brudtärneklänning, klänning

Klänningen bar Birgitta Svensson som brudtärna på sin storasyster Anna-Karin Wadenbäck s bröllop 1959-07-31. Enligt brukaren/givaren: Skorna bar Anna-Karin Wadenbäck på Knutgillet 1960-01-13. Min brudklänning syddes av Ida Jönssons Ateljè i juli 1959. Den användes vid vårt bröllop i Gränna kyrka den 31 juli 1959.
Vigselförrättare var komminister Ture Pettersson. Efter vigseln åkte vi i min man Kjells öppna sportbil, en Mercedes 190 SL till Gyllene Uttern, där bröllopsmiddagen serverades. Vi körde sakta i den öppna bilen och långa bilköer bildades efter oss. Det var ett förfärligt tutande, men när vi blev omkörda vinkade de förmodligen tidigare sura bilisterna glatt. Min klänning syddes i det högst aktuella materialet flockprint. Det var viktigt att klänningen uppfyllde den tidens krav på välkläddhet. Lång ärm skulle det vara och den skulle gå högt upp i halsen. Eftersom det var planerat att klänningen skulle användas som balklänning ett halvår senare på Knutsbalen den 13 januari 1960 löstes det så att klänningen syddes som balklänning med liten jacka (KM 87352). En annan "viktig" fråga var handskar - med vänster ringfinger uppsprättat - eller inte. Jag ville absolut inte ha några handskar. Så fick det bli. Till klädseln kom en lång tyllslöja, Gränna kyrkas brudkrona, vita mycket högklackade skor från Mårtenssons skoaffär på Västra Mårtensgatan och en brudbukett med liljekonvaljer. De blommorna var svåra att få fatt i slutet av juli, men en blomsteraffär i Jönköping klarade det. På den tiden skulle en brud ha "something old and something new, something borrowed and something blue". Det nya var klänningen, det lånade var brudkronan och det blå var en liten näsduk, men jag kan inte komma ihåg vad det gamla var - möjligen något smycke. Intressant är idag att tänka på hur min redan mycket smala midja drogs in ytterligare av en höfthållare med hög midja som gick omlott med en lång BH försedd med rejäla fjädrar. Ack, ja! Min yngre syster var tärna på bröllopet. Även hennes klänning syddes hos Ida Jönsson. Också i den var materialet flockprint. Men tärnklänningen var givetvis inte helvit. Brudklänningen förvandlades under hösten till balklänning. Jackan hängdes undan och den vita klänningen fick en stor blå taftrosett (KM 87353) med långa ändar mitt bak. Skärpändarna kunde också läggas över axlarna och fungera som sjal. De vita skorna byttes till balen ut mot ett par röda mockaskor (KM 87354), också de med skyhöga klackar. Vi gick mycket seriöst in för att göra ett stiligt intryck på balen. Inte minst gällde de hälsningsnigningen. Den övade vi på i ett par månader. Men så satt den också som den skulle på balen. Det var "en nigning med sus" stod det i Lunds Dagblad följande dag. Och det är klart: skall man åstadkomma en hovnigning går det inte att vara klädd i fodral.
Anna Karin Wadenbäck