och hären. Gillet började i regel med kaffe och dopp och en ”besk” för männen, sedan serverades en måltid mat. Maten var enkel men i regel väl lagad, köttsoppa på fläsk (”Pantofflesoppa”). I senare tid förekom ibland även svedskonsoppa, vidare bröd smör, flott och honung, kokt fläsk med bruna bönor, rökt fårkött, gåskött, fläskkorv och hackepölsa. Flera slags bröd förekom, groft eller surt bröd, sursött, siktebröd och vörtbröd. Till maten bjöds brännvin, orenat eller så kallat finkelt bränevin, även kallat stångjern, senare förekom så kallat dubbelrenat, och ännu senare tiodubbelrenat. Senare på kvällen serverades romtoddy åt männen och kaffe med klenäter åt kvinnfolken, sedan stämningen kommit upp företogos lekar av de unga, de gamla föredrogo en spader, det vanligaste spelet var bondtolva, ett spel kallades salahyobika, men hur det gick till eller reglerna för det känner jag ej, det är nu glömt liksom så mycket av det gamla. En svängom på logen i kistehuset kunde också förekomma när tillfälle gavs. Vid affärden trakterades männen med supar under olika namn, såsom: traskaren, loppesupen, resaren, eller sängfösaren. Kvinnfolken fingo ånyo kaffe med dopp, och så gick varå en till sitt, och de som av suparnas mångfald blivit svaga i benen, leddes och stöddes av dem som bättre stått emot välfägnaden.
Ja, så ingefär gick det till vid gillen på Österleen för hundra år sedan."

Smedstorp i April 1935
Frans Lindberg