Bygdeå kyrka

Entrén till kyrkan går genom ett kort vapenhus under läktarplanet, med trappa upp till läktaren samt dörrar mot brudkammare, elcentral och toalett. Kyrkorummet är enskeppigt med rakt korparti i öster. Det täcks av tre lika stora stjärnvalv (ribbvalv) av tegel, vilande på kraftiga pelare. Det rikare korvalvet har formen av en s.k. Hälsingtuna-stjärna medan de två över långhuset är av enklare Vadstenatyp. Väggar och valv är putsade med kalkputs, avfärgad i vitt. Äldre kalkmålningar saknas i kyrkorummet, men en målad krans finns kring korvalvets slutsten. Långhuset har två höga fönster på vardera norra och södra sidan, och koret ett likadant på södra sidan. På korets norra sida, bakom predikstolen, finns ingången till sakristian. Kalkstensgolv är lagt i mittgången och i koret, medan bänkkvarteren har spontat trägolv. Taket under läktaren är försedd med spontad vitmålad panel och väggen mot vapenhuset har stående slät handhyvlad och vitmålad panel.

Den slutna bänkinredningen är disponerad med mittgång. Utsidan är ådringsmålad i blågrått medan de bredare dörrarna har vitbeiga marmorerade speglar med närmast rombformad listindelning. Den profilerade överliggaren är brunröd och invändigt är bänkarna ådringsmålade i ljust rödbeige, med något mörkare buntning på sitt- och ryggytor. Mot koret finns bänkskärmar med en annan utformning. De är mörkare gråblå med liggande rektangulära inskjutna speglar med lökformig avslutning. Speglarna har beige botten och är bemålade med individuellt utformade trastar. Samma utformning, fast med marmorering istället för trastar, har läktarbarriären i väster, som är insvängd i mitten och kompletterad med räckeshöjning i mässingrör. Läktaren bärs upp av mar-morerade pelare med barocksvängda former. Orgelfasaden har ett högre mittparti krönt med sniderier och två lägre sidopartier med krönande urnor. Fasaden är marmorerad i grönt med förgyllda ornament och pipor i tenn.

Vad man först lägger märke till när man kommer in i det ljusa kyrkorummet är utöver valven den mörkare fasta inredningen i koret, såsom altaruppsats, korfönster och predikstol. Den senare har en femsidig blågrå korg med kolonetter i hörnen och inskjutna speglar innehållande förgyllda träskulpturer som föreställer Kristus, apostlarna Petrus och Paulus samt evangelisten Johannes. Den nedåt insvängda korgen bärs av en stödjande träskulptur föreställande den helige Kristofer, vars namn betyder Kristus-bärare. Det sexsidiga ljudtaket är rikt ornamenterat och försett med spiror. Korväggen är svagt bemålad med ett arkitekturmotiv och genombryts av ett korfönster med glasmålningar föreställande scener ur passionshistorien. Glasmålningen omges av en altaruppsats i barocksvängda former, målad i gråblågrönt med förgyllda växtornament, urnor, strålsol och ornament. Denna flankeras av nummertavlor. Altarringen är avrundad med tät barriär i samma utformning som läktarbarriären fast med närmast kvadratiska speglar utan klövsadel. På ömse sidor om koret finns fasta korbänkar med bänkskärmar. På södra sidan står också dopfunten och en domarstol. På norra sidan står en flygel. Väggen mot sakristian är dekorerad med tre epitafier.

Interiörens olika årsringar
I en medeltida kyrka har interiören självklart genomgått en hel del förändringar sedan byggnadstiden. En kronologisk genomgång av dessa återfinns i kyrkans vård- och underhållsplan, under fliken Historik. Dagens kyrkorum är resultatet av de olika förändringar som skett och innehåller inslag från alla århundraden alltifrån medeltid till nutid.

Senmedeltida är kyrkans murverk, valven, sluttningen på golvet (omlagt o höjt 1929) och kransmålningen. Kyrkan kan ha haft betydligt mer medeltida kalkmåleri, men det tros i så fall ha förstörts i samband med att valven putsades om 1730. Medeltida är även flera av skulpturerna. Kristofer som bär predikstolen har sannolikt tillhört en äldre predikstol från början, men hamnat på denna plats mellan 1658-1852 samt efter 1966. Den bemålade skulpturgruppen på södra långväggen kommer från ett idag försvunnet altarskåp. Skulpturerna var donerade från Bygdeå till Nysätra kyrka åtminstone sedan 1830, men återbördades efter att bl.a. predikstolens skulpturer stulits vid ett inbrott i Bygdeå kyrka 2002. På norra långhusväggen hänger en träskulptur av Kristus, vilken troligtvis hört till ett medeltida triumfkrucifix som hängt i öppningen mellan långhus och kor. Triumfkrucifixet avlägsnades 1852, försvann, återfanns sedermera, konser-verades och sattes upp på sin nuvarande plats 1997. Votivgåvan som sitter i en av ljuskronorna tros också vara från 1500-talet.

