relief, vykort

"Först i Sverige med att också framställa smycken av gjutjärn var förmodligen Finspångs bruk. År 1827 hade dåvarande ägaren, greve Wetterstedt, lyckats intressera den preussiske konstgjutaren, Carl Johan Wilhelm Mertensatt åtaga sig ledningen av gjuteriverkstaden. Mertens var född år 1802 i Berlin. Han fick en god uppfostran, gick i gymnasium och bevistade samtidigt undervisningen i modellering och skulptur vid Konstakademien, en institution som var nära lierad med det Kungliga Gjuteriet. Han hade tänkt sig en framtid som konstnär men fick snart börja försörja sig själv, då fadern kom på obestånd. Han tog anställning vid Kungliga Gjuteriet och stannade där i sex år. Efter ett kortare mellanspel som föreståndare för ett konstgjuteri i Schlesien kom Mertens år 1827, genom överdirektör Schwartz förmedling, till Stockholm för att där starta ett gjuteri, som skulle ha ett visst samarbete med Teknologiska Institutet, som då var under uppbyggnad.

Av dessa planer blev emellertid intet. När institutet stod färdigt, var Mertens redan anställd på Finspångs bruk, där han skulle stanna hela sitt yrkesverksamma liv. Hans stora intresse, hans yrkeskunnande och konstnärlighet har satt sin prägel på produktionen, som omfattade allt från stora skulpturer till schackpjäser och smycken. Vanligtvis lät man inte stämpla det fingjutna godset varken i Sverige eller utomlands och Mertens utgjorde inget undantag från regeln. Ytterst få kända verk av hans hand är signerade. Mertens införde en del tekniska förbättringar i verkstaden, i början inte utan motstånd från arbetarna. Resultatet var dock sådant, att de fick ge sig. När man gjuter konstgods, är det viktigt att ytan blir jämn och slät och att götet, gjutmassan, lätt flyter ut i formens alla delar. Lättflytande järn är rikt på fosforföreningar, vilket av naturen är fallet med järnmalmen i Tyskland. Här, liksom i övriga Europa utom i Sverige, använde man vid den här tiden särskilt vid gjutning av smycken och små konstföremå. Gjutet gods blir hårt och sprött och måste genomgå en aduceringsprocess för att kunna efterbearbetas och monteras.

Mertens produkter hade genast uppmärksammats å högsta ort. Medlemmar av den kungliga familjen gjorde besök i Finspång och lämnade sina beställningar. Från huvudstaden kom också bijouteri- och kramhandlarna med Joseph Leja i spetsen flera gånger om året för att köpa varor, som sedan genom återförsäljare även spreds på marknader över hela landet. Gjutjärnssmycken och andra prydnader, under seklets början en nyhet förbehållen ett penningstarkt fåtal, spreds nu i allt vidare kretsar också i Sverige. Fingodstillverkningen i Finspång blev dock aldrig annat än av marginell betydelse för bruket som helhet, men hölls igång till 1890-talet." / Kulturens årsbok 1981