Sachsen-Lauenburg, Katarina av

Katarina, som fick en protestantisk uppfostran, gifte sig på sin 18-årsdag 1531 i Stockholm med Gustav Eriksson (Vasa), kung av Sverige. Med giftermålet såg Gustav till att länka sig samman med den gamla folkungaätten från vilken Katarina härstammade, genom sin mormor, Katarina av Pommern. Det var ett politiskt äktenskap varmed Gustav kunde knyta viktiga kontakter med nordtyska furstar. Några djupare känslor tycks paret inte ha haft för varandra. Sina äktenskapliga plikter uppfyllde i vart fall Katarina då hon 1533 nedkom med sonen Erik.

I äldre svensk litteratur beskrivs Katarina som nyckfull, kallsinnig och ständigt klagande över allt vad svenskt var. Vidare skall hon ha begått det oförlåtliga felet att förtala sin make inför den danske kronprinsen samt även inför greven av Hoya, Gustavs egen svåger.

Under en danstillställning i Stockholm 1535, då Katarina var havande, föll drottningen så illa att hon blev sängliggande. Komplikationer tillstötte, och Katarina avled i barnsäng dagen före sin 22-årsdag jämte sitt ofödda barn, föga sörjd av Gustav och svenska folket om man skall tro äldre litteratur. Katarina bisattes i Storkyrkan i Stockholm den 1 oktober 1535 men begravdes först den 21 december 1560 i Uppsala domkyrka, jämte Gustav och hans andra gemål Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). En praktfull gravvård är upprest i det så kallade Gustavianska koret bakom altaret.

Enligt samtida rykten skulle Gustav Vasa ha medverkat till hennes död genom att slå henne i huvudet med en silverhammare, något som användes som en slags promenadkäpp av dåtidens adel. Undersökningar av Katarinas kranium och ben har inte påvisat några skador som skulle kunna kopplas till en sådan händelse. Dessa rykten spreds säkerligen av Gustavs fiender.