Under 1600-talet tillkom de tre gravhällar som är utlagda i korgolvet; efter överste-löjtnant Henrik von Walter, kyrkoherden Lars Burman samt bonden Pehr Ohlsson med fru. De hade dock en annan placering från början och hamnade på sina nuvarande platser i samband med att golvet lades om 1928. Henrik von Walter, som under ett decennium varit kapten vid Bygdeå kompani innan han meriterade sig i pågående krig och till slut adlades till friherre, har också sitt epitafium hängande på väggen mot sakristian. Det är beställt av självaste kung Karl XI och tillverkat av den framstående hovbildhuggaren Burchardt Precht, sedan kungen vid sitt besök i Bygdeå kyrka 1694 hade underkänt den vapensköld som först hängts upp efter von Walters död 1690. Målningen Korsfästelsen, som hänger i sakristian, är enligt traditionen ett krigsbyte från trettioåriga kriget. Ljuskronan närmast altaret är från 1675 och skänkt till minne av kyrkoherden Lars Burman. Den imposanta stolen i barockstil som står intill dopfunten är en domarstol från 1600-talet, då kyrkplatsen också var tingsplats. Predikstolen av massiv ek med skulpturer skänktes till kyrkan av änkeprostinnan Karin Trast 1658, till minne av hennes far, prästen N. Turdinus. Även de främre bänkskärmarna med trastar är från 1600-talet. Koltrasten ingick i Bygdeå sockens sigill och numera i Robertsfors kommunvapen. Koltrasten (Turdus merula) har kopplingar till efternamnen Turdinus, Thurdin samt Trast.

Den genomgripande restaurering av kyrkans exteriör som skedde på 1750-talet följdes av en nästan lika omfattande invändig restaurering. I dåtidens besiktningsprotokoll beskrivs kyrkan även invändigt som förfallen, med stora sprickor i korväggens hörn. Mittgången hade tegelgolv men under bänkarna saknades golv, p.g.a. att folk begravdes där. Bänkarna var små och obekväma och hade skadats vid gravöppningarna. Altar-skranket beskrevs som otjänligt, predikstolen som gammal och förfallen, orgeln som liten och bristfällig. Någon altaruppsättning fanns inte. Många av de insatser som följde på detta har senare restaureringar utraderat, exempelvis den slutna bänkinredningen, altartavlan föreställande Nattvarden, trä- och stengolvet samt korskranket och pyramiderna fram mot koret. Traditionen med sluten bänkinredning och pyramider har dock återkommit i ny tappning efter Nordenskjölds restaurering 1929. Men ett fåtal autentiska 1700-talsinslag finns ännu kvar. Läktaren med sin barriär tillkom troligen redan vid 1700-talets början eftersom den omnämns 1724. Altaruppsättningens övre del snidades av sockensnickaren Johan Boberg 1765. Den nedre delen (som numera förvaras i klockstapeln) avlägsnades och ersattes med en ny 1929. Måleriet på korväggen föreställande den Heliga staden utfördes av målaren Erik Roström från Umeå 1768. Detta överkalkades i mitten av 1800-talet men togs fram igen och konserverades 1929, men syns ganska svagt idag. Delen till vänster om korfönstret var dock förstört och nymålades av konstnären Yngve Lundström för att få en god helhetsverkan. Predikstolens snidade krans på undersidan tillkom 1766 och pulpeten tillkom 1760. Timglaset, minnestavlan över kyrkoherden Carl Magnus Nordin och de två bakre ljuskronorna är också från 1700-talet. De nummertavlor som troligen tillkom vid restaureringen på 1750-talet och ersattes av de nuvarande 1929 förvaras i klockstapeln.

1800-talets restaureringar innebar bl.a. att korväggens måleri kalkades över, att en ny öppen bänkinredning tillkom, liksom en altarprydnad i form av nyklassicismens typiska kors med svepning, samt att korvalven försågs med dekorationsmåleri och att inredningen fick en ny färgsättning. Inget av detta finns kvar i kyrkan idag (altarprydnaden förvaras dock i klockstapeln). Kvarvarande 1800-talsinredning är altarringen och minnestavlan över kyrkoherden Carl Johan Nortman i samma stil som den över Nordin. En del nattvardssilver och ljusstakar är också från 1800-talet.

