Machiavelli, Niccoló, 1469-1527

Machiavelli [makjavɛʹl:i], Niccolò, född 3 maj 1469, död 21 juni 1527, italiensk statsman, historiker och filosof. Machiavelli var 1498–1512 anställd i diplomatisk tjänst av sin hemstad Florens. De diplomatiska erfarenheterna kom att bli betydelsefulla för hans politiska författarskap. Han avskedades från sin tjänst efter ett regimskifte och fick därefter mera tid för studier och skriftställeri. År 1513 tillkom hans mest berömda verk, Il principe (”Fursten”), tryckt 1532. Machiavellis mest omfattande arbete om politik blev dock Discorsi sopra la prima deca di Tito Livio (’Avhandlingar om Livius tio första böcker’, 1531). Till hans arbeten hörde även en historia över Florens, Istorie fiorentini (1532), och ett drama, Mandragola (1524).

Framför allt genom de kontroversiella läror Machiavelli förde fram i ”Il principe” kan han sägas ha grundlagt den s.k. realpolitiska traditionen i västerländskt politiskt tänkande och samtidigt ha givit upphov till den dåliga klang som fortfarande vidlåder hans namn (”machiavellism”, ”machiavellisk”). Machiavelli framhöll bl.a. att en furste för att uppnå och hålla sig kvar vid makten ofta tvingas göra sig skyldig till handlingar som i det privata livet skulle betraktas som förkastliga – lögn, mord, svek, skoningslöshet.
Det viktigaste politiska målet var för Machiavelli skapandet av en italiensk enhetsstat under en stark furste. Samtidigt framhöll han vikten av medborgarskapet och den medborgerliga friheten. Endast genom starkt stöd från de egna medborgarna kunde en furste upprätta ett Italien fritt från inbördesstrider och främmande inblandning.
Författare: Svante Nordin. Nationalencyklopedin.

Litteraturanvisning
A. Ehnmark, Maktens hemligheter (1986)
S. de Grazia, Machiavelli in Hell (1989)
Q. Skinner, Machiavelli (engelska, 1981)