amnings-bh, bh

"Våren 2020 blev jag gravid med mitt första barn. Lyckan var stor, men även oron. Vardagen bestod av Covid-19, en pandemi som nonchalant kastade omkull världen och dess invånare. Matvarubutikerna länsades på toapapper och konserver, handspriten tog slut, man blev rädd för att skaka hand med varandra och sjukvården klev in i krisläge. Under de dagliga presskonferenserna som Folkhälsomyndigheten höll kom det ständigt nya restriktioner och uppmaningar. Vi skulle akta oss för att krama om våra äldre, vi skulle tvätta händerna oavbrutet och vi skulle hålla avstånd och stanna hemma från jobbet vid minsta symptom. Läget var ovisst och ingen visste egentligen hur pandemin skulle utveckla sig. Och mitt i allt detta kaos var jag gravid.
Att vänta sitt första barn är vanligtvis en stor omställning i sig självt. Man inser snabbt att ens vardag kommer att förändras. Det som en gång varit ens egen kropp är nu även någon annans. Förväntningar blandas med oro och ansvar. Livet händer.
Jag minns när jag kontaktade barnmorskan för första gången, ”Tyvärr måste vi be dig att komma ensam, i och med de nya restriktionerna så tar vi enbart emot den födande – din partner får stanna hemma”. Jag konstaterade snabbt att jag förmodligen skulle känna mig väldigt ensam i graviditeten. Min partner fick inte följa med på några besök alls. Han fick varken lyssna på bebisens hjärta eller vara med under de tre ultraljud som jag gjorde. Om jag kände mig ensam, så kan man ana hur ensam och utesluten han kände sig.
Rent socialt var det otroligt märkligt att vänta barn under 2020. Vi träffade knappt några personer utöver vår närmsta familj- och vänskapskrets. Visst kunde man dela sina förväntningar och funderingar med dem, men annars hade man egentligen ingen som man kunde bolla tankar och erfarenheter med. Samtliga föräldragrupper var inställda och man såg inget ljus i tunneln.
I slutet av min graviditet blev oron stor för att min partner kanske inte skulle få följa med till förlossningen när det väl var dags. Enligt restriktionerna fick ens partner enbart medfölja om hen var frisk och symptomfri, och hen fick inte följa med till BB efter att bebisen anlänt. Att föda barn är smärtsamt och skrämmande, och tanken av att behöva göra det ensam skapade en otrolig ångest hos mig. Jag minns att vi båda två började arbeta hemifrån mer och mer i slutet av graviditeten, jag ville helst inte att min partner skulle gå utanför dörren – han skulle vara frisk och redo att följa med när det väl var dags!
Min förlossning startade tre veckor tidigt. Vattnet gick mitt i natten och jag hamnade i någon slags chock, det var väl inte dags än? Min partner lugnade mig och ringde förlossningen i Helsingborg, de välkomnade oss in och jag avslutade samtalet med att säga ”Tack, vi ses snart – puss!”. Min partner skrattade åt mig och sa att allt skulle gå fint, vi var ju båda välkomna in. Vi svängde snabbt förbi en butik och köpte lite smått och gott som vi kunde ta med oss. Detta glömde vi sedan i bilen, och vi fick inte lämna avdelningen när vi väl skrivits in – så det låg kvar till att vi skulle åka hem ett par dagar senare.
Väl på sjukhuset möttes vi av handsprit, munskydd och den evigt återkommande frågan "Är ni friska?". Jag som födande fick direkt ta ett Covid-test, negativt - skönt! Grönt ljus för att föda barn, både för mig och min partner. All vårdpersonal bar både munskydd och skärm. Trots att man enbart såg varandras ögon, så upplevde vi oss välkomna och omhändertagna. Det som var märkligt var att vi inte såg några andra förutom personalen, det var som att vara ensam på sjukhuset. Man blev helt enkelt instängd i sitt rum. Därefter är mitt minne något suddigt. Förlossningen tog ungefär ett dygn, och i slutet var jag så trött att jag ville ge upp. Men till slut kom en liten flicka, vår dotter, till världen. Allt gick bra och vi hade tur – min partner fick följa med till BB (trots att det egentligen inte var tillåtet!).
Att vara gravid under en pandemi var ensamt. Jag kände mig isolerad och oprioriterad. Min partner uteslöts av vården och det påverkade min psykiska hälsa oerhört. Men allt gick bra, min dotter är numera 1 år och har börjat på förskola. Hon är ett litet ”Corona-barn”, med allt vad det innebär – men det är en annan berättelse."

My Bengtsson – 2022-03-18