Orgelfasaden är från 1903 men nuvarande orgelverk från 1971. En stor restaurering av kyrkans inre skedde 19281929, efter program av slottsarkitekten Knut Nordenskjöld, Stockholm. Han skapade en ny sluten bänkinredning utifrån gamla bevarade bänkdörrar från 1758. Som tidigare nämnts togs korväggens 1700-talsmåleri och den medeltida kransmålningen fram medan 1800-talets schablonmåleri på valvkapporna kalkades över. De järnkaminer som satts in för uppvärmning 1885 togs också bort och ersattes med centralvärme via radiatorer vid väggarna och i bänkarna. Altaruppsatsens nederdel nytillverkades efter Nordenskjölds ritningar. Golvet lades om och fick nuvarande utseende och gravhällarna som sedan 1854 stått på kyrkogården, uppställda mot kyrkväggen, lades in på sina nuvarande platser i korgolvet. Äldre underliggande färgsättning och måleri skrapades fram och konserverades på läktare, predikstol och altaruppsats. Nordenskjöld ritade också de nya nummertavlorna, dopfunten, obeliskerna framme vid bänkskärmarna och timglasets pelare. Korset med svepduk togs bort från altaret och istället tillkom det målade korfönstret, komponerat av Gunnar Torhamn och utfört av glasmålerifirman N.P. Ringström, Stockholm. Vid en restaurering 1966 tillkom läktarunderbyggnaden, vilket innebar att tre bänkrader togs bort under läktaren, att kyrkorummet kortades med 1,5 meter och att den ena läktartrappan försvann. Ett nytt altare tillverkades, bänkinredningen målades om i en ljusare färgskala, bänkar och altarring fick ny klädsel och såväl väggar, valv som många inventarier rengjordes och konserverades. På 1990-talet togs de bakre bänkraderna bort för inrymmande av kyrktorg med bokbord och lekutrymme. 2006 installerades vattenburen bergvärme.

En stor del av sitt nuvarande exteriöra utseende fick kyrkan under åren 1756-57, när kyrkan genomgick en omfattande restaurering under ledning av byggmästaren Daniel Hagman. Besiktningsprotokollen från åren innan beskriver hur förfallen kyrkan var då, i synnerhet sakristian men även kyrkans och vapenhusets yttertak. Restaureringen innebar inte bara ett åtgärdande av tekniska brister utan också en modernisering i tidens anda och smak, som var barocken. Vapenhuset mot söder revs och ingångsportalen murades igen. (En arkeologisk undersökning 2002 visade att den varit smyckad med avrundade formtegel, precis som den ännu bevarade medeltida portalen i Lövånger.) Istället togs en ny huvudentré upp i väster, med ett rundfönster ovanför. Sakristian av timmer revs och en ny med flackt sadeltak uppfördes på samma plats av sten och tegel från det nedrivna vapenhuset. Troligtvis tillkom även strävpelarna på östra gaveln nu. Den södra fasaden fick tre höga rundbågade fönster, djupt inskjutna i muren, och med smala omfattningar. Ytterbågarna med blyspröjs kan vara de ursprungliga. Fram till 1929 var det sydöstra fönstret något kortare för att ge plats åt en äldre korportal. Korfönstret i öster förstorades och på norra sidan upptogs ett stort fönster i kyrkans mitt. En ny entré tillkom även i nordväst, men den murades delvis igen och gjordes om till ett fönster 1813. Det som innebar allra störst förändring av kyrkans karaktär var dock att fasaderna putsades med kalkputs blandad med tegelkross och avfärgades i rött, med vita lisener och band samt vita plafonder i gavelröstena mot öster och väster. Endast mindre förändringar har skett efter 1750-talets restaurering. Ett fönster på sakristians östra sida gjordes om till en stickbågad ingångsdörr 1929. Fasadens puts är lagad och avfärgad vid några tillfällen men har troligtvis alltid haft sin karaktäristiskt ljusröda ton av kalk blandat med tegel. Taktäckningen av tjärade brådspån med spetsig underdel har också förnyats, senast 2002.

Utmärkande yttre karaktärsdrag för Bygdeå kyrka är den senmedeltida formen, det branta spånklädda sadeltaket med nästan ingen takfot, fasadens rosa puts, samt de vita detaljerna, såsom plafonder, hörnlisener, och huvudentréns bandrusticerade omfattning i vit puts. Pardörren av trä är rutmönstrad och målad lejongul. De tresidigt avfasade fönsterbågarna är vitmålade. Kyrktaket kröns av en flöjel mitt på taket samt av två korsställda dalpilar över gavelröstena. Från mark till nock finns tre rustika trästegar uppställda. Sådana har stått vid kyrkan åtminstone sedan 1788. De nuvarande är från 1960-talet, renoverade 2001.

Som tidigare nämnts påbörjades grundläggningen av Bygdeå kyrka troligen i slutet av 1400-talet. Eventuellt kan kyrkan under sin första tid ha haft ett plant innertak av trä. Valven färdigställdes 1539, och det räknas av tradition som det år kyrkan stod färdig. Byggmästare är okänd. Som de flesta övriga av övre Norrlands kvarvarande senmedeltida kyrkor byggdes den som en salkyrka av gråsten med tegelornerade gavelrösten. Från det rektangulära långhuset med rak koravslutning i öster var ett utskjutande vapenhus med huvudingång förlagt i sydväst och en timrad sakristia i nordväst. På södra långsidan fanns två små fönster och på östra gaveln ett litet fönster. Sadeltaket var brant och saknade i princip takfot. Något klocktorn har aldrig funnits. Vid en arkeologisk undersökning 2002 fann man vitgul puts som tyder på att kyrkan kan ha varit putsad före 1700-talets mitt.
En stor del av sitt nuvarande exteriöra utseende fick kyrkan under åren 1756-57, när kyrkan genomgick en omfattande restaurering under ledning av byggmästaren Daniel Hagman.