Elam, Per

"Göteborg den 16 februari 2012
Proveniens kring vandringsstaven:
Min far, Johan Gunnar Thorild Elam, föddes i Annedal 19/3 1893 har berättat hur man som ung, runt förra sekelskiftet, ofta fotvandrade under sommarloven. Det kunde bli ganska långa sträckor med övernattning i lador och halmstackar. Alla hade sin stav vilken också användes som en form av "Gästbok". Med hjälp av ett - brännglas- som man kallade ett förstoringsglas förr, bad man vänner och bekanta att bränna in sina namn i staven. Även nya bekanta som man stötte på utefter vägen. När jag 1956 flyttade från Stockholm till Göteborg flyttade jag in i min Farmors hus på Linnégatan (38) där jag hittade staven på vinden. När jag frågade min Far om han visste något om staven berättade han att den var hans och han berättade för mig historiken kring denna stav. Jag har av sentimentala skäl behållit och bevarat densamma och tycker att den nu hamnar där det bör höra hemma!"
Ur dnr 1070/12 870

"Walkie-talkie
När jag på Storan inte fick några för mig intressanta uppgifter utan bara småroller häar och där hotade jag med att jag skulle emigrera till USA. Ingenting hände och jag kunde ju inte annat än se till att komma iväg för att inte helt tappa ansiktet.
Jag bosatte mig i New York och fick så småningom jobb hos Barnes & Noble på 5:th Avenue.
Där arbetade jag som bokhandelsbiträde. Kvällar och annan ledig tid tog jag lektioner i dans, sång och teater.
En tidig morgon fick jag telefon från Sverige och Hälsingborg. Frank Sundström som då var Teaterchef på Hälsingborgs Stadsteater undrade om jag ville komma hem till Sverige och göra huvudrollen i en musikal som hette "Ung och Grön" ("Salad Days") vilket jag gärna gjorde.
Den rollen gav mig sedan chansen att, som ende Göteborgare i ensemblen, göra Freddy Eninsford-Hill i "My Fair Lady" på Cirkus. Jag skrev kontrakt med "Knäpp Upp" och vi gjorde 154 föreställningar här i Göteborg.
För att få behålla mitt "Green Card" i USA var jag tvungen att resa tillbaka till New York och - nu kommer det- där låg en avi om återbetald skatt och väntade på mig.
Dessa pengar omsatte jag i dessa walkie-talkie apparater.
När jag så småningom kom hem till Göteborg igen var mina två apparter en sensation. Ingen hade då hört talas om sådana. Kruxet för mig var att det gick åt alldeles för många batterier vilket för mig, med ynklig skådespelarlön, blev alldeles för dyrbart.
Jag har aldrig nänts göra mig av med dom. Jag var väldigt stolt över dom en gång i tiden eftersom de lär ha varit de första av sitt slag i Göteborg."
Göteborg den 16 februari 2012 ur Dnr 1070/12 870